Kategoriarkiv: Kärlek

Att vara där. Närvara.

Jag vet, men vill inte erkänna. Jag dräneras av människor och händelser. Alldeles oavsett hur mycket jag älskar alla inblandade och allt det som sker.
Sedan helgen har vi ägnat oss åt oss själva, parallellt med bilturer där vi hittat vilse. Vi har badat och bastat. Njutit av vin och god mat. Följt osedda vägar och hamnat överallt. Vackert och otippat.

Jag njuter så av de där timmarna som vi egentligen inte gör något speciellt. Vi följer solen och ser så mycket vi inte visste fanns. Kommenterar. Skrattar lite. Låter tystnaden stryka som dimma mellan oss. Bara är. Bästa sättet enligt oss.

I helgen ska vi på trevligheter med ett gäng glada och fina vänner. Jag ska vara chaufför och Hasse lånas ut till lilla favoritgrannen. De med tennisrack ska spela, vi andra bada. Gissar jag. Jag ser så fram emot lördagen, vet att det blir så himla roligt.

Flera dagar den här veckan har inneburit och kommer att innebära mycket folk. Många röster och diverse ljud. Nya situationer. Jag försöker att tänka positivt på det. Komma ihåg hur roligt det alltid är. Men veckan är inte slut och jag är redan trött. Så trött. Jag blir ledsen. Jag vill orka och tåla längre.

Nåja. Jag gör som jag brukar. Kör så det ryker.

Som tur är har jag en förstående Man. Vi kan sitta och spela läpp tillsammans ombord medan solen öser ner över oss och tumlarna pyser luft intill båten.

Vad hade jag gjort utan honom?

Och nu är det sommar

Tiden går. Saker händer. Känslor som stärks eller avtar. Vissa viktigare idag än de var då.

Livet består fortfarande av före och efter Harry. Vissa dagar smyggråter jag på toaletten, andra pratar jag starkt och kärleksfullt om hans lustiga personlighet.

Hasse verkar vara på väg tillbaka till den han var. Innan. Inte lika osäker och ängslig. Fortfarande i stort behov av närhet.

Ömma modern härjar på med hemtjänstpersonalen och är lika smart och på hugget som alltid. Måtte hon hålla på tills ljuset bara slocknar.

Vi har hälsat på Långa Barnet och Lillebror i Stockholm och Uppsala. Långa Barnet har ett bra jobb, sambo och en jättefin hund från Hundhjälpen. Lillebror är äntligen klar med sin utbildning och är på väg in på Ikea. Musikungen är fast i kockträsket, har gjort klar utbildningen och är eftersökt i branschen. Flickebarnet sköter familjen med fast hand och gör det bra.

Ja. Det var väl ungefär så. Jag lever. Vi lever. Och har det bra.

Nu är det sommar och ledighet.

Finaste Harry

display

Vi hämtade Harry när han var 9 veckor. I höjd med Halmstad stannade vi till och han kissade i ren skräck när bilen intill startade. Hela vägen låg han i mitt knä och sov. Så liten, så knubbig mage, så söt att jag knappt vågade ta i honom. Dagen därpå drog Mannen till jobbet. Jag hade sovit med Harry mot mitt bröst och vinglat ut på altanen varje gång han började röra sig oroligt. Nu satt vi i kökssoffan. Han pep och kravlade runt på filten vi fått med oss. Snart somnade han och jag vågade inte flytta mig. Där satt jag och stirrade på kaffekokaren och törstade men utan att röra en fena.
Yngste sonen som är rädd för hundar tyckte det var en förfärligt dålig idé att skaffa en valp. När han såg Harry föll han på knä och upprepade; men shit, men shit, men shit.

Harry var en fantastisk hund. Trygg och lugn. Det fanns inte mycket som kunde jaga skräck i honom. Allt åt han, vi skojade om att han var en taxförklädd labrador. Han var vänligt inställd till allt och alla. Valde sina människor utan att vi kunde förstå varför. Ofta människor som aldrig klappat en hund i sitt liv. Han hoppade upp i deras knä och lade sig till rätta. Och jag har aldrig träffat någon som inte föll för hans charm.

Han var så cool.

Han var med oss överallt. Verkligen. Hotell, restauranger, fester, jazzkonserter, hemma hos folk. Aldrig att han orsakade några problem. Personal på olika ställen erbjöd sig att ”ta hand om honom medan vi åt/drack/annat”.

Vi gick i skogen och hem till Ömma modern. Hon fick åka rullstol för att vi skulle kunna gå lite längre än annars. Harry VÄGRADE att gå bredvid, han skulle sitta i mormors knä. Punkt. Så vi gick i skogen. Hasse gick fot intill och Harry tronade i mormors knä. Folk log.

Han lärde sig snabbt att när vi ska åka bil eller båt måste han göra både det lilla och stora innan. Han visade sin lillebror och numera räcker att säga att vi ska åka det ena eller andra så gör de vad som behövs.

Det finns så otroligt mycket unikt med Harry. Verkligen unikt. Just nu kan jag inte minnas ens en tusendel. Vi saknar och är så förtvivlat ledsna. Vem kunde tro att en liten tax kunde betyda så otroligt mycket? Att en liten tax kunde ha ett sådant värde? Finaste Harry, finaste, finaste killen. Jag är så glad att jag har fått leva några år med dig. <3 IMG_1562IMG_1565IMG_0752IMG_1049DSC00225cropped-IMG_0474.jpg

IMG_0566

IMG_0751IMG_0364IMG_0547

IMG_0695IMG_7608IMG_7153

Djurisk kärlek Uppdatering

I måndags cyklade Mannen iväg och handlade. När han kom tillbaka störtade Hasse mot grinden och tjöt högljutt, som vanligt. Harry gick en liten bit och stannade sedan och satte sig ner.
Jag blev kall i hela kroppen. Snabbt hämtade jag favoritgodiset och lockade på honom. Han tittade men reste sig inte. Om Harry inte åbäkar sig för något/vad som helst som går att äta, då är det inte bra.
Jag bar in honom och satte honom på bordet. Bakdelen vinglade och vek sig. Försökte resa honom men det ville sig inte. Han skakade i hela kroppen och jag insåg att han hade riktigt ont.
Vi kastade oss i bilen och var på djursjukhuset inom tio minuter. Då kunde han inte längre stödja sig på bakbenen. Han sa inte ett knäpp på hela tiden. Låg bara i min famn och såg sådär sorgset Harrytålmodig ut.
De behöll honom till nästa dag. Då var han helt förlamad i bakdelen. Han blev magnetröntgad och sedan blev det operation. På höger sida hade en disk halkat ut och det var den som tryckte på nerverna. Det fanns även små ”pluppar” med diskmaterial som spritt sig på den vänstra sidan. Man valde att åtgärda den högra. Tydligen går det inte att göra både ock, då blir det totalförlamning.
Operationen gick som den skulle och han klarade natten bra. Enligt veterinären var han rätt moloken och deppig men annars var det bra.

Jag ska fråga imorgon om vi kan få ta hem honom. Jag är ju hemma hela dagarna så jag har all tid i världen att ta hand om honom. Han ska ha massage och träna i vatten. Jag måste göra något. Jag blir galen av att vänta. Gråter och snorar. Lille Harry. Finaste killen. Han som aldrig någonsin klagat eller varit bångstyrig. Som alltid accepterat situationen och varit positiv.

De närmaste dagarna ska det märkas om han har känsel i baktassarna och om han verkar få tillbaka sin rörlighet. Senast om fjorton dagar ska han vara igång.

Kan han inte röra bakdelen om fjorton dagar finns det ingen återvändo. Då måste vi ta beslutet att låta honom somna in.

Vidrigt. Så fruktansvärt sorgligt att det inte går att säga högt. Baksidan med djur. Ansvaret och beslutsfattandet.

Mellan snorgråtsattackerna håller jag tummarna och pratar med Hasse med konstig falsettröst. Stackars Hasse, orolig och stressad. Letar och kan inte koppla av. Han är så vilsen utan Harry.

Fan vet hur det här slutar.

Det gick åt helvete. Harry fick somna in igår och vi är fullständigt söndergråtna. Lille fine Harry.
IMG_0830

En dröm

Oftast tycker jag att dagens moderna samhälle är det bästa. Att allt har utvecklats så fantastiskt mycket. Att dagens människor har möjligheter som jag i min ungdom inte kunde drömma om.
Jag brukar säga; tänk ändå vilken tur att vi lever nu! När ungarna som åker hundratals mil till en annan kontinent och vi fortfarande kan prata med varandra som om vi satt i samma rum. Nära. Wow alltså!

Men, ibland känns Stockholm/Uppsala som jordens mest avlägsna plats.

En unge kramade jag i julas. Den andre har jag inte sett sedan sensommar/höst 2015. Det är länge. Det är ful-länge. Gåsönderlänge.

Jag försöker tänka bort det. Skoja till det. Säga; men hallå, det finns hur mycket tid som helst! De är så upptagna med sina liv, herregud, låt dem vara!

Men inte längre. Jag längtar mig sönder. En gång om året är inte nog. Att inte kunna ta en fika, gå en runda, bara snacka lite inför helgen. Kramas! <3 Bajs.

Jag är densamme

Tiden går. Orden finns där men jag har svårt att sätta dem på pränt. Sätta ord på orden.

Det händer mycket. Och ingenting. Tankar jag vill skriva ner. Dela med mig av (för den som nu skulle vara intresserad). Varje gång jag läser vad jag skrivit känns det banalt, en sorts bekräftelsesjuka. Och jag lägger ner. Slutar.

Jag har det bra. Jag är lycklig. Jag är fortfarande förälskad. Jag har mycket att vara tacksam för. Och är.

Jag saknar mina barn, ibland så att jag både smyg- och ful-gråter. Tänker att det är som det ska. Det är min största gåva till mina barn, att låta dem leva sin egna liv. Utan att jag lägger mig i. Trots att det är det jag vill mest av allt.
Det är skillnad på att vilja vara en del av och att inte veta något alls. Jag ÄR inblandad. De berättar för mig vad de tänker och vill, gör och ska. Och det är det som är värt något. Jag är en del av dem. Av livet.

Annars? Jodå. Vi jobbar och kämpar på. Eller, Mannen gör. Att sälja in något som vi alla kommer att se som självklart om några år, känns larvigt, självklart och onödigt. Men likväl obegripligt svårt.
Jag fladdrar mest runt med dammvippan (av strutsfjädrar) i ena handen och klorinflaskan i den andra. Försöker se viktig och upptagen ut. Ränner i skogen och håller utkik efter de vita rådjursrumporna. Ibland förvånar de där djuren oss och står på någon meters avstånd och bara stirrar. Jag glor närsynt tillbaka och ligger vinden på från fel håll står taxarna där och har noll koll.

Trygghetens och vardagens alla små pyttemirakel. Det är min värld. Och det jag önskar. Livet.

Jag vill ju så gärna

Jag verkligen, på riktigt, älskar det där bonusbarnbarnet. Det är en fröjd att tillbringa dagar med henne. Maken till nyfiken, positiv, smart och snabblärd har jag aldrig sett, Och vid min ålder har man sett en och annan unge…

Jag visar henne en grej och hon gör direkt likadant. Jag frågar efter en sak eller person och hon vet genast var hon ska titta eller leta. Vi snackar ordförståelse på hög nivå. Ungen är bara 1 1/5! Det är sjukt roligt att busa med henne eftersom hon verkligen förstår när jag skojar.

Hon äter som hon ska. Bajsar som hon ska. Sover som hon ska. Däremellan är hon ett under av skratt och prat (ingen fattar vad hon säger). Sjunger gör hon också. Lite scary när hon plötsligt tar upp en strof ur ”Blinka lilla stjärna..” i precis rätt tonart, eller för all del ”Bä bä vita lamm”. Hon börjar ofta mitt i men det är inga problem att höra vad det är hon sjunger och sjunga med.

Ja, jag öser superlativen över henne. Det gör jag. Men hon är verkligen speciell. Jag älskar att ha henne här, hos oss. Men herrejösses så slut jag blir. Efter ett halvt dygn går jag på knäna. Jag tar så totalt slut. Och jag hatar min kropp för det.

Men ändå.

Hon står mig närmast hjärtat.

Med och utan

Mannen, min bästa människa. Han som står mig närmast. Han som vet allt, har hört allt. Han som tycker jag är vacker, alldeles oavsett.

Jag har sett mig omkring. Så många som önskar det jag har. Som vill detsamma.

Det kan göra mig sorgsen.

Inte för min egen skull utan för deras.
Det är inte så mycket att önska.

Min enda tanke är:

Bli lycklig.

Det finns tillfällen

När jag tycker att det är för långt till Uppsala/Stockholm.

När jag saknar de där barnen så att det gör ont.

När jag vill borra ner näsan vid deras hals och sniffa. Känna deras doft. Hålla dem hårt och nära.

Det finns tillfällen när jag tycker att det hade varit bättre om de bodde i Malmö.
Men, igen, nä, det är bättre och friare för dem att bo på längre avstånd.

De måste ta egna beslut, De kan inte förlita sig på mig och min hjälp. De misstag de gör får de själva reda ut. Det känns bra. Det utvecklar dem.

Även om jag skulle vilja vara där och lösa och ordna upp allt. Så att de slapp.
Jag tror de mår bäst, och klarar sig bäst , om de får lösa saker och ting på sitt eget vis.

Oavsett.

Det är tre månader till jul. Förhoppningsvis har de möjlighet att komma hit och hälsa på.

Det är svårt att vara mamma på distans.