Etikettarkiv: dvärgtax

Finaste Harry

display

Vi hämtade Harry när han var 9 veckor. I höjd med Halmstad stannade vi till och han kissade i ren skräck när bilen intill startade. Hela vägen låg han i mitt knä och sov. Så liten, så knubbig mage, så söt att jag knappt vågade ta i honom. Dagen därpå drog Mannen till jobbet. Jag hade sovit med Harry mot mitt bröst och vinglat ut på altanen varje gång han började röra sig oroligt. Nu satt vi i kökssoffan. Han pep och kravlade runt på filten vi fått med oss. Snart somnade han och jag vågade inte flytta mig. Där satt jag och stirrade på kaffekokaren och törstade men utan att röra en fena.
Yngste sonen som är rädd för hundar tyckte det var en förfärligt dålig idé att skaffa en valp. När han såg Harry föll han på knä och upprepade; men shit, men shit, men shit.

Harry var en fantastisk hund. Trygg och lugn. Det fanns inte mycket som kunde jaga skräck i honom. Allt åt han, vi skojade om att han var en taxförklädd labrador. Han var vänligt inställd till allt och alla. Valde sina människor utan att vi kunde förstå varför. Ofta människor som aldrig klappat en hund i sitt liv. Han hoppade upp i deras knä och lade sig till rätta. Och jag har aldrig träffat någon som inte föll för hans charm.

Han var så cool.

Han var med oss överallt. Verkligen. Hotell, restauranger, fester, jazzkonserter, hemma hos folk. Aldrig att han orsakade några problem. Personal på olika ställen erbjöd sig att ”ta hand om honom medan vi åt/drack/annat”.

Vi gick i skogen och hem till Ömma modern. Hon fick åka rullstol för att vi skulle kunna gå lite längre än annars. Harry VÄGRADE att gå bredvid, han skulle sitta i mormors knä. Punkt. Så vi gick i skogen. Hasse gick fot intill och Harry tronade i mormors knä. Folk log.

Han lärde sig snabbt att när vi ska åka bil eller båt måste han göra både det lilla och stora innan. Han visade sin lillebror och numera räcker att säga att vi ska åka det ena eller andra så gör de vad som behövs.

Det finns så otroligt mycket unikt med Harry. Verkligen unikt. Just nu kan jag inte minnas ens en tusendel. Vi saknar och är så förtvivlat ledsna. Vem kunde tro att en liten tax kunde betyda så otroligt mycket? Att en liten tax kunde ha ett sådant värde? Finaste Harry, finaste, finaste killen. Jag är så glad att jag har fått leva några år med dig. <3 IMG_1562IMG_1565IMG_0752IMG_1049DSC00225cropped-IMG_0474.jpg

IMG_0566

IMG_0751IMG_0364IMG_0547

IMG_0695IMG_7608IMG_7153

Allt är under kontroll

Jag halvligger i soffan tillsammans med Mannen och hundarna.

Ett glas rödvin på bordet. Maten är på g. Ömma Modern är omklappad, ompysslad och har fått prinsessbakelse.

Jag har träffat bästisen en kort stund. Kramats. Träffat barndomskamraten och pratat, pratat, pratat. Och kramats. De där två var en bra start på helgen.

Nu ska jag göra ingenting. Nada. Bara njuta av livet och lugnet. Andas och låta hjärnan gå på tomgång.

Trevlig helg!

IMG_4414

Min hjärna är full av gröt

Mer än vanligt tänker säkert vissa. Jag förstår nu varför det inte är meningen att man ska ha småbarn i min ålder. Jösses så mosig man blir när man inte får sova hela nätterna.

Hasse är en förtjusande liten vildbasare med galet vassa tänder. På natten sover han i min armhåla med sitt lilla ansikte mot min hals. Himla gulligt, tills han tycker att jag ska vakna och sätter de där söta små bissingarna i min haka. Vilket händer ca två gånger på natt. Han är konstant hungrig och bajsar därefter.  Naturligtvis har han passat på när jag snott åt mig tre minuters egentid på toaletten. Det har tagit mig några dagar att komma in i kiss&bajsrutinerna men nu är jag på banan. Dock är det himla dumt med tio minus när man ska lära en valp att det är jättemysigt att kissa ute.

För tillfället händer inte mycket annat här i min lilla värld. Äta-sova-kissa-bajsa-leka-sova går på repeat dagarna i ända. Däremellan försöker jag torka av vasken, koka kaffe, borsta tänderna och undvika att bli förstoppad. Jag tänker att allt har sin tid. Så även min hygien. Lagom till vårsolen kommer är vi redo att röra oss ute i verkligheten igen.

Jag är då snusfri. Smal. Utvilad. Och har en rumsren hundvalp.

IMG_1865

Den där taxen alltså

Jag har haft katt i hela mitt liv. Det där med hund begrep jag inte alls. Varför ha ett djur som du var tvungen att gå ut med femtioelva gånger om dagen oavsett väder? Det finns ju en anledning till att man säger hundväder. Kan de inte gå på lådan är det bara jobbigt. Hundar dreglar, fiser och tuggar sönder skor. För att inte tala om all skit de drar in.

Men. För snart tre år sedan vände det. Varför har jag inte en aning om. Plötsligt ville jag ha hund. Jag läste på om olika raser. Hur man tränar dem och lär dem att inte pinka på arvegodset i vardagsrummet. Alldeles oavsett vad de eller jag tycker om nämnda sak.

Jag kom till slut fram till att en släthårig dvärgtax var det ultimata. Dessutom skulle det vara en hane. Palla en löptik liksom. Sedan blev det operation övertalning med maken. Eller, övertalning var väl att ta i. Det var lika lätt att få honom dit som det är att skära smör med en varm kniv.

En liten hund kan åka i cykelkorgen. Den är lätt att ta med sig överallt just för att den är liten. En släthårig hund luddar inte (den fäller istället…). En tax är en riktig hund, inte en accessoar till handväskan. Och sedan var det bara färgen kvar.

Vi pratade med kenneln och sa att; en dvärgtax, black and tan, hanhund, det vill vi ha. Det föddes en i den kullen. Vi hämtade honom när han var 9 veckor.

Från den dagen har PytteHarry varit vår bebis. Han går före det mesta. Sover mellan oss i sängen. Vill helst vara nära oss båda samtidigt. Han är mer kelen än alla mina katter tillsammans. Han är rolig och finurlig. Alltid glad och kavat. Tycker om allt och alla. Han följer med oss hem till folk, är med på restaurangen, i båten, ja överallt. Alla tycker om Harry.

Harry sover längre än jag gör, långt ut på förmiddagen. Han vill inte gå ut när det regnar utan pinkar i skydd av altantaket för att slippa att bli våt och rinner sedan in i soffan igen. Han klagar aldrig. Varken skäller eller gnäller. Han är bara genuint glad och kärleksfull från det att han vaknar tills att han somnar.

Vem kunde tro att det skulle bli så enkelt att ha hund? Hade någon sagt till mig att jag en dag skulle skaffa en hade jag skrattat på mig. Moi!? Och nu sitter jag här. Jag och min lille tax.

Mitt livs kärlek. Nåja, jämte Mannen då.