Kategoriarkiv: Harry

Och nu är det sommar

Tiden går. Saker händer. Känslor som stärks eller avtar. Vissa viktigare idag än de var då.

Livet består fortfarande av före och efter Harry. Vissa dagar smyggråter jag på toaletten, andra pratar jag starkt och kärleksfullt om hans lustiga personlighet.

Hasse verkar vara på väg tillbaka till den han var. Innan. Inte lika osäker och ängslig. Fortfarande i stort behov av närhet.

Ömma modern härjar på med hemtjänstpersonalen och är lika smart och på hugget som alltid. Måtte hon hålla på tills ljuset bara slocknar.

Vi har hälsat på Långa Barnet och Lillebror i Stockholm och Uppsala. Långa Barnet har ett bra jobb, sambo och en jättefin hund från Hundhjälpen. Lillebror är äntligen klar med sin utbildning och är på väg in på Ikea. Musikungen är fast i kockträsket, har gjort klar utbildningen och är eftersökt i branschen. Flickebarnet sköter familjen med fast hand och gör det bra.

Ja. Det var väl ungefär så. Jag lever. Vi lever. Och har det bra.

Nu är det sommar och ledighet.

Finaste Harry

display

Vi hämtade Harry när han var 9 veckor. I höjd med Halmstad stannade vi till och han kissade i ren skräck när bilen intill startade. Hela vägen låg han i mitt knä och sov. Så liten, så knubbig mage, så söt att jag knappt vågade ta i honom. Dagen därpå drog Mannen till jobbet. Jag hade sovit med Harry mot mitt bröst och vinglat ut på altanen varje gång han började röra sig oroligt. Nu satt vi i kökssoffan. Han pep och kravlade runt på filten vi fått med oss. Snart somnade han och jag vågade inte flytta mig. Där satt jag och stirrade på kaffekokaren och törstade men utan att röra en fena.
Yngste sonen som är rädd för hundar tyckte det var en förfärligt dålig idé att skaffa en valp. När han såg Harry föll han på knä och upprepade; men shit, men shit, men shit.

Harry var en fantastisk hund. Trygg och lugn. Det fanns inte mycket som kunde jaga skräck i honom. Allt åt han, vi skojade om att han var en taxförklädd labrador. Han var vänligt inställd till allt och alla. Valde sina människor utan att vi kunde förstå varför. Ofta människor som aldrig klappat en hund i sitt liv. Han hoppade upp i deras knä och lade sig till rätta. Och jag har aldrig träffat någon som inte föll för hans charm.

Han var så cool.

Han var med oss överallt. Verkligen. Hotell, restauranger, fester, jazzkonserter, hemma hos folk. Aldrig att han orsakade några problem. Personal på olika ställen erbjöd sig att ”ta hand om honom medan vi åt/drack/annat”.

Vi gick i skogen och hem till Ömma modern. Hon fick åka rullstol för att vi skulle kunna gå lite längre än annars. Harry VÄGRADE att gå bredvid, han skulle sitta i mormors knä. Punkt. Så vi gick i skogen. Hasse gick fot intill och Harry tronade i mormors knä. Folk log.

Han lärde sig snabbt att när vi ska åka bil eller båt måste han göra både det lilla och stora innan. Han visade sin lillebror och numera räcker att säga att vi ska åka det ena eller andra så gör de vad som behövs.

Det finns så otroligt mycket unikt med Harry. Verkligen unikt. Just nu kan jag inte minnas ens en tusendel. Vi saknar och är så förtvivlat ledsna. Vem kunde tro att en liten tax kunde betyda så otroligt mycket? Att en liten tax kunde ha ett sådant värde? Finaste Harry, finaste, finaste killen. Jag är så glad att jag har fått leva några år med dig. <3 IMG_1562IMG_1565IMG_0752IMG_1049DSC00225cropped-IMG_0474.jpg

IMG_0566

IMG_0751IMG_0364IMG_0547

IMG_0695IMG_7608IMG_7153

Djurisk kärlek Uppdatering

I måndags cyklade Mannen iväg och handlade. När han kom tillbaka störtade Hasse mot grinden och tjöt högljutt, som vanligt. Harry gick en liten bit och stannade sedan och satte sig ner.
Jag blev kall i hela kroppen. Snabbt hämtade jag favoritgodiset och lockade på honom. Han tittade men reste sig inte. Om Harry inte åbäkar sig för något/vad som helst som går att äta, då är det inte bra.
Jag bar in honom och satte honom på bordet. Bakdelen vinglade och vek sig. Försökte resa honom men det ville sig inte. Han skakade i hela kroppen och jag insåg att han hade riktigt ont.
Vi kastade oss i bilen och var på djursjukhuset inom tio minuter. Då kunde han inte längre stödja sig på bakbenen. Han sa inte ett knäpp på hela tiden. Låg bara i min famn och såg sådär sorgset Harrytålmodig ut.
De behöll honom till nästa dag. Då var han helt förlamad i bakdelen. Han blev magnetröntgad och sedan blev det operation. På höger sida hade en disk halkat ut och det var den som tryckte på nerverna. Det fanns även små ”pluppar” med diskmaterial som spritt sig på den vänstra sidan. Man valde att åtgärda den högra. Tydligen går det inte att göra både ock, då blir det totalförlamning.
Operationen gick som den skulle och han klarade natten bra. Enligt veterinären var han rätt moloken och deppig men annars var det bra.

Jag ska fråga imorgon om vi kan få ta hem honom. Jag är ju hemma hela dagarna så jag har all tid i världen att ta hand om honom. Han ska ha massage och träna i vatten. Jag måste göra något. Jag blir galen av att vänta. Gråter och snorar. Lille Harry. Finaste killen. Han som aldrig någonsin klagat eller varit bångstyrig. Som alltid accepterat situationen och varit positiv.

De närmaste dagarna ska det märkas om han har känsel i baktassarna och om han verkar få tillbaka sin rörlighet. Senast om fjorton dagar ska han vara igång.

Kan han inte röra bakdelen om fjorton dagar finns det ingen återvändo. Då måste vi ta beslutet att låta honom somna in.

Vidrigt. Så fruktansvärt sorgligt att det inte går att säga högt. Baksidan med djur. Ansvaret och beslutsfattandet.

Mellan snorgråtsattackerna håller jag tummarna och pratar med Hasse med konstig falsettröst. Stackars Hasse, orolig och stressad. Letar och kan inte koppla av. Han är så vilsen utan Harry.

Fan vet hur det här slutar.

Det gick åt helvete. Harry fick somna in igår och vi är fullständigt söndergråtna. Lille fine Harry.
IMG_0830

Jag är densamme

Tiden går. Orden finns där men jag har svårt att sätta dem på pränt. Sätta ord på orden.

Det händer mycket. Och ingenting. Tankar jag vill skriva ner. Dela med mig av (för den som nu skulle vara intresserad). Varje gång jag läser vad jag skrivit känns det banalt, en sorts bekräftelsesjuka. Och jag lägger ner. Slutar.

Jag har det bra. Jag är lycklig. Jag är fortfarande förälskad. Jag har mycket att vara tacksam för. Och är.

Jag saknar mina barn, ibland så att jag både smyg- och ful-gråter. Tänker att det är som det ska. Det är min största gåva till mina barn, att låta dem leva sin egna liv. Utan att jag lägger mig i. Trots att det är det jag vill mest av allt.
Det är skillnad på att vilja vara en del av och att inte veta något alls. Jag ÄR inblandad. De berättar för mig vad de tänker och vill, gör och ska. Och det är det som är värt något. Jag är en del av dem. Av livet.

Annars? Jodå. Vi jobbar och kämpar på. Eller, Mannen gör. Att sälja in något som vi alla kommer att se som självklart om några år, känns larvigt, självklart och onödigt. Men likväl obegripligt svårt.
Jag fladdrar mest runt med dammvippan (av strutsfjädrar) i ena handen och klorinflaskan i den andra. Försöker se viktig och upptagen ut. Ränner i skogen och håller utkik efter de vita rådjursrumporna. Ibland förvånar de där djuren oss och står på någon meters avstånd och bara stirrar. Jag glor närsynt tillbaka och ligger vinden på från fel håll står taxarna där och har noll koll.

Trygghetens och vardagens alla små pyttemirakel. Det är min värld. Och det jag önskar. Livet.

Jag sjunger tacksamhetens lov

Jag vet att det låter klyschigt och så, men jag är väldigt glad för mitt liv. Att jag äntligen, ÄNTLIGEN, hittade kärleken. Min människa. Att jag har två fantastiska ungar och två fantastiska bonusdito. Att jag har ett barnbarn. Att jag har hundarna. Mina vänner. Båten och mitt hem. Att jag kan se och njuta av världen. Att jag lever.

Ibland känns det bara som att jag måste tacka någon för det. Vem är oklart.

Så jag säger TACK! Den som känner sig manad kan ta åt sig.

Numera

Av olika anledningar läser jag min blogg långt tillbaka. Så märkligt att se sina egna ord. Så förvånad jag blir över vad som hänt och vad jag tänkt och tyckt.

Vissa inlägg får mig att gråta. Andra att bli förbannad. Att känna det som jag kände då, när jag skrev det. Wow.

Tänk, ett helt liv, eller nästan. Så mycket som har hänt. Så mycket jag har upplevt. Så mycket som är annorlunda.

Vilken magisk sak!

Och där kom snön

Helt ärligt tycker jag om när det snöar. Det blir både vackert och tyst. Taxarna blir helt stolliga och tycker det är hysteriskt roligt att springa fram och tillbaka på gräsmattan.

Igår gick vi längs havet och jag släppte dem lösa, något jag inte annars gör om det finns andra hundar eller kaniner i sikte. De älskar att rusa bland tång och sand. Jag blir lycklig inuti när jag ser deras glädje. Harry käkar musslor och Hasse sprintar efter fiskmåsar. Vi stod där och pratade, tittade ut över sundet och och upptäckte plötsligt att Hasse var på väg ut i vattnet i sin jakt på änder. De simmade längre ut och Hasse följde efter. Till sist bottnade han inte längre men simmade glatt vidare. Iklädd sin fleecetröja. Kylan verkade inte bekomma honom ett dugg.

Det fick bli en dusch när vi kom hem och den lille lycklige skiten somnade under husses haka.

Nu ser jag fram emot en runda i skogen med vännen och hundarna. Först lite mer grönt te.

Rastlös

Jag vet inte varför, bara att det känns som om jag går och väntar på något. Oklart vad. Jag hittade inte den där känslan av lugn och ro som jag brukar få när jag går i skogen. Det kändes mest som om jag bara ville komma hem igen, så fort som möjligt. Det är svårt med koncentrationen, ingenting fångar mitt intresse. Ingen ro att läsa. Inte ett skit att se på tv. Slösurfa på Hemnet är bara trist. Det är som om jag var full av energi som inte får sitt utlopp någonstans. Samtidigt som jag bara vill gå och lägga mig.

Jaja. De dagarna passerar och nya kommer. Imorgon är det full rulle oavsett om jag vill eller ej. Veckostädning, veckohandling och frisörbesök åt och med Ömma modern. Mannen är i saltgruvan så hundarna får följa med mig. Det är vid de här tillfällena som det hade varit bra om kräken kunde vara ensamma hemma…

18. Kärlek är

När jag blötlägger mors bäcken i klorin.

När Mannen tittar på tv och lägger sin hand på min.

När jag stryker över Hasses ögonbryn och han, full av tillit, blundar och njuter.

När jag dukar framför tv:n trots att jag (eller min rygg) skulle vilja sitta vid matbordet.

När jag sover light för att Harrys mage är i oordning och jag vill kunna serva honom.

När Mannen flyttar sig i soffan för att jag ska få bästa platsen.

När jag lägger lite extra potatismos på Mannens tallrik.

När jag skulle vilja ringa barnen men låter bli.

Kärlek är så mycket. Så många saker. Men en sak vet jag, kärlek har inte med pengar att göra. Det spelar ingen roll om du är stenrik, får du cancer eller drabbas av något annat så kan du aldrig betala dig fri.

Jag lever med en massa ”skit” som jag inte kan göra något åt. Det händer mig. Däremot kan jag välja hur jag vill se på resten av mitt liv.

Jag vill se på det med kärlek. Kärlek är svaret på allt.

2. Berätta något om mig själv

Jag gör ju inget annat kan jag tycka. Vänder ut och in på mig själv och mina tankar. De som har hängt här länge vet det mesta om mig. Tror jag.

Efter att ha kraschat fysiskt och psykiskt är jag hemma på heltid. Försöker lära mig att ta en dag i taget och framför allt skruva ner kraven på mig själv. Inte alldeles enkelt och självklart.
Min värk gör vissa dagar till ett helvete och stress får min hjärna att gå i stå. Som tur är har jag en förstående man och två taxar som ger mer kärlek än någon kan begära.

Jag bor nära havet. Ibland, på kvällarna, kan jag höra motorerna från de stora lastbåtar som passerar i sundet. Skogen ligger runt hörnet och är min medicin. Att varje dag gå en lång runda med hundarna och andas in luften med sin blandning av skog och hav är något jag inte kan leva utan.