Etikettarkiv: oro

Jag är rädd

Jag har en knuta. Ett sår på knutan som inte läker. Som har varit ett sår länge. Ett sår som är väldigt obehagligt.
Läkaren gjorde en biopsi och skickade iväg. Hon skrev att hon ville ha ett snabbsvar (cirka två veckor).

Annars kan det ta lång tid.

Det har gått tre veckor. Utan svar.

Jag mår inget vidare. Jag är rädd.

Någon sorts övergångsålder?

Jag vet inte varför, men ibland blir jag tvärförbannad.

Typ arg så att jag vill slå någon. Hårt. Jättejättehårt. Så hårt att någon skriker.

Nåja. Det brukar lugna ner sig. Jag brukar lugna ner mig.

Förutom det så väntar jag på att Kungsängsliljorna ska visa sig i rabatten så att jag kan gräva upp dem.

Mitt spännande liv del sjuhundrasjuttioelva.

Och annars? Vad händer?

Livet är det som passerar

Jag är fortfarande här, men, livet kom emellan. Och det ska jag väl vara tacksam för.

Det har varit en del båtfix, hemmafix, seglande, både brygg och den där andra sorten till andra hamnar. Jag har badat i havet (sic!) och tänker att det är en bra start på vinterbadandet. Bästisen och jag ska fortsätta året runt är det tänkt. Hoppas det ska gå bra. Som det är nu med tjugo grader i vattnet och jag som hiiiar och hrraar så vete gudarna hur det ska låta i november. Men! Vi ger det en chans!

Det här året försöker jag övervinna alla mina olika rädslor. Göra det som jag alltid varit rädd för och som jag alltid har trott ska få himlen att ramla ner i huvudet på mig. Det har visat sig att det inte är så enkelt. Inget ramlar någonstans. Trots att Mannen hissat upp mig i mastkranen för att fixa med några linor vi glömt. Ibland tänker jag att det är båtens förtjänst att jag släppt en massa ”så kan man inte göra” och ”jag vågar inte”. Coolt och häftigt! Att utmana sig själv och inse att det som hände är bara ytterligare en sak att lägga bakom sig är så sjukt ballt.

Jag växer!

Hade det inte varit för Mannen skulle jag fortfarande sitta där och huka mig bakom en dörr. Rädd för allt. Han utmanar mig. Eller rättare sagt, han får mig att utmana mig själv. Jag vet att han finns där och tar emot när det blir läskigt, utan att döma. Det ger mig extra kraft och mod.

Jag lever livet.

Just nu behöver jag landa

Det är så trångt. Det surrar av tankar i huvudet. Inget fastnar utan fortsätter i evighet. Runt, runt, runt.

Så mycket jag vill skriva. Så mycket jag skulle vilja sätta på pränt. Fästa alla de där evighetsåttorna på ett vitt papper. När de väl sitter där kan jag sortera. Plocka bort. Radera. Ansa. Få ordning.

En gång i världen tog jag allt på volley. Kunde leva i kaos och inte bli stressad. Hade simultankapacitet. Jag sprang och sprang och sprang. Var överallt. Orkade allt. Förstod allt. Räknade ut vad som skulle hända och behövas innan det ens satt igång. Scannade min omgivning och visste, bara visste, vad alla  omkring mig skulle välja för väg och behöva.

Idag har jag inget av det. Jag är en sådan som behöver ordning. Struktur. Ett tydligt mönster. Annars blir jag stressad. Trött. Tom i huvudet. Kan bli stående mitt på trottoaren och inte komma ihåg vad det var jag skulle göra. Eller vart jag var på väg.

Just nu är jag i det där.

Just nu behöver jag Mannen. Hundarna. Lugn och tystnad. Jag behöver landa.

Alltför mycket

Min hönshjärna kokar. På kylen sitter en lista över vad som ska göras/hända den här veckan. Jag tyckte det var ett klokt drag att sätta den där för att inte glömma. Nu springer jag hela tiden dit och slänger ett getöga, för jag KAN ju ha missat något.

Stressen över att missa läkartider eller annat. Och så då rädslan att glömma vad jag läst. Vad stod det nu? Vilken dag var det? Vilken tid?

Hur gör jag för att få kontroll? Ta kontroll?

Snart kan jag i alla fall stryka första posten. Mammografi. Aousch!

Idag så

Äldsta ungen drar till Amsterdam idag. Han har fått en praktikplats. Har han tur är det nyckeln till hans framtid. Och ett jobb.

Själv känner jag mig, ja. Utanför. Han har inte tid att chatta eller fejja. Jag förstår det. Inser. Hela hans liv är uppfyllt av nya vänner, nya jobbet, lägga ut sina sånt på nätet som han gjort. Och fina flickvännen. Som det ska vara.

Jag vill inte tränga mig på. Vara en jobbig morsa. Gnällig och orolig.

Men jag oroar mig. Vill veta. Vill vara inblandad.

Kan man inte bara stoppa ner ungarna i en påse och aldrig släppa ut dem? Skydda dem. Mot allt? Låta ont hända alla andra? JA. Jag vet.

Det är livet.

Men herregud vad svårt det är.