Kategoriarkiv: Okategoriserade

Det är så, rörigt.

Det har smugit sig på. Eller, det har det väl inte gjort, egentligen. Inte nu när jag ser klart.

Jag har varit så trött och skör. Inte kommit ifatt mig själv hur jag än burit mig åt. Haft så nära till gråt och deppighet. Det har varit oro länge. För allt. Orimlig sorg efter Harry och Hasse. Sedan blev Ömma modern sjuk. Även det smög sig på. Maken reagerade och frågade mig. Jag slog bort det. Ville inte se eller veta. Till slut gick det inte att blunda längre och resten är historia.

Allt är rörigt. Stressigt. Jag är så trött när jag vaknar att jag knappt kommer ur sängen. Spänningsvärken strålar från ryggen upp på baksidan av huvudet och ena örat. Mina händer lyder mig inte ordentligt. Jag har svårt att höra och fokusera. Hänger inte med när jag ser på tv (vem gör det?) och texten blurrar när jag läser. Gråten står mig upp i halsen och det blixtrar förbi små filmsekvenser där jag har en mor jag kan prata och dela mina tankar med. Sorg. Och hon har inte ens dött. Men jag har förlorat henne.

Mitt minne är så dåligt att det inte går att skämta om. Yr och svajig smyger jag rundor med Peps och hoppas på att inte möta någon. Händer två saker samtidigt blir allt konstigt och obegripligt.

Maken har länge sagt till mig att jag måste ta det lugnare. Inte stressa eller oroa mig för mycket. Han vill mig väl, tack och lov, men hur ska jag kunna göra som han säger?

Jag måste ju hålla. Måste orka en liten bit, ett litet tag till. Det är så viktigt för mig att kunna ge mor allt jag kan innan det är slut och över.

Jag tänker att jag ska sova sen. Sova och sova och komma ikapp. Sen.

Den vackraste ceremonin

Jag var nervös så att den där lilla handbuketten skakade i min hand. Det var en så dubbel känsla. En sådan förfärlig sorg och känsla av orättvisa, en sådan jubelkänsla och förklaring.

Kyrkan var outsägligt vacker. Vit. Osmyckad.

Orgelmusiken.

Prästen (det känns inte som rätt ord, hon var en som tolkade C:s texter och musik.)

Hon började med att läsa en text som C skrivit som tackade oss alla för att vi var där och förklarade oss sin kärlek. Det satte på något sätt tonen.

Alla grät.

Sedan var det musik, musik och ännu mer musik. Fantastiska texter där C skrivit de flesta. Ingen rädsla inför döden. Glädje och uppståndelse. Lyckan att gå vidare.

Allt var arrangerat av henne. Aldrig någonsin har psalmen Härlig är jorden låtit bättre! Alla vänner från operan, vilket tryck och vilken känsla i text och melodi! Håret stod rakt upp på mina armar. Jag sjöng som om det gällde livet och omslöts av tenor och sopranstämmor.

Det var buffé efteråt, mat typisk för henne. Vi åt och hade väldigt trevligt tillsammans med våra bordsgrannar. Det hade hon säkert tänkt ut, det med.

När vi körde hem grät och pratade vi. Det gör vi fortfarande. Jag kan inte beskriva hur stort det var, att vara med på hennes begravning/sendaway. Det är nog det vackraste och mest känslosamma jag varit med om.

Jag tror hon har det bra. Det är bara vi här som ska få rätt på alltihop.

Idag var det bra

Igår visste hon inte vem jag var.

Motsträvigt och på avstånd fick jag en halvhjärtad kram. Att jag sa hej mor och mitt namn verkade inte nå henne alls. Hon var irriterad och arg och pratade med hittepåord som inte gav mig någon idé alls om i vilken värld hon befann sig.

Oavsett hur jag försökte. Jag hörde hur jag pladdrade. Försökte förstå. Bad. Hon tyckte jag skulle gå hem.

Jag satt mitt emot henne med tårarna rinnande. Höll andan för att hon inte skulle höra att jag var ledsen. Hon glodde oseende på mig. Snörpte på munnen. Gjorde en avvärjande rörelse och sa; gå du!

Varje dag är jag där. Nickar, hummar, skrattar och håller med. Utan att ha en aning om vad hon säger. Viruset gör att det klickar, av och på. Ena minuten vet hon inte vem hon är eller var, nästa är hon ilsket frustrerad för att ingen förstår vad hon menar och säger.

Idag, igen, ville jag smita undan. Vi höll på med båten hela eftermiddagen och jag var frusen in i märgen. Stannade till hos henne när vi körde förbi och sprang upp för en kram.

Hon låg på sängen under sin röda yllefilt. Jag får klåda bara jag ser den. Jag sa vem jag var och kröp upp i sängen och höll om henne. Berättade hur jag frös och hon gnuggade mig på ryggen. Ojjade sig. Höll mina händer, värmde dem och skrattade. Sa att jag var kall. Jag lovade att komma en längre stund imorgon och det tyckte hon var jättebra.

Jag saknar henne så förfärligt.

Den vackraste ceremonin

Vi var på begravning idag.

Jag har skrivit fyra inlägg och raderat dem. Det är för tidigt att skriva om det. Jag måste låta upplevelsen sjunka in. Ge mig själv tid för eftertanke.

Det har varit en väldigt speciell dag. Vacker och sorglig. 

Nu är jag tom. Återkommer.

Jag är så trött

Så förfärligt, in i märgen trött.

Jag vakendrömmer om att få sjunka ner i soffan med en bok. Känna hur världen slutar snurra och allt upphör att låta. Att få bäddas in i finaste bomull. Lyssna på tystnaden som låter som en fallande fjäder.

Inga röster. Ingen input från världen runt omkring. 

Jag tror att det jag önskar mest är just det, tystnad.

Det finns naturligtvis en massa andra saker jag också önskar. Men. En möjlighet för hjärnan att räta på sig, tänka en tanke eller två och bara få skvalpa runt där, innanför skallbenet.

Ibland känns det som om jag ska implodera. Bara säcka ihop. Ge upp. Strunta i att dra efter andan.

Allt för någon liten stund av ingenting. Som när man håller andan under vattnet.

Annars? Jo, tackar som frågar. Idag kände hon inte igen mig. Trots kramar och glass. Hon var långsam och frånvarande. Vi har fortfarande inte fått något svar på hennes MR så vi vet inte. Men det är inte så svårt att gissa. Hoppas det snart är över.

Jag är fruktansvärt rastlös. Ändå orkar jag nästan inte röra mig. Det här konstanta surret, både i kroppen och huvudet, det går inte att stänga av. Tänker att jag ska bara göra det här också sen ska jag andas. Vila. Jag kommer inte dit. I mål.

Nåväl. Det här ska också gå över.

Fredagsmys

Hemtjänsten missade att släppa in städerskan. Hon ringde när hon stått trettio minuter i regnet utan att komma in ens i trapphuset.

Frustrationen när ingen av oss kunde vara där och låsa upp.

När jag kunde, störtade jag in genom dörren. Hon kände inte igen mig men var glad. Hon visste inte att städerskan missat. Hon visste inte att det var jag förrän jag höll henne hårt.

Jag började städa i badrummet och då kom syster yster, vi hjälptes åt. Allt blev fint och det luktade Ajax. Hon njöt av godispåsen min syster hade med sig, katten var nöjd trots kloklippning.

Idag har min syster fixat. Jag har varit ”ledig”. Kan inte sluta tänka på henne, och vad jag skulle kunna göra för att göra det bättre.

Imorgon är det min tur. Hoppas det är väder så att vi kan gå ut, hon älskar promenader.

Jag älskar henne

Hon ligger på sängen när jag kommer. Den röda ullfilten uppdragen till hakan och katten på höger sida.

Hon har krympt. Skorna med benskenorna står vid sidan om sängen. Rullatorn är parkerad vid fotänden.

Vi kramas och då känner jag att hon känner igen mig. Jag sätter mig vid hennes fötter och vi pratar om dagen. Vi har inte samma bild av vad som hänt men det gör inget. Hon skrattar och är glad. Pratar med sina hittepåord. Berättar vem som sagt och gjort vad. ”Baljang och hossa”. Jag vet inte vad det betyder men håller med. Känner mig lite som när barnen var små och pratade oavbrutet. Jag lärde mig att använda rätt ord och tonfall vid rätt tillfälle utan att egentligen lyssna (hemskt jag vet). Nu kommer det till användning igen. Hon verkar nöjd.

Vi vinglar ut i badrummet och jag hjälper henne med jeansen och att hamna rätt på toasitsen. Tandkräm på tandborsten och en tvålklick i handen. Hon borstar och tvättar och har koll på inkontinensblöjan. Vi fnissar åt att gå tillbaka utan att knäppa byxorna. Lite sådär wild’n crazy.

Jag baxar upp henne i sängen och vi  skrattar hysteriskt när jag ska skuffa  hennes rumpa till mitten av sängen och tar i så jag riskerar att skicka henne över kanten på andra sidan. Älskar att hon har kvar sin humor och att den lyckas leta sig igenom de där konstiga virusangripna hjärnvindlingarna.

Jag lovar att köpa dubbelt så många Loka och komma tillbaka imorgon. Vi kramas. Jag kollar så att allt är släckt och stängt. Tar påsen med pantflaskor och kramar henne igen. Tänder lilla lampan i hallen och ropar hejdå med ljus och glad röst. Hon svarar likadant. Jag vet inte hur mycket hon förstår. Hon är inte dum.

Jag sätter mig i bilen. Gråter över orättvisan och det förnedrande i att vara så utsatt. Samtidigt är jag så oändligt tacksam att jag och min syster är så nära henne. Vi har inga problem med allt det där ”osnygga” som man helst inte pratar om. Inget är konstigt eller fult.

Hon är vår mor och vi älskar henne.

Progressiv multifokal leukoencefalopati

PML för de insatta (eller lata). Att det ens finns något som heter så.

Ett virus på hjärnan. Det kan ta allt från en till sex månader innan viruset spridit sig och slagit ut viktiga funktioner i hjärnan.

Vilka de funktionerna är vill jag inte tänka närmare på.

Just nu är Ömma modern hemma igen, mer förvirrad än någonsin. Orden kan börja och sluta hur som och det är ett jävla race att försöka tolka och förstå. 

Det är sorgligt och frustrerande. Vi planerar hennes begravning och jublar samtidigt varje gång vi tror att hon förstår vad vi pratar om.

Vilken röra. Vilket kaos. Vilken sorg och förtvivlan. Jag önskar ingen detta!

Jag hittade tillbaka

Det är först nu jag kan läsa böcker igen. Skriva och uttrycka mig. 

Det är först nu jag saknar texter och människorna bakom. Och plötsligt blir suget helt galet!

Min dator är död och borta, liksom människor i mitt liv. Jag har tappat bort lösen och länkar. 

Var är ni? Är ni ens kvar här i cyberspace?

Kärlek och barn är, tackochlov, vid min sida. Det är också Peps.

Säg hej till vår älskade lille Peps!

Och där brast mitt hjärta

I måndags somnade Hasse in. Fem år till hösten och en rygg som gick sönder, precis som Harrys. Ett år efter varandra.

Jag sörjer fortfarande Harry. Mitt livs första hund. Snyggaste och mest egensinniga taxen ever.

Och nu har Hasse gått vidare. Fina, glada, galna lillhunden.

Obegriplig sorg.