Kategoriarkiv: Wiiie

En dröm

Oftast tycker jag att dagens moderna samhälle är det bästa. Att allt har utvecklats så fantastiskt mycket. Att dagens människor har möjligheter som jag i min ungdom inte kunde drömma om.
Jag brukar säga; tänk ändå vilken tur att vi lever nu! När ungarna som åker hundratals mil till en annan kontinent och vi fortfarande kan prata med varandra som om vi satt i samma rum. Nära. Wow alltså!

Men, ibland känns Stockholm/Uppsala som jordens mest avlägsna plats.

En unge kramade jag i julas. Den andre har jag inte sett sedan sensommar/höst 2015. Det är länge. Det är ful-länge. Gåsönderlänge.

Jag försöker tänka bort det. Skoja till det. Säga; men hallå, det finns hur mycket tid som helst! De är så upptagna med sina liv, herregud, låt dem vara!

Men inte längre. Jag längtar mig sönder. En gång om året är inte nog. Att inte kunna ta en fika, gå en runda, bara snacka lite inför helgen. Kramas! <3 Bajs.

Jag vill ju så gärna

Jag verkligen, på riktigt, älskar det där bonusbarnbarnet. Det är en fröjd att tillbringa dagar med henne. Maken till nyfiken, positiv, smart och snabblärd har jag aldrig sett, Och vid min ålder har man sett en och annan unge…

Jag visar henne en grej och hon gör direkt likadant. Jag frågar efter en sak eller person och hon vet genast var hon ska titta eller leta. Vi snackar ordförståelse på hög nivå. Ungen är bara 1 1/5! Det är sjukt roligt att busa med henne eftersom hon verkligen förstår när jag skojar.

Hon äter som hon ska. Bajsar som hon ska. Sover som hon ska. Däremellan är hon ett under av skratt och prat (ingen fattar vad hon säger). Sjunger gör hon också. Lite scary när hon plötsligt tar upp en strof ur ”Blinka lilla stjärna..” i precis rätt tonart, eller för all del ”Bä bä vita lamm”. Hon börjar ofta mitt i men det är inga problem att höra vad det är hon sjunger och sjunga med.

Ja, jag öser superlativen över henne. Det gör jag. Men hon är verkligen speciell. Jag älskar att ha henne här, hos oss. Men herrejösses så slut jag blir. Efter ett halvt dygn går jag på knäna. Jag tar så totalt slut. Och jag hatar min kropp för det.

Men ändå.

Hon står mig närmast hjärtat.

En böld i röven

Nåja, kanske inte just en böld och inte precis i röven, mer en innebrännare som satt sig på insidan av låret, precis vid troskanten. Det är inte skönt. Inte kan jag klämma den heller.

Efter två timmars rask promenad kan jag konstatera att den svullnat upp till en rejäl bula. Såpass att jag ser den utan glasögon. Tro mig, då är den stor.

Nåväl, här händer inte mycket just nu. Grannen har just hängt upp en julgransbelysning i sitt lilla, lilla träd. Ser rätt mysigt ut men kanske liiite tidigt. Själv stödvattnar jag alla våra roddisar. Det är nog första gången som jag faktiskt kommer ihåg att göra det innan det blir frost.
Det ser lite konstigt ut att vattenspridaren går för fullt i den grå skymningen.

I helgen ska vi försöka masta av båten, om vädret kan vara oss nådigt. Alltid lite vemodigt. Samtidigt är det skönt att hösta till det och borra ner sig bland filtar och taxar och vara inomhus. Hoppas bara det finns tillräckligt med gubbar för min högerarm är inte att leka med och klarar inte tyngre saker än en temugg. Egentligen inte det heller.

Har ni tänkt på att det snart är jul? Känns märkligt. Men alldeles oavsett hur det känns lär det inträffa och det är lika bra att gilla läget.

Nu ska jag duka för stenugnsbakad pizza och rödtjut. Puss på er, ni som kanske fortfarande, av någon anledning, hänger här.

 

Jag sjunger tacksamhetens lov

Jag vet att det låter klyschigt och så, men jag är väldigt glad för mitt liv. Att jag äntligen, ÄNTLIGEN, hittade kärleken. Min människa. Att jag har två fantastiska ungar och två fantastiska bonusdito. Att jag har ett barnbarn. Att jag har hundarna. Mina vänner. Båten och mitt hem. Att jag kan se och njuta av världen. Att jag lever.

Ibland känns det bara som att jag måste tacka någon för det. Vem är oklart.

Så jag säger TACK! Den som känner sig manad kan ta åt sig.

Livet är det som passerar

Jag är fortfarande här, men, livet kom emellan. Och det ska jag väl vara tacksam för.

Det har varit en del båtfix, hemmafix, seglande, både brygg och den där andra sorten till andra hamnar. Jag har badat i havet (sic!) och tänker att det är en bra start på vinterbadandet. Bästisen och jag ska fortsätta året runt är det tänkt. Hoppas det ska gå bra. Som det är nu med tjugo grader i vattnet och jag som hiiiar och hrraar så vete gudarna hur det ska låta i november. Men! Vi ger det en chans!

Det här året försöker jag övervinna alla mina olika rädslor. Göra det som jag alltid varit rädd för och som jag alltid har trott ska få himlen att ramla ner i huvudet på mig. Det har visat sig att det inte är så enkelt. Inget ramlar någonstans. Trots att Mannen hissat upp mig i mastkranen för att fixa med några linor vi glömt. Ibland tänker jag att det är båtens förtjänst att jag släppt en massa ”så kan man inte göra” och ”jag vågar inte”. Coolt och häftigt! Att utmana sig själv och inse att det som hände är bara ytterligare en sak att lägga bakom sig är så sjukt ballt.

Jag växer!

Hade det inte varit för Mannen skulle jag fortfarande sitta där och huka mig bakom en dörr. Rädd för allt. Han utmanar mig. Eller rättare sagt, han får mig att utmana mig själv. Jag vet att han finns där och tar emot när det blir läskigt, utan att döma. Det ger mig extra kraft och mod.

Jag lever livet.

Bagage

Vi har alla någon sorts bagage. Oavsett om vi vill eller ej. Viss skit måste vi asa (ständig fråga i kryssen, släpa på skånska)  på. Det finns, när man ser tillbaka, sådant vi inte väljer själv eller vill alls, men som ändå sitter som ett misslyckat dyk och svider som årets magplask.

Min familj har aldrig samlat på grejer. Eller rättare sagt, min far var en jävel på att slänga. Allt som verkade vara onödigt. Vilket idag får oss att fråga varandra, minns du var den där saken tog vägen. När ingen minns vet vi att det var något han inte tyckte var intressant nog att spara.

Många gånger har det retat mig att HAN avgjorde vad som var viktigt och inte. Samtidigt vet jag att mina barn säkert kommer att säga detsamma om mig. Jag sparar det JAG tycker har betydelse och är viktigt, för MIG: Det där med att spara för barnen är bara bullshit! Du sparar inte för att de en dag kommer att inse att de inte kan leva utan de där sakerna/kläderna/tidningsutklippen osv. etc. mm. Du sparar för DU vill minnas. DU vill komma i stämning. DU vill var där, då, när det hände. Delaktig. Det är DU som har svårt att släppa taget och låta världen snurra vidare.

Idag kan jag känna en lättnad att det inte finns en massa saker som jag skulle vara tvungen att använda; för det här hade din insert valfri; moster/morbor/faster/farbror/kusin/bryssling/syssling/katten/grannen på sig när hen föddes/konfirmerades/tog studenten/förlovade sig/gifte sig/dog…

Tänk om någon kom med en byxa/tröja/kofta/kanot/gräsklippare och ville att du skulle använda just DEN eftersom den gått i släkten i en miljard år? Vad säger du då? Nämen alltså, jag väljer att bryta historiens vingslag (och VAD är historiens vingslag?) här och nu. Eller, jag kan inte simma så skicka tillbaka den (kanoten). Eller, HAHAHAHAHA, ALDRIG ATT JAG GIFTER MIG I DEN UTSTYRSLEN FRÅN 1200-talet!

Vad gör vi med/mot våra arvingar/barn/barnabarn etc? Påtvingar dem en konstig kostym/klänning/blabla? Lyssnar vi om de ÖVERHUVUDTAGET har en annan åsikt? Eller är vi så himla upptagna med vårt eget arv? Vad vi och våra före oss tyckte? Så har vi ALLTID gjort. Är det viktigare för oss att få dagens unga att se hur vi tänkt än att få dem att göra egna val?

Jag har en liten ljust gul stickad bebismössa i min ägo. Vad gör jag med den? Slänga? Spara till mina eventuella barnbarnbarns barn? Vill de ha den? Kommer de att säga; åh TACK, precis vad vi önskade/behövde/inte ville ha? Dagens moderna mössor/luvor i trikå, är de inte smartare, billigare, mer allergisäkra, bebiskollade? Jag vet att yngsten kommer att tycka att det är lite coolt att han har haft ett så litet huvud. Sedan kommer han att be mig att kasta den, han behöver den inte. Jag vill känna mitt barnbarn och inte bry mig om mössor/kläder/broderade örngott osv

Modet ändrar sig varje år. Det är ingen som lyfter på ögonbrynen för det. Det är så livet och året ser ut. Det är många som bryter sig för att vara där och hänga med. Så inte jag. Ändra vad ni vill. Spara på vad ni vill (när ska det användas?).

Jag gör som kärleken och jag vill.

Älskar.

 

 

 

En fin helg

Helgen som gått har innehållit allt av vikt.

Äldste sonen hemma, snarkandes i arbetsrummet. Middag här med alla, nästan, barn, barnbarnet och Ömma modern. Högljutt, babbligt, skrattigt, gott och varmt. Med plats för alla, ungar som hundar, hjärtlig stämning och sådär avspänt som är den bästa känslan. Jag bara njöt. Skrattade, pratade och lyssnade med samma glädje.

Jag är så glad att de alla respekterar och tycker om varandra. Det är inte självklart, det vet jag av erfarenhet.

Idag åkte vi ner till båten. Skruvade av grejer från masten och slipade. Hundarna sprang på stranden och Hasse badade. Han var helt fixerad av ett ankpar och var beredd att göra vad som helst för att få tag i dem. Det fick bli en dusch när vi kom hem. Nu är de helt slut efter helgen och allt som hänt. De, liksom vi, kommer att sova gott inatt. Imorgon ska sonen återbördas till militären för ett par veckors övningar i fält. Tur att han har ätit ordentligt i helgen.

Jag är så tacksam för min stjärnfamilj, alla de där personerna som jag älskar. Det är fint.

Största glädjen

Det finns mycket som jag kan glädjas åt. Ömma modern är pigg och glad. Mannen och jag lever vår dröm. Hundarna, vännerna, boende och båt. Men inget är som glädjen över barnen. Störst är när de är lyckliga. När de hittat rätt.

Oro för barnen är något som aldrig försvinner. Det är en fysisk känsla som inte går att styra. Allt väl vill man dem. Jag lider hellre själv än se mina barn ha det svårt.

Det är bara så.

Min känsla när jag höll min nyfödda i famnen för första gången var ren och skär skräck. Vad hade jag gjort? Hur skulle jag kunna skydda den där lilla människan från allt svårt? Från livet? Tanken på vilket ansvar jag hade gjorde mig vettskrämd.

Idag pratade jag med äldste sonen. Eller rättare sagt, han pratade. Bubblade över. Det var som champagne i örat. Så mycket har hänt honom, motigt och svårt. Men nu! Han har hittat kärleken! Han har fått nytt jobb! Hans liv har fått en inriktning och ett innehåll. Hans glädje går att ta på.

Och jag gråter en skvätt av lycka. Jag önskar mig inget mer.

 

Jag vet att jag tjatar

Men kärleken.

Jag läste boken (En dag) och har just sett filmen. Det värsta är att det var en både utdragen  bok och en tråkig film. Långsam. Så, så långsam. Och förutsägbar. Dah.

Och jag bölade som om jag fick betalt. Jag måste vara den svagaste människan på jorden.
Det där med kärlek är en grej för mig. Jag har gråtit mig sönder och samman över Jane Eyre, Wuthering heights, Skönheten och Odjuret mfl.

Så lättrörd att jag borde vara James Bonds dricka.

Mannen jag lever med, han, Mannen. Han är svaret på alla mina Disneydrömmar. Alla mina Kitty-hjältar, de där från musikalen jag inte minns men grabbarna bar hem sin käresta kastade över axeln (jag vill inte hänga över någons axel, då kräks jag). Men. Min man. Mannen.

Han som alltid tänker på mig först. Alltid.
Han som alltid är rädd om mig.
Han som alltid vill att jag slipper vara hungrig.
Han som kan ringa 10 gånger när han handlar på ICA för att veta om jag vill ha det eller detta…
Han som jag ler åt när han somnat mitt i filmen.
Han som aldrig släpper min hand.
Han som alltid är viktigast.

Att efter 12  år känna så, det är fint. Och viktigt.

Han är alltid min Man.