Etikettarkiv: vuxna barn

Och nu är det sommar

Tiden går. Saker händer. Känslor som stärks eller avtar. Vissa viktigare idag än de var då.

Livet består fortfarande av före och efter Harry. Vissa dagar smyggråter jag på toaletten, andra pratar jag starkt och kärleksfullt om hans lustiga personlighet.

Hasse verkar vara på väg tillbaka till den han var. Innan. Inte lika osäker och ängslig. Fortfarande i stort behov av närhet.

Ömma modern härjar på med hemtjänstpersonalen och är lika smart och på hugget som alltid. Måtte hon hålla på tills ljuset bara slocknar.

Vi har hälsat på Långa Barnet och Lillebror i Stockholm och Uppsala. Långa Barnet har ett bra jobb, sambo och en jättefin hund från Hundhjälpen. Lillebror är äntligen klar med sin utbildning och är på väg in på Ikea. Musikungen är fast i kockträsket, har gjort klar utbildningen och är eftersökt i branschen. Flickebarnet sköter familjen med fast hand och gör det bra.

Ja. Det var väl ungefär så. Jag lever. Vi lever. Och har det bra.

Nu är det sommar och ledighet.

Det finns tillfällen

När jag tycker att det är för långt till Uppsala/Stockholm.

När jag saknar de där barnen så att det gör ont.

När jag vill borra ner näsan vid deras hals och sniffa. Känna deras doft. Hålla dem hårt och nära.

Det finns tillfällen när jag tycker att det hade varit bättre om de bodde i Malmö.
Men, igen, nä, det är bättre och friare för dem att bo på längre avstånd.

De måste ta egna beslut, De kan inte förlita sig på mig och min hjälp. De misstag de gör får de själva reda ut. Det känns bra. Det utvecklar dem.

Även om jag skulle vilja vara där och lösa och ordna upp allt. Så att de slapp.
Jag tror de mår bäst, och klarar sig bäst , om de får lösa saker och ting på sitt eget vis.

Oavsett.

Det är tre månader till jul. Förhoppningsvis har de möjlighet att komma hit och hälsa på.

Det är svårt att vara mamma på distans.

En fin helg

Helgen som gått har innehållit allt av vikt.

Äldste sonen hemma, snarkandes i arbetsrummet. Middag här med alla, nästan, barn, barnbarnet och Ömma modern. Högljutt, babbligt, skrattigt, gott och varmt. Med plats för alla, ungar som hundar, hjärtlig stämning och sådär avspänt som är den bästa känslan. Jag bara njöt. Skrattade, pratade och lyssnade med samma glädje.

Jag är så glad att de alla respekterar och tycker om varandra. Det är inte självklart, det vet jag av erfarenhet.

Idag åkte vi ner till båten. Skruvade av grejer från masten och slipade. Hundarna sprang på stranden och Hasse badade. Han var helt fixerad av ett ankpar och var beredd att göra vad som helst för att få tag i dem. Det fick bli en dusch när vi kom hem. Nu är de helt slut efter helgen och allt som hänt. De, liksom vi, kommer att sova gott inatt. Imorgon ska sonen återbördas till militären för ett par veckors övningar i fält. Tur att han har ätit ordentligt i helgen.

Jag är så tacksam för min stjärnfamilj, alla de där personerna som jag älskar. Det är fint.

Största glädjen

Det finns mycket som jag kan glädjas åt. Ömma modern är pigg och glad. Mannen och jag lever vår dröm. Hundarna, vännerna, boende och båt. Men inget är som glädjen över barnen. Störst är när de är lyckliga. När de hittat rätt.

Oro för barnen är något som aldrig försvinner. Det är en fysisk känsla som inte går att styra. Allt väl vill man dem. Jag lider hellre själv än se mina barn ha det svårt.

Det är bara så.

Min känsla när jag höll min nyfödda i famnen för första gången var ren och skär skräck. Vad hade jag gjort? Hur skulle jag kunna skydda den där lilla människan från allt svårt? Från livet? Tanken på vilket ansvar jag hade gjorde mig vettskrämd.

Idag pratade jag med äldste sonen. Eller rättare sagt, han pratade. Bubblade över. Det var som champagne i örat. Så mycket har hänt honom, motigt och svårt. Men nu! Han har hittat kärleken! Han har fått nytt jobb! Hans liv har fått en inriktning och ett innehåll. Hans glädje går att ta på.

Och jag gråter en skvätt av lycka. Jag önskar mig inget mer.

 

Om ungefär en halvtimme

Är det äldste sonens födelsedag. Han har funnits i mitt liv i trettio år. Helt obegripligt. Hur kunde det gå så fort? Det känns så avlägset då, när han föddes. Som i en annan värld och tid. Och det är det ju.

Jag gick där ensam med min mage. Blev större och tjockare för varje dag. Alltmer orörlig. Första gången jag kände något var en kväll när jag skulle byta skiva på spelaren (det gjorde man då). Det kändes som en liten fiskstjärtsdask inuti och blev, så småningom, till synliga hälar mot min mages utsida. Så märkligt att tänka att det fanns en liten människa där. Nervös inför förlossningen och bestämd att jag skulle föda utan bedövning och bara djupandas enligt vilken bok det nu var. Inget fick skada bebisen. Du.

När det var dags, dagen innan beräknad ankomst, åkte jag till BB (det hette så på den tiden). Sköterskorna var inte så jätteimponerade. Jag var inte öppen tillräckligt men fick stanna. I ett dygn höll vi på. Jag på utsidan och han på insidan. Ingenting hände. Någon beslöt att jag skulle få ryggmärgsbedövning. Helt ok. Narkosläkaren tillkallades och jag minns att jag fnissade åt hans namn, Schnabel (han var för övrigt med i Robinson 1999 och sonen nu 2015. Är det månne ett tecken? Och på vad i såfall?), men det var inte mycket han hann att göra innan jag kände att nu kommer det en bebis!

Av någon outgrundlig anledning gick jag med på att två ambulanskillar under utbildning fick vara med. Jag har ju aldrig vart typen som satt ner foten och sagt nej, det känns inte bra. Tänk om någon blivit sur/irriterad/arg/sårad osv, etc, mm. Jag har heller aldrig varit den som flashat mitt sköte inför hela menigheten. Men nu gjorde jag det. Hejåhå.

Den blivande trettioåringen halkade ut (nåja) och plötsligt hade jag en gråtande ambulansförare kring halsen OCH en kletig liten bebis. Det var det finaste han varit med om. Sa han. Själv minns jag inte särskilt mycket bra. Allt var mest kaos, röster, rop, pushande, och så var han där. Bebisen. Ambulansförarna gick hem. Vad jag vet.

Jag låg där på salen. Det stod en liten genomskinlig plastbytta på hjul vid min säng. Det var där det var meningen att han skulle sova. Jag tyckte det kändes väldigt underligt att ha honom så långt bort så jag bäddade ner honom innanför min sjukhusskjorta, närmast kroppen och lät honom sova där. Det kändes så tomt utan hans små sprattelrörelser mot min mage.

Personalen letade efter honom, höjde på ögonbrynen över mitt ”tilltag” och jag kände mig nästan generad över att vilja ha mitt barn så nära mig som det bara gick.

Vi åkte hem. Han hade tremånaderskolik. Tre månader där han hade konstant ont i magen och skrek dygnet runt. Hans lilla kropp drog ihop sig i kramp och hans gråt förfärade både mig och grannarna. Tre månader är lång tid. Väldigt lång tid.

Nästan på exakt tremånadersdatumet slutade koliken.

De nästa tjugonioochetthalvtåren var mer eller mindre lugna. Då tänker jag bort tonårsfyllor, moppar, tjejer osv, mm, etc. och livet.

Han har varit och är, den mest fantastiska och fascinerande människa jag känt. Det finns ingen som kan få mig att gå så i däck av förtvivlan och oro eller skratta så högt av all galenskap han kan frambringa.

Min äldste, förstfödda. min unge.

Nu är han trettio år.

-6

16. Någon du längtar efter

Mina barn. Alltid. Och min far. Ofta.

Att längta efter barnen är som det ska. Det är en förälders lott att längta efter sin avkomma. Det är också avkommans lott att ha sitt eget liv. Att göra sin egen grej. Att leva fritt.

Ändå längtar jag alltid efter dem. Njuter av dem när vi ses. Och tycker det är väldigt skönt när de åker till sitt och jag får ha mitt eget igen.

Så som det ska vara.

Min far är det svårare med. Han är ju död. Men jag längtar ofta efter honom. Tänker på honom. Hur stolt han skulle vara över barnbarnen och mig. Hur himla mycket han hade älskat Mannen. Allt de hade delat och haft gemensamt. Han är den ende, förste och siste som skulle bli godkänd.

Men jag tänker att han finns där. Att han ser mig och det jag gör. Följer mig och mitt liv. Barnbarnens.

Och gläds.

 

Idag kommer han!

Lillebror. Som jag ska krama honom. Det riktigt värker i mammaarmarna av längtan.

Egentligen borde jag väl städa upp här men skyller på halsont och trötthet. Inte vet jag vad vi ska äta ikväll heller. Det finns ägg och två sorters ost i kylen. Låter som omelett, men njae… Planering är inte längre min starkaste gren.

Misstänker att han inte bryr sig om vad han får. Han har längtat hem ett tag nu och tar nog vad som helst. Turkisk peppar har vi gott om. Och glögg. Det ordnar sig.

 

 

1:a advent och stora shoppardagen

Idag gick vi långa rundan genom skogen och längs med havet. Hundarna sprang lösa på stranden. De älskar det. Står stilla och väntar medan jag tar av deras koppel och springer sedan som galna i sanden. Jag skrattar högt över deras lycka. Det var ett fantastiskt silverfärgat ljus med rosa molnstråk. Vågorna slog med kraft mot stranden och stenarna.

När vi närmade oss centrum var allt upplyst med tusentals lampor. Jag älskar när de julljusar hela stan. Marschaller överallt. Alla tävlar om att ha den häftigaste belysningen. Kärnan var upplyst och det hängde gigantiska ”kristallkronor” över Södergatan.

Vi tog en tura och handlade inför julen. Julöl och diverse starkvaror. Hundarna är resvana och slår sig till ro direkt. Att ha två små taxar i gröna fleecetröjor är som att ha en vidunderligt söt unge. Alla stannar till. Alla vill klappa. Alla ska berätta om sina hundminnen och eventuella djur som ligger hemma och väntar. Liksom en äppelkindad söt liten bebis får de finna sig i att alla ska känna på deras silkesöron. Klia den där valken mellan halsbandet och kragen på fleecen. Främmande människor piper och gullar med bebisröst. Alla, från alkisparet till de som ätit julbord med släkten. Ibland blir jag lite trött och tycker det känns väl privat och personligt. Minns de där små hängena som man hade till barnvagnen. Var god rör ej. Eller nåt liknande. Kanske jag ska låta trycka upp det på killarnas tröjor?

En amerikanska bröt kärleksfullt samman vid åsynen av de där taxarna och satte sig intill mig när Mannen var och handlade. Harry klev upp och lade sig till rätta i hennes knä. De kelade och pussades som om de vore bästa och närmaste vänner. Hasse satt lite avvaktande hos mig men ville sen ha sin del och flyttade över till henne. Min och hennes man anslöt och vi hade plötsligt en väldigt trevlig konversation. Det är intressant hur de där djuren alltid får oss att prata med främmande människor. Och hur ofta det mynnar ut i riktigt, riktigt trevliga samtal.

Nu är kylen full av diverse juleöl och cider. Barskåpet är riggat. Om några veckor invaderar de oss, från alla väderstreck. Jag längtar. Längtar kramar. Att höra deras röster. Skratten. De där lite bullriga och högpratande barnen. Syskongnabbandet. Munhuggandet. Och alla de där alldeles underbart ljuvliga smygapåmammakramarna med hakan på axeln.

En vecka stannar yngsten, Sen ska han jobba och måste åka tillbaka. Jag gissar tre-fyra dagar med äldsten. Det är nog vad han kan ta ut i ledighet. Sedan dröjer det till sommaren 2014 innan jag ser dem igen.

Det är som det ska. Det blir fint.

 

Att vilja sina barn väl

Jag har tänkt mycket på det den sista tiden. Mer än vanligt.

De flesta föräldrar vill sina barn väl. Att de ska lyckas med sina liv. Må bra. Få det så som de önskar. En del misslyckas beroende på missbruk och annan sjukdom. Dit räknar jag även de som överbeskyddar och där kontrollbehovet styr.

Jag väljer att bortse från de två första sjukdomarna och tittar på de andra, de som jag tycker är skrämmande vanliga.

Överbeskyddande. Kontrollerande. Egentligen samma sak.
De föräldrar som tycker det är bäst att barnet, den unga vuxna bor hemma under studietiden. Skolan ligger ju ändå i samma stad som hemmet. Det känns tryggast att knyta den unga till sig och ha nära. Då vet man som förälder var hen befinner sig. Vem hen träffar. När, varför och hur. Att hen får mat i sig och en ordentlig hemmasäng att sova i. Att skolan sköts ordentligt och inget ont kan hända.

De föräldrar som limmar sig fast vid sitt barn och vill veta ALLT. Helst ha en livestreamad kontakt dagarna lång för att inte lämnas utanför. Allt för att den unga vuxna inte ska ta några beslut, oavsett om vad, som man som förälder inte är involverad i. Det rings, sms:as, chattas och kommenteras på fejjan. Jagas. Bestäm inget utan att kolla med oss först!

Som plåster på det såret får den unga vuxna förmånen att fortfarande få känna sig som ett barn. Inte behöva ta ansvar eller fundera över hur studielånet ska räcka en hel månad. Det är mysigt att tillbringa sin tid med familjen i soffan och tjafsa med eventuella syskon om vilken kanal de ska titta på. Att inte behöva bli vuxen på riktigt utan kunna fortsätta att leka tonåring. ”Tryggheten” i att inte behöva ta egna beslut.

Det som den unga vuxna förlorar är känslan av att leva med andra, kanske främlingar, kanske klasskamrater i ett studentboende. Sitta uppe för länge en onsdag när hen börjar tidigt dagen efter. Långa samtal med vänner om livet och vad de drömmer om. Plugga tillsammans inför tentor. Dela på de sista nudlarna och ketchupen när det är några dagar kvar innan nästa utbetalning. Känslan av sam- och tillhörighet med kamraterna försvinner. De andra gör kul grejer som hen inte är involverad i eftersom hen sitter i soffan med mor och far. Att inte få ha sitt eget lilla skruttiga krypin och göra det till sitt första egna boende.

Att inte heller få leva sitt eget liv som en egen person utan alltid vara ihoplimmad med föräldrarna kan ju vara trösterikt. Skönt att fortfarande få lämna över ansvar och vara ovuxen. Känslan av att dela allt och vara nära. Bästisar.

Föräldrarna vinner total kontroll över sitt barn. Det vet ALLT. Ner i minsta intima detalj. De har full insyn och kan på så sätt bestämma, innan den unga vuxna ens har kommit på tanken, vad hen ska göra eller välja. De är involverade i allt. De kan bestämma vad som är rätt eller fel väg, enligt dem, så att hen inte behöver göra något misstag.

De vill ju bara väl.

Bullshit.

De där människorna, föräldrarna, vill bara ha kontroll. De vill inte att den unga vuxna ska klara sig själv. För vem är de då? Utan. Jag hävdar att de föräldrarna är så rädda för vad som finns runt hörnet, för sin egen del, att de inte vågar släppa taget. De har gisslantagit sina barn. Allt för att slippa tänka på hur livet skulle te sig om de lät dem gå. De är rädda för att de där unga människorna inte kommer tillbaka. Inte kommer att vilja dela sina liv och upplevelser med dem. Rädda för att bli ensamma. Därför strävar de oförtrutet vidare och envisas med att allt de gör är av kärlek. Det är ju bara omtanke. De vill ju bara, återigen, väl.

Bullshit igen.

Det är fel! Det är orätt, både mot de unga och mot dig som förälder!

Kärlek är respekt för varandra. Kärlek är att våga släppa taget. Kärlek är att låta de man älskar få utvecklas och komma vidare. Utan att gå vid deras sida och hålla handen. Kärlek är att finnas där när det behövs men att låta bli att blanda sig. Kärlek är att stötta och peppa, på de ungas villkor. Kärlek är att låta alla upptäcka världen på sitt eget sätt, inte på föräldrarnas (för, tadaa! världen är inte som den var för 20-30 år sedan).

Så öppna dörren. Visa dem vägen ut. Vinka när de går och önska dem all lycka. Låt dem få med sig nyckel så att de kan komma tillbaka om det behövs. Gråt en skvätt när du stängt dörren och de inte ser. Res dig och skapa dig ett eget liv. En utveckling vidare. Gläds och var nyfiken på ditt eget nya. Din framtid.

Låt dem ha sin. Du äger dem inte.