Etikettarkiv: stress

Att vara där. Närvara.

Jag vet, men vill inte erkänna. Jag dräneras av människor och händelser. Alldeles oavsett hur mycket jag älskar alla inblandade och allt det som sker.
Sedan helgen har vi ägnat oss åt oss själva, parallellt med bilturer där vi hittat vilse. Vi har badat och bastat. Njutit av vin och god mat. Följt osedda vägar och hamnat överallt. Vackert och otippat.

Jag njuter så av de där timmarna som vi egentligen inte gör något speciellt. Vi följer solen och ser så mycket vi inte visste fanns. Kommenterar. Skrattar lite. Låter tystnaden stryka som dimma mellan oss. Bara är. Bästa sättet enligt oss.

I helgen ska vi på trevligheter med ett gäng glada och fina vänner. Jag ska vara chaufför och Hasse lånas ut till lilla favoritgrannen. De med tennisrack ska spela, vi andra bada. Gissar jag. Jag ser så fram emot lördagen, vet att det blir så himla roligt.

Flera dagar den här veckan har inneburit och kommer att innebära mycket folk. Många röster och diverse ljud. Nya situationer. Jag försöker att tänka positivt på det. Komma ihåg hur roligt det alltid är. Men veckan är inte slut och jag är redan trött. Så trött. Jag blir ledsen. Jag vill orka och tåla längre.

Nåja. Jag gör som jag brukar. Kör så det ryker.

Som tur är har jag en förstående Man. Vi kan sitta och spela läpp tillsammans ombord medan solen öser ner över oss och tumlarna pyser luft intill båten.

Vad hade jag gjort utan honom?

Fladdrig och ändå inte

Ofokuserad. Tappar tråden hela tiden. Mannen ber mig om något och min röst svarar men min hjärna hör inget alls. Tänker hela tiden att jag ska göra det eller detta och får ingenting gjort.

Vet ju om att det blir såhär när kroppen tjurar ihop. Det går inte att välja bort smärtan och acceptansen är svår att nå. Jag vet vad jag behöver göra, men jag vill inte sitta där som en gammal kärring med en pläd över benen.

Båten ska snart tas upp, det känns som höst på riktigt nu. Skönt samtidigt som jag kommer att sakna livet ombord. Trädgården är vacker med sin grönska och jag skulle vilja plantera lökar inför våren. Det är så mycket jag vill.

Det kommer, jag vet att det kommer, en dag. Jag måste bara vänta och njuta av det som jag har framför mina fötter, utanför mitt fönster, nära mig.

Jag ska bida tiden. Göra en sak åt gången. Andas. Öppna mina ögon och ta in allt som finns och händer. Andas lite till. Tänka att det är ok att jag inte presterar. Att jag får lov att vara lite fladdrig i kanten.

 

Här är det som vanligt ingen ordning

Jag är himla bizzy just nu. Det är mycket Robinson (såklart), Ömma modern (såklart) och Mannens nystartade företag (såklart).

Däremellan ska jag hinna sköta hemmet (ahahaha, eller hur!), laga mat, sköta Ömma moderns hem och mat och kläder och böcker och läkarbesök, gå rundor i skogen, klappa på Barnbarnet, fixa båten (visst har det varit för kallt för att börja ännu?), fixa trädgården (visst har det varit för kallt för att börja ännu?) samt allt annat som händer runt omkring, typ vardagen.

Och flunsan. Ack.

Många parenteser idag. Och utropstecken. Som vanligt.

Nåja, hoppas ni har mött våren!

Drömtydning

Du milde vilken natt. Inte konstigt jag är tröttare när jag vaknar än när jag lade mig.

Jag har jagats av underliga kvinnor i khakikläder. Vältränade och livsfarliga. De har sparkat, boxats och jagat mig genom tomma hyreshus. Jag har slagits och gråtit av skräck. Trillat ner från trappor och tak. Försökt försvara och förklara (oklart vad) mig men hela tiden fått veta att jag hade fel och skulle straffas. Med blodig och sönderslagen kropp har jag försökt gömma mig. De hittade mig hela tiden. Ingenstans kunde jag komma undan.

Vaknade hopkrupen under täcket i fotändan av sängen. Adrenalinpåslaget gjorde mig alldeles darrig. Fortfarande rädd och med käkarna hårt hopbitna. Kroppen kändes som om mardrömmen var sann.

Jösses.

Nåja, jag ska försöka att inte läsa in för mycket i det där. Ska gå ner på stranden med hundarna och vännen. Dricka kaffe i solen och känna mig ledig och fri.

Fan ta städdagar

Jag brukar veckostäda, veckotvätta, veckostryka och veckohandla till Ömma modern varje torsdag. Någon gång i månaden ingår även biblioteksbesök och varannan månad frisörbesök. Någon gång då och då sjukhusbesök.

Jag städar som hon själv skulle ha gjort. Där är vi så lika att hon inte ens behöver säga något, det är redan fixat. När jag handlar kollar jag extrapriser på samma sätt som henne, unnar henne lite gott till helgen och kanske en tulpanbukett. Återigen är vi lika som bär så att hon inte behöver förklara eller be om något, det är redan klart.

Vi pratar mycket. Sladdrar om grannar och hemtjänst. Eller om han som ska flagga på gården. Hon har råkoll på politik och nyheter, ibland känner jag att jag borde läsa på…

Jag älskar henne och önskar henne det bästa i världen. Jag inser att den dagen hon inte är med oss längre kommer jag att känna mig halv. Och jag kommer att sakna allt det där som jag idag kan känna som en press. Jag vill så gärna ge henne allt hon önskar, men ibland känns det som att jag inte räcker till. Dagar då jag borde ha piffat mitt eget hem. Dagar då jag borde gjort mig allt det omak här hemma som jag så gärna gör för henne.

Jag hittar inte rätt  i det där. Hon är den bästa människan i mitt liv. Det finns ingen gräns för vad jag önskar henne av gott.

Men ibland känner jag att jag vill strunta i alltihop. Stanna hemma. Lata mig. Känna att inga krav ligger på mig. Min syster arbetar heltid. Det gör inte jag. Därför är det min uppgift att fixa. Ibland, när vi är bortresta och systern ska ordna, då får jag veta, sådär lite vid sidan av, att det ändå är bäst när jag gör. Ett önskemål. Ett krav. Ett outtalat sådant men jag känner det ändå och vill så gärna ge henne det. Hon har aldrig krävt, önskat högt eller hoppats på något. Det skulle hon aldrig göra. Hellre dog hon.

Men jag vet. Jag känner det.

Ibland tänker jag att vi är alldeles för lika för att det ska vara bra för oss.

Och ibland önskar jag att min syster tog en semesterdag och fixade så att jag kunde lulla runt i skogen utan en tanke i min krulliga hjärna.

Är jag gnällig nu?

Rastlös

Jag vet inte varför, bara att det känns som om jag går och väntar på något. Oklart vad. Jag hittade inte den där känslan av lugn och ro som jag brukar få när jag går i skogen. Det kändes mest som om jag bara ville komma hem igen, så fort som möjligt. Det är svårt med koncentrationen, ingenting fångar mitt intresse. Ingen ro att läsa. Inte ett skit att se på tv. Slösurfa på Hemnet är bara trist. Det är som om jag var full av energi som inte får sitt utlopp någonstans. Samtidigt som jag bara vill gå och lägga mig.

Jaja. De dagarna passerar och nya kommer. Imorgon är det full rulle oavsett om jag vill eller ej. Veckostädning, veckohandling och frisörbesök åt och med Ömma modern. Mannen är i saltgruvan så hundarna får följa med mig. Det är vid de här tillfällena som det hade varit bra om kräken kunde vara ensamma hemma…

Än är det liv i kärringen

Men allvarligt talat, det har varit ett hektiskt år. Ett år där Mannen utvecklat en ny affärsidé med allt vad det innebär. Ett år då vi jobbat mycket på båten och även seglat mer än någonsin. Ett år då Ömma modern har rest sig ur askan och nästan klarar sig själv ( det är banne mig inte någon lipsill den där människan). Ett år som krävt ganska mycket av mig både mentalt och fysiskt. Jag blev helt enkelt för trött för att orka delge alla på internet hur jag mår (fatta hur många som undrat…).

Med minskad börda och lite kemisk hjälp känner jag mig nu redo för verkligheten igen. Rätt skönt om jag ska vara ärlig. Det är inte min grej att låta hjärnan gå i dvala.

Hela tiden har jag dock läst mina favoritbloggar även om jag inte orkat kommentera. Vissa har jag följt med hjärtat i halsgropen. Till min stora glädje ser jag nu att hoppet spirar. Små, ömtåliga, ljusgröna groddar. Jag tror bergfast att de till sommaren kommer att vara de vackraste av blommor.

Nu är det ett nytt år. Nya planer, nya förutsättningar.  Jag ser fram emot allt som ska hända, i trygg förvissning om att det kommer att lyckas hela vägen i mål.

Vilka är dina mål 2015?

2. Berätta något om mig själv

Jag gör ju inget annat kan jag tycka. Vänder ut och in på mig själv och mina tankar. De som har hängt här länge vet det mesta om mig. Tror jag.

Efter att ha kraschat fysiskt och psykiskt är jag hemma på heltid. Försöker lära mig att ta en dag i taget och framför allt skruva ner kraven på mig själv. Inte alldeles enkelt och självklart.
Min värk gör vissa dagar till ett helvete och stress får min hjärna att gå i stå. Som tur är har jag en förstående man och två taxar som ger mer kärlek än någon kan begära.

Jag bor nära havet. Ibland, på kvällarna, kan jag höra motorerna från de stora lastbåtar som passerar i sundet. Skogen ligger runt hörnet och är min medicin. Att varje dag gå en lång runda med hundarna och andas in luften med sin blandning av skog och hav är något jag inte kan leva utan.