Etikettarkiv: värk

Att vara där. Närvara.

Jag vet, men vill inte erkänna. Jag dräneras av människor och händelser. Alldeles oavsett hur mycket jag älskar alla inblandade och allt det som sker.
Sedan helgen har vi ägnat oss åt oss själva, parallellt med bilturer där vi hittat vilse. Vi har badat och bastat. Njutit av vin och god mat. Följt osedda vägar och hamnat överallt. Vackert och otippat.

Jag njuter så av de där timmarna som vi egentligen inte gör något speciellt. Vi följer solen och ser så mycket vi inte visste fanns. Kommenterar. Skrattar lite. Låter tystnaden stryka som dimma mellan oss. Bara är. Bästa sättet enligt oss.

I helgen ska vi på trevligheter med ett gäng glada och fina vänner. Jag ska vara chaufför och Hasse lånas ut till lilla favoritgrannen. De med tennisrack ska spela, vi andra bada. Gissar jag. Jag ser så fram emot lördagen, vet att det blir så himla roligt.

Flera dagar den här veckan har inneburit och kommer att innebära mycket folk. Många röster och diverse ljud. Nya situationer. Jag försöker att tänka positivt på det. Komma ihåg hur roligt det alltid är. Men veckan är inte slut och jag är redan trött. Så trött. Jag blir ledsen. Jag vill orka och tåla längre.

Nåja. Jag gör som jag brukar. Kör så det ryker.

Som tur är har jag en förstående Man. Vi kan sitta och spela läpp tillsammans ombord medan solen öser ner över oss och tumlarna pyser luft intill båten.

Vad hade jag gjort utan honom?

Fladdrig och ändå inte

Ofokuserad. Tappar tråden hela tiden. Mannen ber mig om något och min röst svarar men min hjärna hör inget alls. Tänker hela tiden att jag ska göra det eller detta och får ingenting gjort.

Vet ju om att det blir såhär när kroppen tjurar ihop. Det går inte att välja bort smärtan och acceptansen är svår att nå. Jag vet vad jag behöver göra, men jag vill inte sitta där som en gammal kärring med en pläd över benen.

Båten ska snart tas upp, det känns som höst på riktigt nu. Skönt samtidigt som jag kommer att sakna livet ombord. Trädgården är vacker med sin grönska och jag skulle vilja plantera lökar inför våren. Det är så mycket jag vill.

Det kommer, jag vet att det kommer, en dag. Jag måste bara vänta och njuta av det som jag har framför mina fötter, utanför mitt fönster, nära mig.

Jag ska bida tiden. Göra en sak åt gången. Andas. Öppna mina ögon och ta in allt som finns och händer. Andas lite till. Tänka att det är ok att jag inte presterar. Att jag får lov att vara lite fladdrig i kanten.

 

Drömtydning

Du milde vilken natt. Inte konstigt jag är tröttare när jag vaknar än när jag lade mig.

Jag har jagats av underliga kvinnor i khakikläder. Vältränade och livsfarliga. De har sparkat, boxats och jagat mig genom tomma hyreshus. Jag har slagits och gråtit av skräck. Trillat ner från trappor och tak. Försökt försvara och förklara (oklart vad) mig men hela tiden fått veta att jag hade fel och skulle straffas. Med blodig och sönderslagen kropp har jag försökt gömma mig. De hittade mig hela tiden. Ingenstans kunde jag komma undan.

Vaknade hopkrupen under täcket i fotändan av sängen. Adrenalinpåslaget gjorde mig alldeles darrig. Fortfarande rädd och med käkarna hårt hopbitna. Kroppen kändes som om mardrömmen var sann.

Jösses.

Nåja, jag ska försöka att inte läsa in för mycket i det där. Ska gå ner på stranden med hundarna och vännen. Dricka kaffe i solen och känna mig ledig och fri.

Vissa dagar är jag mer tacksam

Idag är en sådan dag.

Har vaknat från och till hela natten av värken i lederna. Vinglade upp vid halv elva och stoppade i mig tabletter och sedan tillbaka till sängen. Bara att få av locket på burken var svårt.

Nu, 13.00, ligger jag fortfarande i sängen men börjar känna mig redo för att stiga upp och göra frukost. Jag har surfat nyheter, chattat lite med barnen, kollat fejjan och annat viktigt.

Det är en himla tur att jag kan styra upp mina dagar som jag vill och behöver.

Än är det liv i kärringen

Men allvarligt talat, det har varit ett hektiskt år. Ett år där Mannen utvecklat en ny affärsidé med allt vad det innebär. Ett år då vi jobbat mycket på båten och även seglat mer än någonsin. Ett år då Ömma modern har rest sig ur askan och nästan klarar sig själv ( det är banne mig inte någon lipsill den där människan). Ett år som krävt ganska mycket av mig både mentalt och fysiskt. Jag blev helt enkelt för trött för att orka delge alla på internet hur jag mår (fatta hur många som undrat…).

Med minskad börda och lite kemisk hjälp känner jag mig nu redo för verkligheten igen. Rätt skönt om jag ska vara ärlig. Det är inte min grej att låta hjärnan gå i dvala.

Hela tiden har jag dock läst mina favoritbloggar även om jag inte orkat kommentera. Vissa har jag följt med hjärtat i halsgropen. Till min stora glädje ser jag nu att hoppet spirar. Små, ömtåliga, ljusgröna groddar. Jag tror bergfast att de till sommaren kommer att vara de vackraste av blommor.

Nu är det ett nytt år. Nya planer, nya förutsättningar.  Jag ser fram emot allt som ska hända, i trygg förvissning om att det kommer att lyckas hela vägen i mål.

Vilka är dina mål 2015?

Denna tid, eller brist på densamma

Hela världen snurrar i hundraåttio. Jag hinner inte med. Ännu mindre att läsa och kommentera bloggar. Se om mina vänner. Men jag är där. Det är jag.

Dagarna fylls av måsten och ännu fler måsten. Min hjärna fylls med juleskum. Jag kan inte tänka en enda vettig tanke. Allt bara loopar. Jag förstår inte vad folk säger. Glömmer i samma ögonblick som jag blir informerad. Stirrar tomt på den som pratar och känner inte igen mig i allt det invanda. Kroppen är konstig och värken total.

Tack och lov är det snart jul. Mannen kan vara lite ledig och vi kan varva ner. Ömma modern börjar vänja sig vid sin nya vardag. Allt ser annorlunda ut och vi ska hitta nya vägar att hantera tillvaron på. Inte det enklaste.

Just nu vill jag bara lägga mig ner och gråta av trötthet och smärta.

Men. Min älskade, Mannen, är på ingång. Hemmet är julstylat. Hundarna snälla och om en vecka får jag krama åtminstone den ena sonen. Allt blir bra.

Allt blir bra.

Varför ber jag fortfarande om ursäkt?

Jag fick en kallelse till min läkare. Tanken var att vi skulle göra ett nytt försök, under ett dygn, med den där blodtrycksmanschetten som jag testat en gång tidigare. Efter ett himla velande fram och tillbaka bestämde jag mig för att avböja.

Efter att ha samlat mod i flera veckor ringde jag idag och avbokade tiden. Berättade vad som hände förra gången och sa med liten, ursäktande röst, att jag fick så förtvivlat ont förra gången att jag inte vill. Den gången värkte det konstant i över en månad. Efter det räckte det att jag ansträngde armen med vad för litet skit som helst gjorde det ont i flera dagar.

Sköterskan sa jaha och hm och sedan bestämde hon att jag ska gå till sköterskan hos min husläkare och kolla trycket lite oftare. Sedan lite mer strängt att hon skulle skriva en notis till min hjärtläkare, så får vi se vad han säger.

Här sitter jag, en femtiotvååring, och är nervös för vad han ska säga. Tänk om han säger trams eller nu gör du som du blir tillsagd.

Varför är jag så dålig på att stå upp för mig själv? Varför ber jag fortfarande om ursäkt för min fibromyalgi? Varför är jag rädd för att ingen ska tro på hur ont det faktiskt gör i min kropp?

Förståelsen och kunskapen om fibro har ökat men fortfarande finns det så mycket nu överdriver du väl och ryck upp dig i bemötandet från andra.

Är du intresserad och orkar, läs här.