Etikettarkiv: hund

Och nu är det sommar

Tiden går. Saker händer. Känslor som stärks eller avtar. Vissa viktigare idag än de var då.

Livet består fortfarande av före och efter Harry. Vissa dagar smyggråter jag på toaletten, andra pratar jag starkt och kärleksfullt om hans lustiga personlighet.

Hasse verkar vara på väg tillbaka till den han var. Innan. Inte lika osäker och ängslig. Fortfarande i stort behov av närhet.

Ömma modern härjar på med hemtjänstpersonalen och är lika smart och på hugget som alltid. Måtte hon hålla på tills ljuset bara slocknar.

Vi har hälsat på Långa Barnet och Lillebror i Stockholm och Uppsala. Långa Barnet har ett bra jobb, sambo och en jättefin hund från Hundhjälpen. Lillebror är äntligen klar med sin utbildning och är på väg in på Ikea. Musikungen är fast i kockträsket, har gjort klar utbildningen och är eftersökt i branschen. Flickebarnet sköter familjen med fast hand och gör det bra.

Ja. Det var väl ungefär så. Jag lever. Vi lever. Och har det bra.

Nu är det sommar och ledighet.

Finaste Harry

display

Vi hämtade Harry när han var 9 veckor. I höjd med Halmstad stannade vi till och han kissade i ren skräck när bilen intill startade. Hela vägen låg han i mitt knä och sov. Så liten, så knubbig mage, så söt att jag knappt vågade ta i honom. Dagen därpå drog Mannen till jobbet. Jag hade sovit med Harry mot mitt bröst och vinglat ut på altanen varje gång han började röra sig oroligt. Nu satt vi i kökssoffan. Han pep och kravlade runt på filten vi fått med oss. Snart somnade han och jag vågade inte flytta mig. Där satt jag och stirrade på kaffekokaren och törstade men utan att röra en fena.
Yngste sonen som är rädd för hundar tyckte det var en förfärligt dålig idé att skaffa en valp. När han såg Harry föll han på knä och upprepade; men shit, men shit, men shit.

Harry var en fantastisk hund. Trygg och lugn. Det fanns inte mycket som kunde jaga skräck i honom. Allt åt han, vi skojade om att han var en taxförklädd labrador. Han var vänligt inställd till allt och alla. Valde sina människor utan att vi kunde förstå varför. Ofta människor som aldrig klappat en hund i sitt liv. Han hoppade upp i deras knä och lade sig till rätta. Och jag har aldrig träffat någon som inte föll för hans charm.

Han var så cool.

Han var med oss överallt. Verkligen. Hotell, restauranger, fester, jazzkonserter, hemma hos folk. Aldrig att han orsakade några problem. Personal på olika ställen erbjöd sig att ”ta hand om honom medan vi åt/drack/annat”.

Vi gick i skogen och hem till Ömma modern. Hon fick åka rullstol för att vi skulle kunna gå lite längre än annars. Harry VÄGRADE att gå bredvid, han skulle sitta i mormors knä. Punkt. Så vi gick i skogen. Hasse gick fot intill och Harry tronade i mormors knä. Folk log.

Han lärde sig snabbt att när vi ska åka bil eller båt måste han göra både det lilla och stora innan. Han visade sin lillebror och numera räcker att säga att vi ska åka det ena eller andra så gör de vad som behövs.

Det finns så otroligt mycket unikt med Harry. Verkligen unikt. Just nu kan jag inte minnas ens en tusendel. Vi saknar och är så förtvivlat ledsna. Vem kunde tro att en liten tax kunde betyda så otroligt mycket? Att en liten tax kunde ha ett sådant värde? Finaste Harry, finaste, finaste killen. Jag är så glad att jag har fått leva några år med dig. <3 IMG_1562IMG_1565IMG_0752IMG_1049DSC00225cropped-IMG_0474.jpg

IMG_0566

IMG_0751IMG_0364IMG_0547

IMG_0695IMG_7608IMG_7153

Jag tänker på det ibland

I hela mitt liv har jag varit en kattperson. Jag har älskat katter för deras personlighet och integritet. Visa kattlådan och de vet var de ska göra sitt.  Efter EN gång.
Hundar är töntiga djur. Följer sin husse/matte och är osjälvständiga. Herregud, du kan lära en hund vadsomhelst men inte att gå på lådan. Du måste rasta dem. Och det tar tre månader minst innan de är rumsrena.

Nu sitter jag här med två stycken. Två. Hundar. Som måste promeneras. Som rullar sig i döda djur i skogen. Som äter bajs. Som slickar sig själv på snoppen.

Och jag älskar dem. Älskar.

Idag kan jag inte förstå hur jag skulle kunna leva utan dem. Deras behov av närhet. Deras tillit. Deras ovillkorliga kärlek.

Helt ärligt, jag är en hundmänniska. Och jag visste inte om det.

IMG_2909

Mest trött

Idag skulle Hasse utsättas för stadstrafik och människor. Träna. Vänja sig vid ljud och oljud. En miljard fötter och en hysterisk massa människor.

Hasse var kolugn, fattade inte grejen. Jag upptäckte en massa nya butiker där chokladaffären och andra trevliga ställen legat. Inget är som det var.

Jag tror att jag och Mannen var de som var mest trötta efter den där turen till stans centrum.

IMG_2257

Den där taxen alltså

Jag har haft katt i hela mitt liv. Det där med hund begrep jag inte alls. Varför ha ett djur som du var tvungen att gå ut med femtioelva gånger om dagen oavsett väder? Det finns ju en anledning till att man säger hundväder. Kan de inte gå på lådan är det bara jobbigt. Hundar dreglar, fiser och tuggar sönder skor. För att inte tala om all skit de drar in.

Men. För snart tre år sedan vände det. Varför har jag inte en aning om. Plötsligt ville jag ha hund. Jag läste på om olika raser. Hur man tränar dem och lär dem att inte pinka på arvegodset i vardagsrummet. Alldeles oavsett vad de eller jag tycker om nämnda sak.

Jag kom till slut fram till att en släthårig dvärgtax var det ultimata. Dessutom skulle det vara en hane. Palla en löptik liksom. Sedan blev det operation övertalning med maken. Eller, övertalning var väl att ta i. Det var lika lätt att få honom dit som det är att skära smör med en varm kniv.

En liten hund kan åka i cykelkorgen. Den är lätt att ta med sig överallt just för att den är liten. En släthårig hund luddar inte (den fäller istället…). En tax är en riktig hund, inte en accessoar till handväskan. Och sedan var det bara färgen kvar.

Vi pratade med kenneln och sa att; en dvärgtax, black and tan, hanhund, det vill vi ha. Det föddes en i den kullen. Vi hämtade honom när han var 9 veckor.

Från den dagen har PytteHarry varit vår bebis. Han går före det mesta. Sover mellan oss i sängen. Vill helst vara nära oss båda samtidigt. Han är mer kelen än alla mina katter tillsammans. Han är rolig och finurlig. Alltid glad och kavat. Tycker om allt och alla. Han följer med oss hem till folk, är med på restaurangen, i båten, ja överallt. Alla tycker om Harry.

Harry sover längre än jag gör, långt ut på förmiddagen. Han vill inte gå ut när det regnar utan pinkar i skydd av altantaket för att slippa att bli våt och rinner sedan in i soffan igen. Han klagar aldrig. Varken skäller eller gnäller. Han är bara genuint glad och kärleksfull från det att han vaknar tills att han somnar.

Vem kunde tro att det skulle bli så enkelt att ha hund? Hade någon sagt till mig att jag en dag skulle skaffa en hade jag skrattat på mig. Moi!? Och nu sitter jag här. Jag och min lille tax.

Mitt livs kärlek. Nåja, jämte Mannen då.

Den ultimata fredagen

Jag och Syster Yster går långrundan i skogen. Två trötta hundar och två upplivade mattar. Friskluftsberoende som jag är njuter min kropp och min hjärna.

Senare blir det städning av det Harryiska hemmet. Mannen handlar godsaker samtidigt som han jobbar. Vi möts vid köksbordet där det serveras kokt wienerkorv till städerskan som inte ätit under dagen. Samt gammeldags  morfarsgrogg. Bra kombo!

Mannen duschar av sig dagens ansträngning och jag choppar kött och grönsaker till grytan. Vi hänger en stund i soffan innan jag fiffar till armhålorna och byter andedräkt. Nu luktar vi båda gott. Drinkarna är upphällda och alla ljusen är tända. Harry har spillt ut sig över fårskinnen och snart ska Mannen drapera sig över lämpligt ryggstöd i soffan.

Grytan luktar gott och bubblar på borta vid spisen. Jag ska strax släpa en ytterst ovillig tax runt kvarteret. Snabbprata med andra hundägare och dra vidare. Knöla ner händerna i fickorna och önska att det var vår.

Men det är då. Nu är nu.

Jag älskar mitt liv.

Schleten

Jo. Jag är väl inte känd för att ta det lugnt när jag väl bestämt mig för något. Kanske jag inte borde ha gått ut så starkt igår. 1,5 mil fördelat på lunchrunda 1 mil och kvällsrunda 0,5 mil. Kan väl säga som så att det känns i stativet. Dessutom var jag och Harry och tränade lite kommandon där emellan. Kan ju vara trevligt om han kommer när man kallar så jag slipper skämmas ihjäll på valpträffen.

Nu känns som ett bra tillfälle att sätta igång med skrivandet igen. Jag kan ju inte skylla på att Mannen hänger mig i kjolarna eftersom han är borta hela dagarna. Bara det känns väldigt, ja, annorlunda. Jag kommer hela tiden på saker jag ska fråga/berätta och så är han inte där. Men han har kul på sitt sätt och det är både spännande och roligt. Fast det är lite läskigt för mig. Vad ska jag nu skylla mina improduktiva dagar på?

Jaja. Jag tar mig friheten att ha lite startsträcka. Har jag tur hinner jag komma igång innan jul. Jag måste ju gå ut med hunden också.

Tyssst

Eller inte alldeles. Men jösses så hes jag är. Utan att ha ont tackochlov!

Dagen har runnit iväg. Påskmiddagen fick vi ställa in. Mannen släpade sig ut med Harry en runda, själv blir jag andfådd av att sitta rätt upp och ner. Det blev lite mikrad mat, några kalla kokta ägg och lite ost. Sådant som liksom ändå ligger och dräller i kylen. Orka laga middag.

Mannen zappar mellan sportkanalerna och jag hemnetknarkar. Harry sover som en gris och fiser som…en gris.

Påskafton kom, såg och gick och la sig.