Kategoriarkiv: Mutter

Att vara där. Närvara.

Jag vet, men vill inte erkänna. Jag dräneras av människor och händelser. Alldeles oavsett hur mycket jag älskar alla inblandade och allt det som sker.
Sedan helgen har vi ägnat oss åt oss själva, parallellt med bilturer där vi hittat vilse. Vi har badat och bastat. Njutit av vin och god mat. Följt osedda vägar och hamnat överallt. Vackert och otippat.

Jag njuter så av de där timmarna som vi egentligen inte gör något speciellt. Vi följer solen och ser så mycket vi inte visste fanns. Kommenterar. Skrattar lite. Låter tystnaden stryka som dimma mellan oss. Bara är. Bästa sättet enligt oss.

I helgen ska vi på trevligheter med ett gäng glada och fina vänner. Jag ska vara chaufför och Hasse lånas ut till lilla favoritgrannen. De med tennisrack ska spela, vi andra bada. Gissar jag. Jag ser så fram emot lördagen, vet att det blir så himla roligt.

Flera dagar den här veckan har inneburit och kommer att innebära mycket folk. Många röster och diverse ljud. Nya situationer. Jag försöker att tänka positivt på det. Komma ihåg hur roligt det alltid är. Men veckan är inte slut och jag är redan trött. Så trött. Jag blir ledsen. Jag vill orka och tåla längre.

Nåja. Jag gör som jag brukar. Kör så det ryker.

Som tur är har jag en förstående Man. Vi kan sitta och spela läpp tillsammans ombord medan solen öser ner över oss och tumlarna pyser luft intill båten.

Vad hade jag gjort utan honom?

Någon sorts övergångsålder?

Jag vet inte varför, men ibland blir jag tvärförbannad.

Typ arg så att jag vill slå någon. Hårt. Jättejättehårt. Så hårt att någon skriker.

Nåja. Det brukar lugna ner sig. Jag brukar lugna ner mig.

Förutom det så väntar jag på att Kungsängsliljorna ska visa sig i rabatten så att jag kan gräva upp dem.

Mitt spännande liv del sjuhundrasjuttioelva.

Och annars? Vad händer?

Inte ens jag

I grund och botten är jag en person med positiv livssyn. Jag försöker alltid hitta det goda och bra i andra människor och deras handlingar. Försöker förstå och ge en andra, tredje och fjärde chans. Jag vill tro att världen är god och likaså alla som lever där. Visst, jag vet ju att det finns galningar och diktatorer, krigiska generaler och de som tror att allt går att köpas för pengar.

Men.

Men trots det. Trots all skit som händer runt omkring oss. Allt det där svåra som väller över en så fort man öppnar ögonen på morgonen. Eller när man nu vaknar. Trots det där så har jag ändå försökt hålla min syn på människan och världen intakt. Även om det den senaste tiden gått med en tråd i röret. Det har blivit allt svårare att försvara. Att prata bort. Att tro att det löser sig. Att det kommer att ändra sig till det bättre. Att vi alla kommer att sjunga tillsammans i en ringdans runt ekvatorn. We shall overcome…

Inte ens jag orkar längre tro på något bättre. Inte ens jag kan prata bort och kompromissa. Inte ens jag har kvar min naiva tro på det goda.

Jag vill inte vara med längre. Jag ger upp. Jag orkar inte mer. Låt mig lalla runt i skogen med mina hundar. Förundras över höstens vackra färger. Spana efter rådjuren och plocka kastanjer. Låt mig gräva ner mig i soffan tätt intill Mannen och dricka rödvin medan hundarna snarkar och ljusen brinner ner.

Ring inte mig när allt skiter sig. Jag kommer inte att svara.

 

Det finns tillfällen

När jag tycker att det är för långt till Uppsala/Stockholm.

När jag saknar de där barnen så att det gör ont.

När jag vill borra ner näsan vid deras hals och sniffa. Känna deras doft. Hålla dem hårt och nära.

Det finns tillfällen när jag tycker att det hade varit bättre om de bodde i Malmö.
Men, igen, nä, det är bättre och friare för dem att bo på längre avstånd.

De måste ta egna beslut, De kan inte förlita sig på mig och min hjälp. De misstag de gör får de själva reda ut. Det känns bra. Det utvecklar dem.

Även om jag skulle vilja vara där och lösa och ordna upp allt. Så att de slapp.
Jag tror de mår bäst, och klarar sig bäst , om de får lösa saker och ting på sitt eget vis.

Oavsett.

Det är tre månader till jul. Förhoppningsvis har de möjlighet att komma hit och hälsa på.

Det är svårt att vara mamma på distans.

Fladdrig och ändå inte

Ofokuserad. Tappar tråden hela tiden. Mannen ber mig om något och min röst svarar men min hjärna hör inget alls. Tänker hela tiden att jag ska göra det eller detta och får ingenting gjort.

Vet ju om att det blir såhär när kroppen tjurar ihop. Det går inte att välja bort smärtan och acceptansen är svår att nå. Jag vet vad jag behöver göra, men jag vill inte sitta där som en gammal kärring med en pläd över benen.

Båten ska snart tas upp, det känns som höst på riktigt nu. Skönt samtidigt som jag kommer att sakna livet ombord. Trädgården är vacker med sin grönska och jag skulle vilja plantera lökar inför våren. Det är så mycket jag vill.

Det kommer, jag vet att det kommer, en dag. Jag måste bara vänta och njuta av det som jag har framför mina fötter, utanför mitt fönster, nära mig.

Jag ska bida tiden. Göra en sak åt gången. Andas. Öppna mina ögon och ta in allt som finns och händer. Andas lite till. Tänka att det är ok att jag inte presterar. Att jag får lov att vara lite fladdrig i kanten.

 

Jomentjenajipiiiekaoy!

Som vanligt bjöd barnen in sig själva. Plus barnbarnet. Jag hann inte riktigt med då de ringde och sa; nu är vi här! (två timmar innan de skulle). Jag låg fortfarande i sängen och fick göra en ”snabbdragning”. Sedan vällde de in över tröskeln!

Jag och bästisen drog till Rååbadet. Bastade och badade tre gånger. Ljuvligt skönt!

Nu sitter jag här. Mannen zappar. Hundarna sover. Jag är uttråkad. Skulle vilja se något som jag inte sett trettiofyramiljoner gånger tidigare. Mannen vill gärna se det han redan sett. Tryggheten i det.

Förmodligen blir det så att jag sitter med zapparen när han gått och lagt sig. Och då kommer jag inte att minnas varför eller hur.

Men jag slipper zappandet.

Årets flunsa

Som vanligt sätter sig skiten i min kropp och i Mannens luftrör. Medan jag legat i soffan och spelat död har Mannen försökt hosta upp inälvorna.

Nu börjar det arta sig och vi ser ljuset i tunneln. Tackochlov.

Det är hög tid att ta tag i båten och få henne i sjön. Allt är klart invändigt och nästan utvändigt. Vi tänkte ligga lågt i år och inte fixa så mycket. Det har varit slitsamt de andra vårarna och därför såg vi fram emot att inte göra någonting. Bara vara.

Ha!

Grannbåtsägaren lejde folk som skulle slipa bort bottenfärgen på hans båt. Anledningen var att han skulle ha en miljövänlig färg istället. Och hej å hå vad det inte blev bra. Vår båt är numera mörkgrå på däck. Tack som fan. Det går inte att ta bort. Vi är inte de enda som är drabbade. Tänk vad den där miljöfarliga färgen spritt sig över hela hamnplanen. Himla miljövänligt. Vi inväntar nu företaget som borde gjort ett bättre jobb för att se om de kan (eller rättare sagt, de SKA återställa vår båt) inom det snaraste. Grannbåtsägaren vill inte ha med det att göra utan tycker vi kan lösa det med företaget. Blev lite väsen där. Mannen är inte den man muckar med. Jag går mest runt och är ledsen. Tänker att allt jobb och slit jag gjort de senaste åren är förgäves. Och jag är ändå rätt bra på att vända negativt till positivt.

Vi får väl se hur det går idag. Båten ska besiktigas av företaget idag, sedan får vi se.

Har någon tid att hålla en tumme eller två?

IMG_6620

Inte så snyggt.

Att gitta eller inte gitta?

Vissa dagar gitter jag ingenting. Det är tusen saker jag borde göra här hemma men…

Jag vill bara ligga i soffan och läsa. Eller gå i skogen och titta på vitsipporna. Eftersom det ösregnar är inte det senare alternativet aktuellt. Inte heller bok och soffa. Jag måste ta mig samman och plöja någon sorts väg bland tvätthögar, dammråttor och hundhåriga filtar i soffan. Leriga tassavtryck överallt. Hängiga blommor. Olästa tidningar. Bråkande datorer. Nä usch.

Ge mig pasta, rödvin och en stor bit choklad.

45105_1266238273

Drömtydning

Du milde vilken natt. Inte konstigt jag är tröttare när jag vaknar än när jag lade mig.

Jag har jagats av underliga kvinnor i khakikläder. Vältränade och livsfarliga. De har sparkat, boxats och jagat mig genom tomma hyreshus. Jag har slagits och gråtit av skräck. Trillat ner från trappor och tak. Försökt försvara och förklara (oklart vad) mig men hela tiden fått veta att jag hade fel och skulle straffas. Med blodig och sönderslagen kropp har jag försökt gömma mig. De hittade mig hela tiden. Ingenstans kunde jag komma undan.

Vaknade hopkrupen under täcket i fotändan av sängen. Adrenalinpåslaget gjorde mig alldeles darrig. Fortfarande rädd och med käkarna hårt hopbitna. Kroppen kändes som om mardrömmen var sann.

Jösses.

Nåja, jag ska försöka att inte läsa in för mycket i det där. Ska gå ner på stranden med hundarna och vännen. Dricka kaffe i solen och känna mig ledig och fri.