Etikettarkiv: rädsla

Jag är rädd

Jag har en knuta. Ett sår på knutan som inte läker. Som har varit ett sår länge. Ett sår som är väldigt obehagligt.
Läkaren gjorde en biopsi och skickade iväg. Hon skrev att hon ville ha ett snabbsvar (cirka två veckor).

Annars kan det ta lång tid.

Det har gått tre veckor. Utan svar.

Jag mår inget vidare. Jag är rädd.

Jag är densamme

Tiden går. Orden finns där men jag har svårt att sätta dem på pränt. Sätta ord på orden.

Det händer mycket. Och ingenting. Tankar jag vill skriva ner. Dela med mig av (för den som nu skulle vara intresserad). Varje gång jag läser vad jag skrivit känns det banalt, en sorts bekräftelsesjuka. Och jag lägger ner. Slutar.

Jag har det bra. Jag är lycklig. Jag är fortfarande förälskad. Jag har mycket att vara tacksam för. Och är.

Jag saknar mina barn, ibland så att jag både smyg- och ful-gråter. Tänker att det är som det ska. Det är min största gåva till mina barn, att låta dem leva sin egna liv. Utan att jag lägger mig i. Trots att det är det jag vill mest av allt.
Det är skillnad på att vilja vara en del av och att inte veta något alls. Jag ÄR inblandad. De berättar för mig vad de tänker och vill, gör och ska. Och det är det som är värt något. Jag är en del av dem. Av livet.

Annars? Jodå. Vi jobbar och kämpar på. Eller, Mannen gör. Att sälja in något som vi alla kommer att se som självklart om några år, känns larvigt, självklart och onödigt. Men likväl obegripligt svårt.
Jag fladdrar mest runt med dammvippan (av strutsfjädrar) i ena handen och klorinflaskan i den andra. Försöker se viktig och upptagen ut. Ränner i skogen och håller utkik efter de vita rådjursrumporna. Ibland förvånar de där djuren oss och står på någon meters avstånd och bara stirrar. Jag glor närsynt tillbaka och ligger vinden på från fel håll står taxarna där och har noll koll.

Trygghetens och vardagens alla små pyttemirakel. Det är min värld. Och det jag önskar. Livet.

Alltför mycket

Min hönshjärna kokar. På kylen sitter en lista över vad som ska göras/hända den här veckan. Jag tyckte det var ett klokt drag att sätta den där för att inte glömma. Nu springer jag hela tiden dit och slänger ett getöga, för jag KAN ju ha missat något.

Stressen över att missa läkartider eller annat. Och så då rädslan att glömma vad jag läst. Vad stod det nu? Vilken dag var det? Vilken tid?

Hur gör jag för att få kontroll? Ta kontroll?

Snart kan jag i alla fall stryka första posten. Mammografi. Aousch!

Wiiiiee

Lillebror, 19 år, på sitt livs första pubrunda. Han var nervös och spänd när han åkte i morse.
Fick precis ett sms: Don´t wait up. Jag sover i Lund.

Som om jag skulle sitta uppe och vänta? Oroa mig? Bah!

Jo, det är ju precis det jag gör.

Han skrev dessutom att ”han aldrig har haft så roligt någonsin”…

Älskade Tuffunge, snacka om att fejsa alla demoner. På en gång.

Ta kontroll

Vi har alla olika sätt att göra det på. Ta kontroll. Bestämma över vårt liv.

Att stänga ute det som är jobbigt. Det som gör ont. Det som riskerar att äta upp en.

Imorgon möte med läkare och sjukgymnast. De ska kontrollera om jag är sjuk. På riktigt.

Idag, trots en kropp som skriker och med gråten i halsen av nervostitet, storstädning.
Fläckar skuras bort. Fläkt och badkar rengörs med stor frenesi. Minsta skrymsle ska bli rent. Inte ett dammkorn får lämnas kvar. Inga pepparkorn i någon hörna i köket. Inte ett katthår i soffan. Jag jagar smuts och Mannen, allt för att få kliniskt rent.

Mitt sätt att ta kontroll.

Imorgon överlämnar jag mig i deras händer. Utom min kontroll.