Kategoriarkiv: Okategoriserade

Och där brast mitt hjärta

I måndags somnade Hasse in. Fem år till hösten och en rygg som gick sönder, precis som Harrys. Ett år efter varandra.

Jag sörjer fortfarande Harry. Mitt livs första hund. Snyggaste och mest egensinniga taxen ever.

Och nu har Hasse gått vidare. Fina, glada, galna lillhunden.

Obegriplig sorg.

Mitt livs kärlek

Jag har skrivit om det här tidigare. Uttryckt allt och alla nya och starka känslor.

Han, Mannen, mitt livs kärlek.

Av alla böcker jag läst, och det är många. Av allt jag varit med om, det är en del, jag är inte tjugo längre. Av allt jag önskat av hela mitt hjärta. Det är HAN, som är med hela vägen, den som gör alla trix, den som alltid finns kvar.

Det spelar ingen roll vad som kommer. Kan jag känna värmen, skratta och vara nära, vem bryr sig? Inget är så viktigt.

Älskar dig till månen och tillbaka!

❤️

Introvert och extrovert.

Jag har alltid ansetts som en mycket socialt begåvad person. En som pratar med alla, ser alla, vill få alla att må bra. Osv.

Nåja. Sedan den senaste diskussionen och de nya rönen om vem som är vad har jag insett att jag är introvert. 

Väldigt märkligt då det är den sociala biten som drivit mig framåt. Samtidigt har jag ALDRIG NÅGONSIN känt mig bekväm i det. Det har varit ett inlärt beteende och ett sätt att överleva när jag inte kunnat slå mig fram via meriter och betyg.

Jag har också, så småningom, erkänt för mig själv att min värksjukdom gör det ok att inte alltid vilja eller orka.

Så här sitter jag då med mina insikter och kunskaper. Någon skillnad? Ja, faktiskt! Jag har slutat att tro att det är mitt ansvar om en sammankomst blir bra eller dålig. Det beror inte på mig om det skiter sig, andra närvarande är lika delaktiga.

Mannen är en ytterst social figur. Ska han gå och slänga soporna tar det 40 minuter, när jag går, 4. Ibland slår jag mig för pannan och förbannar att jag bad honom gå ett ärende när jag inser vilken tid det kommer  att ta. Samtidigt ler jag för mig själv för att jag vet att han fyllt på sin energi och är glad när han kommer tillbaka. Han kan ratta alla sorter, fulla, dumma, fulla OCH dumma, korkade, bråkiga, överglada, agressiva, aliens, fisförnäma, alla typer av partitillhörigheter, you name it. Jag lämnar gärna då. Vill bara slippa. Sitta med Hasse i knäet. Tyst. Lugnt. Vara ifred.

Man kan ju undra vad som hände med den där partyprinsessan.

Strunt samma! Mannen är extrovert och jag introvert. Vilken kombo, kan ju bara bli bra. ?

Oro i hjärtat

Jag vet inte, men det känns som om Hasse inte mår bra. Han är en helt annan hund sedan Harry. Allvarligare. Osäkrare. 

Han är helt fixerad vid mig. Blir helt ifrån sig när jag åker iväg, trots husse, godis och sysselsättning.

Går vi på promenad går han fot, utan kommando, så gott som hela vägen. Nyfikenheten och att vilja sniffa verkar i stort sett borta. Bäst är att vara nära. Som om han tror att någon av oss ska försvinna liksom Harry gjorde.

Jag vet inte, men jag har en dålig magkänsla. Måtte den vara fel!

En liten människa

Jag tillhör den sortens människor som låter andra styra och bestämma. Över både mig och resten.
Egentligen ganska fegt, någon annan får ta ansvaret.

Nu är det ju inte så det fungerar. Jag sitter inte med armarna i kors och låter någon annan dra lasset, nej. Tvärtom många gånger.

Jag har bara svårt att stå upp för mig själv. Viker mig direkt om någon låter självklar och självsäker på sin sak. Jag menar, visst måste någon annan veta bättre?

Tillsammans med andra vill jag alltid att alla är nöjda och glada. Allt ska vara sådär filmfint och mysigt. Alla ska tycka om varandra och bråk ska inte finnas. Om något annat händer, typ att någon har en avvikande åsikt, då kraschar det. Åtminstone just i det ögonblicket. Annars kan jag, om jag får lite tid, hitta en mening med det och högst troligt både anledning och orsak som gör att allt är förlåtet.

Men det finns ett men. Ett. Det som gör mig illa och ont. När någon talar om för mig vad som gäller. Vad jag ska lyda och göra. Att jag inte själv förstår mitt eget bästa.

Att jag inte duger. Är värdelös.

Jag är femtiofem år.

Kanske dags att bita ifrån? Kanske får saker vara som de är. Kanske väljer jag den svåraste vägen? Den att tiga. Hålla god min. Kanske är det mitt straff? Jag är rätt bra på att böja nacken.

Jag är en liten, liten människa. Trött och ledsen. Det är inte alltid så enkelt.

Hösten är här nu

Det kan väl alla hålla med om. Jag vet inte varför jag hela tiden tänker att det ska bli skönt med en mysig lång höst. Herregud, vi är snart inne i november och det är dags att asa fram julpyntslådorna! Jag förstår inte riktigt vad som hände. Vi har inte ätit kräftor till någon reda, inte gått långa höstpromenader i skogen och längs havet. Vad har vi gjort, egentligen?

Ännu en gång tycks livet hända utan att jag vare sig märker det eller har koll på var i tillvaron vi befinner oss. Jag som skulle så mycket.

Just för tillfället tycks jag ha drabbats av värsta ”boainmigihemmetsjukan”. Jag drömmer om tjocka, ljuddämpande gardiner. Snygga tapeter och mässingsljusstakar. Varma plädar och fina lampor. Knarrande skinnsoffor, mjuka fårskinn och gott te.

Antagligen borde jag begränsa mitt pinterest- och instagramknarkande.

IMG_7452

Harry & Hasse i höstkostym.

Ja herrejösses

Det händer mycket. Vi tvättar och lackar om vartannat. Bästa båtrekonden från Höganäs gör sitt jobb.  Jag slipar och lackar masten. Och vantspridarna. Och rorkulten. Jag älskar finliret! Alla de där ytorna som inte räknas men syns så mycket.

På fredag ska hon sjösättas! Den kommande helgen ska jag lulla runt, dricka bubbel och bara vara båtägare. Jag ska bo i båten hela helgen!

Vi knegar på här…

…jag och mina löss.

Vi har lämnat soffan och näsdukarna bakom oss. Likaså nässpray, värktabletter och Bricanyl.

Idag vågade vi oss ner i hamnen för att kolla till båten. Älskade båt. Först fick hundarna springa lösa på stranden och jaga måsar och käka musslor. Allt medan vi tittade på och skrattade åt deras flaxande öron. Sedan var det dags att klänga på stegar och limma lister och skura vattentank. Inte de mest praktiska övningarna när man är vig som ett kylskåp. Någonstans där borta börjar jag se ljuset. Vi har bestämt oss för att skruva ner tempot och kraven. Det får bli som det blir, när tid finns. Känns skönt. Jag har så svårt att stänga av min presterare. Behöver tydliga ramar. Det räcker med att någon andas en önskning och jag står som ett järnspett i myllan. Alldeles oavsett om jag orkar eller ej. Just do it som Nike säger.