Kategoriarkiv: Piss

Jag är rädd

Jag har en knuta. Ett sår på knutan som inte läker. Som har varit ett sår länge. Ett sår som är väldigt obehagligt.
Läkaren gjorde en biopsi och skickade iväg. Hon skrev att hon ville ha ett snabbsvar (cirka två veckor).

Annars kan det ta lång tid.

Det har gått tre veckor. Utan svar.

Jag mår inget vidare. Jag är rädd.

Finaste Harry

display

Vi hämtade Harry när han var 9 veckor. I höjd med Halmstad stannade vi till och han kissade i ren skräck när bilen intill startade. Hela vägen låg han i mitt knä och sov. Så liten, så knubbig mage, så söt att jag knappt vågade ta i honom. Dagen därpå drog Mannen till jobbet. Jag hade sovit med Harry mot mitt bröst och vinglat ut på altanen varje gång han började röra sig oroligt. Nu satt vi i kökssoffan. Han pep och kravlade runt på filten vi fått med oss. Snart somnade han och jag vågade inte flytta mig. Där satt jag och stirrade på kaffekokaren och törstade men utan att röra en fena.
Yngste sonen som är rädd för hundar tyckte det var en förfärligt dålig idé att skaffa en valp. När han såg Harry föll han på knä och upprepade; men shit, men shit, men shit.

Harry var en fantastisk hund. Trygg och lugn. Det fanns inte mycket som kunde jaga skräck i honom. Allt åt han, vi skojade om att han var en taxförklädd labrador. Han var vänligt inställd till allt och alla. Valde sina människor utan att vi kunde förstå varför. Ofta människor som aldrig klappat en hund i sitt liv. Han hoppade upp i deras knä och lade sig till rätta. Och jag har aldrig träffat någon som inte föll för hans charm.

Han var så cool.

Han var med oss överallt. Verkligen. Hotell, restauranger, fester, jazzkonserter, hemma hos folk. Aldrig att han orsakade några problem. Personal på olika ställen erbjöd sig att ”ta hand om honom medan vi åt/drack/annat”.

Vi gick i skogen och hem till Ömma modern. Hon fick åka rullstol för att vi skulle kunna gå lite längre än annars. Harry VÄGRADE att gå bredvid, han skulle sitta i mormors knä. Punkt. Så vi gick i skogen. Hasse gick fot intill och Harry tronade i mormors knä. Folk log.

Han lärde sig snabbt att när vi ska åka bil eller båt måste han göra både det lilla och stora innan. Han visade sin lillebror och numera räcker att säga att vi ska åka det ena eller andra så gör de vad som behövs.

Det finns så otroligt mycket unikt med Harry. Verkligen unikt. Just nu kan jag inte minnas ens en tusendel. Vi saknar och är så förtvivlat ledsna. Vem kunde tro att en liten tax kunde betyda så otroligt mycket? Att en liten tax kunde ha ett sådant värde? Finaste Harry, finaste, finaste killen. Jag är så glad att jag har fått leva några år med dig. <3 IMG_1562IMG_1565IMG_0752IMG_1049DSC00225cropped-IMG_0474.jpg

IMG_0566

IMG_0751IMG_0364IMG_0547

IMG_0695IMG_7608IMG_7153

Djurisk kärlek Uppdatering

I måndags cyklade Mannen iväg och handlade. När han kom tillbaka störtade Hasse mot grinden och tjöt högljutt, som vanligt. Harry gick en liten bit och stannade sedan och satte sig ner.
Jag blev kall i hela kroppen. Snabbt hämtade jag favoritgodiset och lockade på honom. Han tittade men reste sig inte. Om Harry inte åbäkar sig för något/vad som helst som går att äta, då är det inte bra.
Jag bar in honom och satte honom på bordet. Bakdelen vinglade och vek sig. Försökte resa honom men det ville sig inte. Han skakade i hela kroppen och jag insåg att han hade riktigt ont.
Vi kastade oss i bilen och var på djursjukhuset inom tio minuter. Då kunde han inte längre stödja sig på bakbenen. Han sa inte ett knäpp på hela tiden. Låg bara i min famn och såg sådär sorgset Harrytålmodig ut.
De behöll honom till nästa dag. Då var han helt förlamad i bakdelen. Han blev magnetröntgad och sedan blev det operation. På höger sida hade en disk halkat ut och det var den som tryckte på nerverna. Det fanns även små ”pluppar” med diskmaterial som spritt sig på den vänstra sidan. Man valde att åtgärda den högra. Tydligen går det inte att göra både ock, då blir det totalförlamning.
Operationen gick som den skulle och han klarade natten bra. Enligt veterinären var han rätt moloken och deppig men annars var det bra.

Jag ska fråga imorgon om vi kan få ta hem honom. Jag är ju hemma hela dagarna så jag har all tid i världen att ta hand om honom. Han ska ha massage och träna i vatten. Jag måste göra något. Jag blir galen av att vänta. Gråter och snorar. Lille Harry. Finaste killen. Han som aldrig någonsin klagat eller varit bångstyrig. Som alltid accepterat situationen och varit positiv.

De närmaste dagarna ska det märkas om han har känsel i baktassarna och om han verkar få tillbaka sin rörlighet. Senast om fjorton dagar ska han vara igång.

Kan han inte röra bakdelen om fjorton dagar finns det ingen återvändo. Då måste vi ta beslutet att låta honom somna in.

Vidrigt. Så fruktansvärt sorgligt att det inte går att säga högt. Baksidan med djur. Ansvaret och beslutsfattandet.

Mellan snorgråtsattackerna håller jag tummarna och pratar med Hasse med konstig falsettröst. Stackars Hasse, orolig och stressad. Letar och kan inte koppla av. Han är så vilsen utan Harry.

Fan vet hur det här slutar.

Det gick åt helvete. Harry fick somna in igår och vi är fullständigt söndergråtna. Lille fine Harry.
IMG_0830

Någon sorts övergångsålder?

Jag vet inte varför, men ibland blir jag tvärförbannad.

Typ arg så att jag vill slå någon. Hårt. Jättejättehårt. Så hårt att någon skriker.

Nåja. Det brukar lugna ner sig. Jag brukar lugna ner mig.

Förutom det så väntar jag på att Kungsängsliljorna ska visa sig i rabatten så att jag kan gräva upp dem.

Mitt spännande liv del sjuhundrasjuttioelva.

Och annars? Vad händer?

Inte ens jag

I grund och botten är jag en person med positiv livssyn. Jag försöker alltid hitta det goda och bra i andra människor och deras handlingar. Försöker förstå och ge en andra, tredje och fjärde chans. Jag vill tro att världen är god och likaså alla som lever där. Visst, jag vet ju att det finns galningar och diktatorer, krigiska generaler och de som tror att allt går att köpas för pengar.

Men.

Men trots det. Trots all skit som händer runt omkring oss. Allt det där svåra som väller över en så fort man öppnar ögonen på morgonen. Eller när man nu vaknar. Trots det där så har jag ändå försökt hålla min syn på människan och världen intakt. Även om det den senaste tiden gått med en tråd i röret. Det har blivit allt svårare att försvara. Att prata bort. Att tro att det löser sig. Att det kommer att ändra sig till det bättre. Att vi alla kommer att sjunga tillsammans i en ringdans runt ekvatorn. We shall overcome…

Inte ens jag orkar längre tro på något bättre. Inte ens jag kan prata bort och kompromissa. Inte ens jag har kvar min naiva tro på det goda.

Jag vill inte vara med längre. Jag ger upp. Jag orkar inte mer. Låt mig lalla runt i skogen med mina hundar. Förundras över höstens vackra färger. Spana efter rådjuren och plocka kastanjer. Låt mig gräva ner mig i soffan tätt intill Mannen och dricka rödvin medan hundarna snarkar och ljusen brinner ner.

Ring inte mig när allt skiter sig. Jag kommer inte att svara.

 

Jomentjenajipiiiekaoy!

Som vanligt bjöd barnen in sig själva. Plus barnbarnet. Jag hann inte riktigt med då de ringde och sa; nu är vi här! (två timmar innan de skulle). Jag låg fortfarande i sängen och fick göra en ”snabbdragning”. Sedan vällde de in över tröskeln!

Jag och bästisen drog till Rååbadet. Bastade och badade tre gånger. Ljuvligt skönt!

Nu sitter jag här. Mannen zappar. Hundarna sover. Jag är uttråkad. Skulle vilja se något som jag inte sett trettiofyramiljoner gånger tidigare. Mannen vill gärna se det han redan sett. Tryggheten i det.

Förmodligen blir det så att jag sitter med zapparen när han gått och lagt sig. Och då kommer jag inte att minnas varför eller hur.

Men jag slipper zappandet.

Årets flunsa

Som vanligt sätter sig skiten i min kropp och i Mannens luftrör. Medan jag legat i soffan och spelat död har Mannen försökt hosta upp inälvorna.

Nu börjar det arta sig och vi ser ljuset i tunneln. Tackochlov.

Det är hög tid att ta tag i båten och få henne i sjön. Allt är klart invändigt och nästan utvändigt. Vi tänkte ligga lågt i år och inte fixa så mycket. Det har varit slitsamt de andra vårarna och därför såg vi fram emot att inte göra någonting. Bara vara.

Ha!

Grannbåtsägaren lejde folk som skulle slipa bort bottenfärgen på hans båt. Anledningen var att han skulle ha en miljövänlig färg istället. Och hej å hå vad det inte blev bra. Vår båt är numera mörkgrå på däck. Tack som fan. Det går inte att ta bort. Vi är inte de enda som är drabbade. Tänk vad den där miljöfarliga färgen spritt sig över hela hamnplanen. Himla miljövänligt. Vi inväntar nu företaget som borde gjort ett bättre jobb för att se om de kan (eller rättare sagt, de SKA återställa vår båt) inom det snaraste. Grannbåtsägaren vill inte ha med det att göra utan tycker vi kan lösa det med företaget. Blev lite väsen där. Mannen är inte den man muckar med. Jag går mest runt och är ledsen. Tänker att allt jobb och slit jag gjort de senaste åren är förgäves. Och jag är ändå rätt bra på att vända negativt till positivt.

Vi får väl se hur det går idag. Båten ska besiktigas av företaget idag, sedan får vi se.

Har någon tid att hålla en tumme eller två?

IMG_6620

Inte så snyggt.

Att gitta eller inte gitta?

Vissa dagar gitter jag ingenting. Det är tusen saker jag borde göra här hemma men…

Jag vill bara ligga i soffan och läsa. Eller gå i skogen och titta på vitsipporna. Eftersom det ösregnar är inte det senare alternativet aktuellt. Inte heller bok och soffa. Jag måste ta mig samman och plöja någon sorts väg bland tvätthögar, dammråttor och hundhåriga filtar i soffan. Leriga tassavtryck överallt. Hängiga blommor. Olästa tidningar. Bråkande datorer. Nä usch.

Ge mig pasta, rödvin och en stor bit choklad.

45105_1266238273

Nähä, vad säger ni?

I Malmö och Göteborg skjuter de ihjäl varandra på löpande band. En galen pilot störtar ett plan fullt med människor som såg fram emot resan. Någon dåre biter huvudet av en hamster (fast jag tyckte det såg ut som en mus) på nätet. Ambulanser skickas inte och människor dör.

Vad är det som händer? Egentligen.

Det känns som om allt och alla flippar ur totalt. Att världen går bärsärk.

Jag gör mitt bästa för att missa så mycket som möjligt av allt som skrivs och skriks om i alla medier som finns. Jag går i skogen och letar vitsippor. Hittar några tussilago som jag glömmer på byrån i hallen. Gläds över koltrasten och lärkan. Till och med över maskrosorna som visar sig i gräsmattan.

Jag vägrar hemskheter.

Ibland tänker jag att jag har för tunt skinn. Att jag inte är gjord för den verklighet jag lever i.
Alldeles oavsett hur det är så vill jag bara få vara. Få njuta av de där dadelbollarna som jag gör. Känna värmen av Mannens hand när vi promenerar. Ha en taxnos i knävecket när jag ska somna.

Så. Nu bestämmer jag att det är dags för kärlek. Till människor. Djur. Grannar och kaniner (fast att de äter upp blommorna i rabatten). Kaninerna alltså. Dags att polera grillen och ta fram dynorna till utemöblerna. Klappa båten och drömma om kallt vin en sommarkväll.

Jag stryker ett streck över skiten och drar ur sladden till internet. Gör det ni också!

Och by the way. Det där långa barnet jag har syns snart i en tv nära dig. Det ska jag i alla fall titta på.

safe_image

Drömtydning

Du milde vilken natt. Inte konstigt jag är tröttare när jag vaknar än när jag lade mig.

Jag har jagats av underliga kvinnor i khakikläder. Vältränade och livsfarliga. De har sparkat, boxats och jagat mig genom tomma hyreshus. Jag har slagits och gråtit av skräck. Trillat ner från trappor och tak. Försökt försvara och förklara (oklart vad) mig men hela tiden fått veta att jag hade fel och skulle straffas. Med blodig och sönderslagen kropp har jag försökt gömma mig. De hittade mig hela tiden. Ingenstans kunde jag komma undan.

Vaknade hopkrupen under täcket i fotändan av sängen. Adrenalinpåslaget gjorde mig alldeles darrig. Fortfarande rädd och med käkarna hårt hopbitna. Kroppen kändes som om mardrömmen var sann.

Jösses.

Nåja, jag ska försöka att inte läsa in för mycket i det där. Ska gå ner på stranden med hundarna och vännen. Dricka kaffe i solen och känna mig ledig och fri.