Kategoriarkiv: Blaha

Någon sorts övergångsålder?

Jag vet inte varför, men ibland blir jag tvärförbannad.

Typ arg så att jag vill slå någon. Hårt. Jättejättehårt. Så hårt att någon skriker.

Nåja. Det brukar lugna ner sig. Jag brukar lugna ner mig.

Förutom det så väntar jag på att Kungsängsliljorna ska visa sig i rabatten så att jag kan gräva upp dem.

Mitt spännande liv del sjuhundrasjuttioelva.

Och annars? Vad händer?

Jag är densamme

Tiden går. Orden finns där men jag har svårt att sätta dem på pränt. Sätta ord på orden.

Det händer mycket. Och ingenting. Tankar jag vill skriva ner. Dela med mig av (för den som nu skulle vara intresserad). Varje gång jag läser vad jag skrivit känns det banalt, en sorts bekräftelsesjuka. Och jag lägger ner. Slutar.

Jag har det bra. Jag är lycklig. Jag är fortfarande förälskad. Jag har mycket att vara tacksam för. Och är.

Jag saknar mina barn, ibland så att jag både smyg- och ful-gråter. Tänker att det är som det ska. Det är min största gåva till mina barn, att låta dem leva sin egna liv. Utan att jag lägger mig i. Trots att det är det jag vill mest av allt.
Det är skillnad på att vilja vara en del av och att inte veta något alls. Jag ÄR inblandad. De berättar för mig vad de tänker och vill, gör och ska. Och det är det som är värt något. Jag är en del av dem. Av livet.

Annars? Jodå. Vi jobbar och kämpar på. Eller, Mannen gör. Att sälja in något som vi alla kommer att se som självklart om några år, känns larvigt, självklart och onödigt. Men likväl obegripligt svårt.
Jag fladdrar mest runt med dammvippan (av strutsfjädrar) i ena handen och klorinflaskan i den andra. Försöker se viktig och upptagen ut. Ränner i skogen och håller utkik efter de vita rådjursrumporna. Ibland förvånar de där djuren oss och står på någon meters avstånd och bara stirrar. Jag glor närsynt tillbaka och ligger vinden på från fel håll står taxarna där och har noll koll.

Trygghetens och vardagens alla små pyttemirakel. Det är min värld. Och det jag önskar. Livet.

En böld i röven

Nåja, kanske inte just en böld och inte precis i röven, mer en innebrännare som satt sig på insidan av låret, precis vid troskanten. Det är inte skönt. Inte kan jag klämma den heller.

Efter två timmars rask promenad kan jag konstatera att den svullnat upp till en rejäl bula. Såpass att jag ser den utan glasögon. Tro mig, då är den stor.

Nåväl, här händer inte mycket just nu. Grannen har just hängt upp en julgransbelysning i sitt lilla, lilla träd. Ser rätt mysigt ut men kanske liiite tidigt. Själv stödvattnar jag alla våra roddisar. Det är nog första gången som jag faktiskt kommer ihåg att göra det innan det blir frost.
Det ser lite konstigt ut att vattenspridaren går för fullt i den grå skymningen.

I helgen ska vi försöka masta av båten, om vädret kan vara oss nådigt. Alltid lite vemodigt. Samtidigt är det skönt att hösta till det och borra ner sig bland filtar och taxar och vara inomhus. Hoppas bara det finns tillräckligt med gubbar för min högerarm är inte att leka med och klarar inte tyngre saker än en temugg. Egentligen inte det heller.

Har ni tänkt på att det snart är jul? Känns märkligt. Men alldeles oavsett hur det känns lär det inträffa och det är lika bra att gilla läget.

Nu ska jag duka för stenugnsbakad pizza och rödtjut. Puss på er, ni som kanske fortfarande, av någon anledning, hänger här.

 

Att gitta eller inte gitta?

Vissa dagar gitter jag ingenting. Det är tusen saker jag borde göra här hemma men…

Jag vill bara ligga i soffan och läsa. Eller gå i skogen och titta på vitsipporna. Eftersom det ösregnar är inte det senare alternativet aktuellt. Inte heller bok och soffa. Jag måste ta mig samman och plöja någon sorts väg bland tvätthögar, dammråttor och hundhåriga filtar i soffan. Leriga tassavtryck överallt. Hängiga blommor. Olästa tidningar. Bråkande datorer. Nä usch.

Ge mig pasta, rödvin och en stor bit choklad.

45105_1266238273

Drömtydning

Du milde vilken natt. Inte konstigt jag är tröttare när jag vaknar än när jag lade mig.

Jag har jagats av underliga kvinnor i khakikläder. Vältränade och livsfarliga. De har sparkat, boxats och jagat mig genom tomma hyreshus. Jag har slagits och gråtit av skräck. Trillat ner från trappor och tak. Försökt försvara och förklara (oklart vad) mig men hela tiden fått veta att jag hade fel och skulle straffas. Med blodig och sönderslagen kropp har jag försökt gömma mig. De hittade mig hela tiden. Ingenstans kunde jag komma undan.

Vaknade hopkrupen under täcket i fotändan av sängen. Adrenalinpåslaget gjorde mig alldeles darrig. Fortfarande rädd och med käkarna hårt hopbitna. Kroppen kändes som om mardrömmen var sann.

Jösses.

Nåja, jag ska försöka att inte läsa in för mycket i det där. Ska gå ner på stranden med hundarna och vännen. Dricka kaffe i solen och känna mig ledig och fri.

Är jag en tant nu?

Sitter i soffan och läser. Känner mig kall om nacken en bit ner på ryggen. Tar jag på mig en tröja till blir det inte någon skillnad. Lägger jag däremot en filt över axlar och en bit upp så hjälper det. Inser att det drar från fönstret. Seriöst. Jag som alltid tyckt att gamla kärringar varit gnälliga när de tycker att det draaar och jag måste stänga överallt.

Nu är jag där. Hej tant!

Inte sedan Kittytiden

Fick en bok igår av Mannen.

Som jag läste. Och läste. Och läste. Det var inte så att boken var den bästa jag läst, det var  själva lässuget som fick mig att fastan. Kollade klockan kvart över tolv och tänkte en liten stund till.
Halv fem i morse kollade jag klockan igen. Jösses. Och då det bara en liten del kvar.

Jag lade mig tio i sex. Det har nog inte hänt sedan jag sträckläste Kittyböcker på löpande band.

Kändes nästan lite halvförbjudet sådär. Men oj vad jag är tacksam för att jag kan styra min tid hur jag vill, utan att ta hänsyn till barn eller arbete.

Jag gissar att jag kommer att sova som en sten inatt.

 

Fan ta städdagar

Jag brukar veckostäda, veckotvätta, veckostryka och veckohandla till Ömma modern varje torsdag. Någon gång i månaden ingår även biblioteksbesök och varannan månad frisörbesök. Någon gång då och då sjukhusbesök.

Jag städar som hon själv skulle ha gjort. Där är vi så lika att hon inte ens behöver säga något, det är redan fixat. När jag handlar kollar jag extrapriser på samma sätt som henne, unnar henne lite gott till helgen och kanske en tulpanbukett. Återigen är vi lika som bär så att hon inte behöver förklara eller be om något, det är redan klart.

Vi pratar mycket. Sladdrar om grannar och hemtjänst. Eller om han som ska flagga på gården. Hon har råkoll på politik och nyheter, ibland känner jag att jag borde läsa på…

Jag älskar henne och önskar henne det bästa i världen. Jag inser att den dagen hon inte är med oss längre kommer jag att känna mig halv. Och jag kommer att sakna allt det där som jag idag kan känna som en press. Jag vill så gärna ge henne allt hon önskar, men ibland känns det som att jag inte räcker till. Dagar då jag borde ha piffat mitt eget hem. Dagar då jag borde gjort mig allt det omak här hemma som jag så gärna gör för henne.

Jag hittar inte rätt  i det där. Hon är den bästa människan i mitt liv. Det finns ingen gräns för vad jag önskar henne av gott.

Men ibland känner jag att jag vill strunta i alltihop. Stanna hemma. Lata mig. Känna att inga krav ligger på mig. Min syster arbetar heltid. Det gör inte jag. Därför är det min uppgift att fixa. Ibland, när vi är bortresta och systern ska ordna, då får jag veta, sådär lite vid sidan av, att det ändå är bäst när jag gör. Ett önskemål. Ett krav. Ett outtalat sådant men jag känner det ändå och vill så gärna ge henne det. Hon har aldrig krävt, önskat högt eller hoppats på något. Det skulle hon aldrig göra. Hellre dog hon.

Men jag vet. Jag känner det.

Ibland tänker jag att vi är alldeles för lika för att det ska vara bra för oss.

Och ibland önskar jag att min syster tog en semesterdag och fixade så att jag kunde lulla runt i skogen utan en tanke i min krulliga hjärna.

Är jag gnällig nu?

En tid av väntan

Det är mycket nu. Saker som är i slutfasen. Sådant som högst troligt kommer att vända tillvaron lite uppochner. Spännande saker. Utvecklande och samtidigt lite läskigt.

Mannen, som den entreprenör han är, har utvecklat ett helt nytt koncept i sin bransch. Det har varit mycket hit och dit, för och emot, och hur gör vi rent praktiskt.

Det är fruktansvärt spännande och samtidigt lite läskigt. Jag tror fullt ut på hans idé och många med mig. När det väl är igång lugnar det förmodligen ner sig här hemma. Vi andas, sover, äter det nya just nu.

Jag ser fram emot det här året. Året då det händer. Men först, down to basic. Dammsuga sofforna, skura toaletten och försöka få rent i hemmet. Det måste också göras. Allt kan ju inte vara glammigt hela tiden.

Trevlig fredag!

cleaning_15612241_83505011_119798147_159563034

Det är inte jag på bilden.