Etikettarkiv: fibro

Att vara där. Närvara.

Jag vet, men vill inte erkänna. Jag dräneras av människor och händelser. Alldeles oavsett hur mycket jag älskar alla inblandade och allt det som sker.
Sedan helgen har vi ägnat oss åt oss själva, parallellt med bilturer där vi hittat vilse. Vi har badat och bastat. Njutit av vin och god mat. Följt osedda vägar och hamnat överallt. Vackert och otippat.

Jag njuter så av de där timmarna som vi egentligen inte gör något speciellt. Vi följer solen och ser så mycket vi inte visste fanns. Kommenterar. Skrattar lite. Låter tystnaden stryka som dimma mellan oss. Bara är. Bästa sättet enligt oss.

I helgen ska vi på trevligheter med ett gäng glada och fina vänner. Jag ska vara chaufför och Hasse lånas ut till lilla favoritgrannen. De med tennisrack ska spela, vi andra bada. Gissar jag. Jag ser så fram emot lördagen, vet att det blir så himla roligt.

Flera dagar den här veckan har inneburit och kommer att innebära mycket folk. Många röster och diverse ljud. Nya situationer. Jag försöker att tänka positivt på det. Komma ihåg hur roligt det alltid är. Men veckan är inte slut och jag är redan trött. Så trött. Jag blir ledsen. Jag vill orka och tåla längre.

Nåja. Jag gör som jag brukar. Kör så det ryker.

Som tur är har jag en förstående Man. Vi kan sitta och spela läpp tillsammans ombord medan solen öser ner över oss och tumlarna pyser luft intill båten.

Vad hade jag gjort utan honom?

Vissa dagar är längre än andra

Som idag.

Efter att vid tre tillfällen haft strul med färdtjänst till och från sjukhuset agerade jag chaufför idag. Ömma modern skulle få sin cytostatika och det tar en stund. Jag var hemma hos henne i god tid eftersom jag vet att hon blir stressad annars. I så god tid att jag hann städa badrummet, dammsuga och diska (som hemtjänsten inte hunnit).

Efter några timmar på sjukhuset köpte vi fika och drack kaffe hemma hos henne innan jag skulle hemåt. Jag hann också koka korv, ägg och förbereda för kvällsmaten samt diska efter fikat.

En sväng om Ica för att handla kvällsmat och diverse käk till Ömma modern och sedan hem.

Mannen drog iväg till sin träning och jag stöp i soffan. Efter att jag bäddat, diskat och gjort ren spisen.

Nu ska jag bara gå kvällsrundan och fixa maten. Sen ska jag inte göra ett dugg mer. Det susar i öronen och hjärnan är yr. Ofta när det är mycket att fixa går jag in i någon sorts ruschig mood. Styr, ställer och fixar. Ordnar och donar. Allt i en hastighet som skulle göra vilken sprinter som helst avundsjuk.

För att plötsligt bara ta slut.

Imorgon siktar jag på skogen. Jag behöver den och kan aldrig vara nog tacksam för att den finns runt hörnet. Imorgon ska jag bara vara. Kanske kommer jag ikapp mig själv.

 

Just nu behöver jag landa

Det är så trångt. Det surrar av tankar i huvudet. Inget fastnar utan fortsätter i evighet. Runt, runt, runt.

Så mycket jag vill skriva. Så mycket jag skulle vilja sätta på pränt. Fästa alla de där evighetsåttorna på ett vitt papper. När de väl sitter där kan jag sortera. Plocka bort. Radera. Ansa. Få ordning.

En gång i världen tog jag allt på volley. Kunde leva i kaos och inte bli stressad. Hade simultankapacitet. Jag sprang och sprang och sprang. Var överallt. Orkade allt. Förstod allt. Räknade ut vad som skulle hända och behövas innan det ens satt igång. Scannade min omgivning och visste, bara visste, vad alla  omkring mig skulle välja för väg och behöva.

Idag har jag inget av det. Jag är en sådan som behöver ordning. Struktur. Ett tydligt mönster. Annars blir jag stressad. Trött. Tom i huvudet. Kan bli stående mitt på trottoaren och inte komma ihåg vad det var jag skulle göra. Eller vart jag var på väg.

Just nu är jag i det där.

Just nu behöver jag Mannen. Hundarna. Lugn och tystnad. Jag behöver landa.

Mastklydd

Masta av på hösten. Hur svårt kan det bli? Ta bort tampar och vajrar och sedan är det klart. Not.

Alla vajrar måste märkas var de ska sitta så att vi minns till våren eftersom de är olika långa.

De ska fästas olika. Det ska skruvas och vridas på små konstiga metallsaker. Alla tampar ska pillas in i obegripligt tajta hål (borde inte de alla vara smalare?) och dras på rätt håll. Och fäster man vajern fel står masten snett. Inte bra.

Jag må vara ett under när det kommer till det praktiska men det är Mannen som är en jävel på att segla. Och som vet vad alla snören ska användas till. Och var de ska sitta.

Jösses.

Det är inte helt enkelt att försöka fixa allt det där på egen hand samtidigt som den ytterst frustrerade Mannen försöker hitta något han kan göra. Mer än att peka. Jag hittar lösningar med ståltråd och skruvmejslar i olika storlekar. Svär och kryper under bockarna som håller masten. Och får skrubbade  knän som en tolvåring.

Nu tror jag/vi att alla saker är där de ska vara. Mannen har mutat gubbröran i klubbhuset med smörgåstårta och starköl för att vi ska få hjälp med att masta på. Inte så lätt när Mannen har en arm och kunskap och jag två armar men ingen som helst vetskap. Måtte gubbarna vara nyktra länge nog så att vi får masten att fästa på båten.

Jag är så slut. Så slut. Kroppen har fått obegripligt med stryk den senaste månaden. Jag kan inte ens ta ut bettskenan för egen hand om morgnarna längre. Ingen kraft alls i nyporna. När Mannen frågar vad jag vill äta kan jag inte svara. Inte tänka ut eller känna efter vad jag är sugen på. Jag är löjligt trött. Huvudsvålen är full av psoriasisutslag. Alla fibrosymptom är fullt utvecklade.

Men jag är lycklig. Snart kan vi bo i båten. Snart. Jag skiter i om det regnar på midsommarafton. Jag skiter i om det regnar resten av sommaren. Jag ska sitta där, ombord, och lösa korsord. Koka lite fisk och sova som en stock om nätterna. Jag ska gå långa rundor med hundarna och dricka vitt vin. Tjitt-tjatta med båtgrannar och diskutera hur många gånger man bör lacka en lucka. Luta mig tillbaka och känna hur axlarna sänker sig, sjunker, till en normal nivå. Dricka mitt morgonnescafé och tjyvmata ankungarna som simmar i hamnen med min macka

Hasse har tränat med flytväst här hemma idag. Han verkar inte bry sig jättemycket. Harry verkade mer brydd över att någon annan än han själv använde västen. Gullehund.

Jag ska läka. Igen.

Och jag hoppas vid, valfri gud, att Mannen är kry när det är dags till hösten.

Jag förvånar mig själv

Jag är en doer. En sådan som med några snabba ögonkast konstaterar läget och utifrån det fattar beslut. Det går på några sekunder. Ibland så snabbt att jag inte själv riktigt hänger med. Oftast blir det rätt och jag funderar på hur snabb jag egentligen är på att läsa av min omgivning. På ett plan utan att vara medveten om det. Jag förvånar mig själv.

Jag är en problemlösare. Det har jag äntligen förstått (51 och still learning).  Plötsligt inser jag var Lillebror har fått den genen ifrån. Det slog mig när vi nu under vinter/vår har renoverat båten. Det är mitt livs första båt. Har inte en aning om hur man skruvar hit eller dit, mastar på eller sätter ihop ett kapell. Mantåg, vantskruvar, ditten och obegripliga datten. Men! Varje gång Mannen uppgivet säger; det här går aldrig, den passar inte, då rasslar det till i min hjärna och smack! så sitter den där. Lösningen. Ibland något oortodox men trots allt fungerande.

Nu förstår jag plötsligt en massa situationer i mitt tidigare liv där jag varit just, problemlösaren. Den där man skickar in när ingen vet hur saker eller människor ska hanteras. Den där som tar saker på volley och bara spelar vidare. Den där som ser vad som ska göras.

Jag blir både arg och trött. Arg för att jag blivit utnyttjad utan att något talat om just det för mig. Att jag utnyttjats. Använd så länge det behövts sedan kasserad. Vi tackar för din insats, men tyvärr har vi inte pengar att blablabla….

Trött för att jag jobbat sönder min kropp. Och mitt psyke. Min kropp, min lekamen, den där sladdriga saken jag släpar runt på dagarna i ända. Den som inte längre kan och orkar göra alla de där självklara doer-sakerna utan att krascha och gå i stå. Psyket som kan köra på högvarv och sedan plötsligt dö. Stanna. Sluta fungera. Allt blir stress och förvirring. En skvalande radio i bakgrunden. En gågata med människor som strosar runt och är ivägen. Bilkörning med bilar och cyklister överallt, ljussignaler och så mycket att hålla koll på och med en hastighet som gör att jag inte hinner tänka. Då kan jag inte längre ta ett beslut, lösa ett löjligt litet problem. Allt blir bara förvirring.

Den här sanslösa ”våren” har lärt mig mycket. Många saker. Men det bästa av allt; om jag slutar att försöka lösa ett problem genom att lyssna på andra utan bara tittar/ser var jag ser och låter min hjärna sköta jobbet, då löser sig det mesta. Då hittar jag rätt bland skruvar och muttrar. Och i glädjen över en fungerande hjärna fixar sig resten också.

Men nu, nu, ska vi ta en timeout. Lulla runt i hemmet, när vi väl vaknat, ta hand om saker och bara vara. Glo på rhoddisarnas fantastiska blomning. Se hur långt pionerna har kommit. Pussa på Harry. Äta. Kanske släpa runt dammsugaren ett varv eller två. Skvätta lite Ajax i badrummet. Bädda? Gå i skogen. Pilla navelludd helt enkelt.

Det ska vi göra. Eller inte göra…

Jag har tagit slut.

Trodde i min enfald att jag skulle räcka hela vägen. Tyckte det passade så bra att kollapsa i båten senare i veckan när hon till slut lyfts ner i Öresund. Ligga där och smutta på iskallt vitt vin och vifta lite med tårna i den salta vinden.

En sak jag aldrig tycks lära mig är att bara för att jag håller ett tempo som kan få vilken slavdrivare som helst att svettas innebär det inte att jag hinner göra mer, innan kraschen. Idag har jag studerat Mannen när han polerat. Jag har suckat och instagrammat av uttråkning. Gått rundor i hamnen tillsammans med Harry och tittat på fula båtar.

Nu är jag ändå lite nöjd. Hänger i soffan med ett glas rött. Jag har till och med hoppat över dagens lackning av luckorna.

I morgon är en ny dag. Må kroppen och byxorna hålla.

Seg gubbe

Eller, egentligen, gumma.

Sitter i soffan och orkar knappt röra mig. Grannen röjer i trädgården så till den milda grad att jag får ångest. Var jag också varit så där energisk när jag var ung?

Egentligen borde jag ha slipat färdigt men där är vi inte överens, jag och kroppen. Annars är det ju strålande väder för utomhusaktiviteter. Så. Vad gör jag? Häckar i soffan. Någon ska ju göra det.

Boostad och utpumpad

Att träffa sina barn igen. Jag grät av lycka när jag fick krama Långa Barnet i söndags. Det är för lång tid att inte ses på ett år. Det blev lägenhetsvisning och sedan middag med sönerna och deras flickvänner. Skrattigt, pratigt och lyckligt. Jag tankade kärlek och sög i mig deras närhet. Sparade filmsnuttar i huvudet som jag nu ser om och om igen.

Båtmässan med Mannen var himlans trevlig. Vi tittade på en segelbåt för 3,9 miljoner, det ingick ett barskåp fyllt med vad man ville. Det såg ut som ett hypermodernt hotellrum invändigt och till ytan större än vår lägenhet. En orgie i blänk, infällda spots och rostfritt. Det enda som fattades var tvättmaskin och torktumlare. Nä, tacka vet jag vår lilla skorv som dessutom ser ut som en båt. Jag vill ha det enkla. Friluftslivet. Det som jag tycker är själva poängen med att segla. Mannen kollade kläder och hittade en snygg seglartröja som han är galet sexig i. Jag spanade på diverse målarfärger och lacker och pratade renovering av båtdäck med en rar farbror.

Harry stannade hemma hos sin kompis Konrad och jag grät av saknad och skyllde på hormonerna. Jag vet inte vem av oss som var lyckligast när vi kom hem.

Nu försöker jag hitta tillbaka till verkligheten. Kroppen är slut och jag kan inte avgöra var det gör mest ont. Hjärnan har gått i stå av alla intryck.

Men det är så värt det.

Trött och lycklig hund.

Ajja, det blev ju fint

Städade igår. Två veckors liggande i soffan, snorande och hostande hade satt sina spår. Nu är här rent och fint och jag tycker om mitt hem igen.

Dock har kroppen gått ut i strejk. Herrejävlar. Förmodligen en kombo av det oväntade arbetet och det plötsliga väderomslaget. Fördelen är att iskanan i vår entré smälte bort.

När jag tagit mig samman, ledat rätt mig och tabletterna verkat ska jag borsta tänderna. En kort runda med Harry är ett måste men jag tycker mig se ett ljus över skogen, ett sådant där våraktigt. Det kommer att pigga upp mig. Kanske jag ska gå bort mot den lilla dammen där det växer videkissar och plocka mig en kvast att ställa på köksbordet? Så får det bli.

Dagens plan är lagd.