Etikettarkiv: livet

Och nu är det sommar

Tiden går. Saker händer. Känslor som stärks eller avtar. Vissa viktigare idag än de var då.

Livet består fortfarande av före och efter Harry. Vissa dagar smyggråter jag på toaletten, andra pratar jag starkt och kärleksfullt om hans lustiga personlighet.

Hasse verkar vara på väg tillbaka till den han var. Innan. Inte lika osäker och ängslig. Fortfarande i stort behov av närhet.

Ömma modern härjar på med hemtjänstpersonalen och är lika smart och på hugget som alltid. Måtte hon hålla på tills ljuset bara slocknar.

Vi har hälsat på Långa Barnet och Lillebror i Stockholm och Uppsala. Långa Barnet har ett bra jobb, sambo och en jättefin hund från Hundhjälpen. Lillebror är äntligen klar med sin utbildning och är på väg in på Ikea. Musikungen är fast i kockträsket, har gjort klar utbildningen och är eftersökt i branschen. Flickebarnet sköter familjen med fast hand och gör det bra.

Ja. Det var väl ungefär så. Jag lever. Vi lever. Och har det bra.

Nu är det sommar och ledighet.

Jag sjunger tacksamhetens lov

Jag vet att det låter klyschigt och så, men jag är väldigt glad för mitt liv. Att jag äntligen, ÄNTLIGEN, hittade kärleken. Min människa. Att jag har två fantastiska ungar och två fantastiska bonusdito. Att jag har ett barnbarn. Att jag har hundarna. Mina vänner. Båten och mitt hem. Att jag kan se och njuta av världen. Att jag lever.

Ibland känns det bara som att jag måste tacka någon för det. Vem är oklart.

Så jag säger TACK! Den som känner sig manad kan ta åt sig.

Bagage

Vi har alla någon sorts bagage. Oavsett om vi vill eller ej. Viss skit måste vi asa (ständig fråga i kryssen, släpa på skånska)  på. Det finns, när man ser tillbaka, sådant vi inte väljer själv eller vill alls, men som ändå sitter som ett misslyckat dyk och svider som årets magplask.

Min familj har aldrig samlat på grejer. Eller rättare sagt, min far var en jävel på att slänga. Allt som verkade vara onödigt. Vilket idag får oss att fråga varandra, minns du var den där saken tog vägen. När ingen minns vet vi att det var något han inte tyckte var intressant nog att spara.

Många gånger har det retat mig att HAN avgjorde vad som var viktigt och inte. Samtidigt vet jag att mina barn säkert kommer att säga detsamma om mig. Jag sparar det JAG tycker har betydelse och är viktigt, för MIG: Det där med att spara för barnen är bara bullshit! Du sparar inte för att de en dag kommer att inse att de inte kan leva utan de där sakerna/kläderna/tidningsutklippen osv. etc. mm. Du sparar för DU vill minnas. DU vill komma i stämning. DU vill var där, då, när det hände. Delaktig. Det är DU som har svårt att släppa taget och låta världen snurra vidare.

Idag kan jag känna en lättnad att det inte finns en massa saker som jag skulle vara tvungen att använda; för det här hade din insert valfri; moster/morbor/faster/farbror/kusin/bryssling/syssling/katten/grannen på sig när hen föddes/konfirmerades/tog studenten/förlovade sig/gifte sig/dog…

Tänk om någon kom med en byxa/tröja/kofta/kanot/gräsklippare och ville att du skulle använda just DEN eftersom den gått i släkten i en miljard år? Vad säger du då? Nämen alltså, jag väljer att bryta historiens vingslag (och VAD är historiens vingslag?) här och nu. Eller, jag kan inte simma så skicka tillbaka den (kanoten). Eller, HAHAHAHAHA, ALDRIG ATT JAG GIFTER MIG I DEN UTSTYRSLEN FRÅN 1200-talet!

Vad gör vi med/mot våra arvingar/barn/barnabarn etc? Påtvingar dem en konstig kostym/klänning/blabla? Lyssnar vi om de ÖVERHUVUDTAGET har en annan åsikt? Eller är vi så himla upptagna med vårt eget arv? Vad vi och våra före oss tyckte? Så har vi ALLTID gjort. Är det viktigare för oss att få dagens unga att se hur vi tänkt än att få dem att göra egna val?

Jag har en liten ljust gul stickad bebismössa i min ägo. Vad gör jag med den? Slänga? Spara till mina eventuella barnbarnbarns barn? Vill de ha den? Kommer de att säga; åh TACK, precis vad vi önskade/behövde/inte ville ha? Dagens moderna mössor/luvor i trikå, är de inte smartare, billigare, mer allergisäkra, bebiskollade? Jag vet att yngsten kommer att tycka att det är lite coolt att han har haft ett så litet huvud. Sedan kommer han att be mig att kasta den, han behöver den inte. Jag vill känna mitt barnbarn och inte bry mig om mössor/kläder/broderade örngott osv

Modet ändrar sig varje år. Det är ingen som lyfter på ögonbrynen för det. Det är så livet och året ser ut. Det är många som bryter sig för att vara där och hänga med. Så inte jag. Ändra vad ni vill. Spara på vad ni vill (när ska det användas?).

Jag gör som kärleken och jag vill.

Älskar.

 

 

 

Största glädjen

Det finns mycket som jag kan glädjas åt. Ömma modern är pigg och glad. Mannen och jag lever vår dröm. Hundarna, vännerna, boende och båt. Men inget är som glädjen över barnen. Störst är när de är lyckliga. När de hittat rätt.

Oro för barnen är något som aldrig försvinner. Det är en fysisk känsla som inte går att styra. Allt väl vill man dem. Jag lider hellre själv än se mina barn ha det svårt.

Det är bara så.

Min känsla när jag höll min nyfödda i famnen för första gången var ren och skär skräck. Vad hade jag gjort? Hur skulle jag kunna skydda den där lilla människan från allt svårt? Från livet? Tanken på vilket ansvar jag hade gjorde mig vettskrämd.

Idag pratade jag med äldste sonen. Eller rättare sagt, han pratade. Bubblade över. Det var som champagne i örat. Så mycket har hänt honom, motigt och svårt. Men nu! Han har hittat kärleken! Han har fått nytt jobb! Hans liv har fått en inriktning och ett innehåll. Hans glädje går att ta på.

Och jag gråter en skvätt av lycka. Jag önskar mig inget mer.

 

Numera

Av olika anledningar läser jag min blogg långt tillbaka. Så märkligt att se sina egna ord. Så förvånad jag blir över vad som hänt och vad jag tänkt och tyckt.

Vissa inlägg får mig att gråta. Andra att bli förbannad. Att känna det som jag kände då, när jag skrev det. Wow.

Tänk, ett helt liv, eller nästan. Så mycket som har hänt. Så mycket jag har upplevt. Så mycket som är annorlunda.

Vilken magisk sak!

Rättvist kontra orättvist

Idag verkar många av oss fundera på rättvisan i livet.

Jag hävdar att det inte finns någon sådan. Om nu inte rättvisan har en dold agenda och beter sig orättvist av någon, egentligen, väldigt klok anledning.

För många människor runt mig, fina, kloka och fantastiska människor, har fått sig den ena snytingen efter den andra som om vore det en uppgjord boxningsmatch. Människor som aldrig själva har utdelat något slag överhuvudtaget. Men som fått skäppan full ändå.

Jag ramlar ner i orättviseträsket då och då. Ser mig omkring och konstaterar att det minsann inte är rättvist. Känner att jag vill lägga mig på golvet och skrika och sparka som en bortskämd och misslynt fyraåring. Men det hjälper inte. Vare sig mig eller någon annan. Orättvisan tar inte åt sig och gör inget för att ändra på sig.

Kanske är det så att jag, liksom så många andra, snällt får foga oss och försöka leva sida vid sida med den. Orättvisan. Kanske är det så, att om jag inser att det är så det är, gör att det blir lättare att finna sig i eländet?

Ja, inte vet jag. Jag sitter inte inne med några svar. Jag böjer min nacke och duckar för snytingarna.

Och försöker lära mig att leva med den.

Skatjävlar

Hörde ett jättekonstigt ljud utifrån och kunde förstå vad det var. Hundarna blev helt stirriga och det fick mig att gå ut. En skrikande liten pyttekanin försökte undkomma en skatjävel.

Naturens gång yada, yada, yada! Den gången får vara någon annanstans. Inte i min trädgård.

Tre gånger har jag jagat iväg fåglarna och nu har det varit tyst en stund. Förhoppningsvis kom den undan, den lille kaninen.

Usch så illa berörd jag blir.

kanin

Gummiband

Sandra säger det så bra. Igen.

Ibland tänker jag att livet som hänt en är som ett gummiband. Du drar ut det och det smäller dig över fingrarna om du tappar taget.
Med tiden blir det lite slappare och torkar ut. Spänsten är borta. Kvar är ett sladdrigt band utan stuns som kanske brister om du töjer det för mycket.

Allt handlar om balans. Att inte dra ut det för långt och vara beredd när det smäller. Tillräckligt många snärtar och du tappar känseln.

Det fäster dig vid det som var men beroende på i vilken ände du släpper taget kan du välja var det ska göra ont.

Svart pist

Jag tänker att livet faktiskt kan liknas vid en tur i skidbacken.

Det finns dagar då snön är lättåkt och svängarna går av sig själv. Sedan är det tillfällena då liftköerna är för långa. Snålblåsten får snön att kännas som synålar mot huden. Uppkörda, slaskiga spår och vettvillingar som hotar att köra över mig.

Ibland händer det. Ganska ofta om jag tänker efter och verkligen ser. Den där vackra slingrande transportsträckan genom en skog med frusna bäckar och en tystnad som är öronbedövande. Solen som glittrar på orörd snö och luften doftar friskt av skog och känns rik på syre.

Då och då dyker det upp en svart pist bakom en dunge eller efter en sväng. Jag såg den inte på pistkartan och det finns ingen annan väg ner. Med små knyckande svängar på skidorna och långsamt kanande lyckas jag knixa mig ner. Det går inte fort. Jag har inte någon kontroll. Men ner kommer jag. I ett stycke. Efteråt lite mallig över bravaden. Jag klarade det. Helt på egen hand.

Och till nästa åk har jag lärt mig att det som inte dödar härdar. Då vågar jag ta ut svängarna riktigt.

Och leva.

Nu blir det allvar

På måndag sätter det igång, alltsammans. Mannen börjar del två i utbildningen och det är full rulle framåt. Galet spännande!

Jag bävar dock för att vi ska vara ifrån varandra hela dagarna. Det är vi inte vana vid efter en sommar i sus och dus och kärlekens tecken. Men än finns det många seglatser framför oss. Många promenader och mycket god mat väntar runt hörnet.

Känslan av höst i antågande känns extra tydlig idag. Luften är frisk och doften från åker och skog sveper förbi min näsa när jag går kollerundan i trädgården. Ljuvligt! Jag ska tända mina nya, röda lyktor och njuta av höstens goda.

Det känns som skolstart. Jag får ett behov av nya fina pennor att fylla mitt pennfodral med. Ett oskrivet kollegieblock och en ny kalender. Ett suddi som luktar äpple. Jag kan inte låta bli att stanna till på pappersavdelningen på Ica för att stryka lite över färgglada anteckningsböcker och pilla lite på Hello Kittypennorna.

Så. Nu börjar det. Nu är vi där. En resa i en ny riktning. Fladdret i magen. Glädjen över att vara med om något annorlunda. En utmaning som taggar hjärnan.

Men först ska jag stryka.