Kategoriarkiv: Barnen

Och nu är det sommar

Tiden går. Saker händer. Känslor som stärks eller avtar. Vissa viktigare idag än de var då.

Livet består fortfarande av före och efter Harry. Vissa dagar smyggråter jag på toaletten, andra pratar jag starkt och kärleksfullt om hans lustiga personlighet.

Hasse verkar vara på väg tillbaka till den han var. Innan. Inte lika osäker och ängslig. Fortfarande i stort behov av närhet.

Ömma modern härjar på med hemtjänstpersonalen och är lika smart och på hugget som alltid. Måtte hon hålla på tills ljuset bara slocknar.

Vi har hälsat på Långa Barnet och Lillebror i Stockholm och Uppsala. Långa Barnet har ett bra jobb, sambo och en jättefin hund från Hundhjälpen. Lillebror är äntligen klar med sin utbildning och är på väg in på Ikea. Musikungen är fast i kockträsket, har gjort klar utbildningen och är eftersökt i branschen. Flickebarnet sköter familjen med fast hand och gör det bra.

Ja. Det var väl ungefär så. Jag lever. Vi lever. Och har det bra.

Nu är det sommar och ledighet.

En dröm

Oftast tycker jag att dagens moderna samhälle är det bästa. Att allt har utvecklats så fantastiskt mycket. Att dagens människor har möjligheter som jag i min ungdom inte kunde drömma om.
Jag brukar säga; tänk ändå vilken tur att vi lever nu! När ungarna som åker hundratals mil till en annan kontinent och vi fortfarande kan prata med varandra som om vi satt i samma rum. Nära. Wow alltså!

Men, ibland känns Stockholm/Uppsala som jordens mest avlägsna plats.

En unge kramade jag i julas. Den andre har jag inte sett sedan sensommar/höst 2015. Det är länge. Det är ful-länge. Gåsönderlänge.

Jag försöker tänka bort det. Skoja till det. Säga; men hallå, det finns hur mycket tid som helst! De är så upptagna med sina liv, herregud, låt dem vara!

Men inte längre. Jag längtar mig sönder. En gång om året är inte nog. Att inte kunna ta en fika, gå en runda, bara snacka lite inför helgen. Kramas! <3 Bajs.

Jag är densamme

Tiden går. Orden finns där men jag har svårt att sätta dem på pränt. Sätta ord på orden.

Det händer mycket. Och ingenting. Tankar jag vill skriva ner. Dela med mig av (för den som nu skulle vara intresserad). Varje gång jag läser vad jag skrivit känns det banalt, en sorts bekräftelsesjuka. Och jag lägger ner. Slutar.

Jag har det bra. Jag är lycklig. Jag är fortfarande förälskad. Jag har mycket att vara tacksam för. Och är.

Jag saknar mina barn, ibland så att jag både smyg- och ful-gråter. Tänker att det är som det ska. Det är min största gåva till mina barn, att låta dem leva sin egna liv. Utan att jag lägger mig i. Trots att det är det jag vill mest av allt.
Det är skillnad på att vilja vara en del av och att inte veta något alls. Jag ÄR inblandad. De berättar för mig vad de tänker och vill, gör och ska. Och det är det som är värt något. Jag är en del av dem. Av livet.

Annars? Jodå. Vi jobbar och kämpar på. Eller, Mannen gör. Att sälja in något som vi alla kommer att se som självklart om några år, känns larvigt, självklart och onödigt. Men likväl obegripligt svårt.
Jag fladdrar mest runt med dammvippan (av strutsfjädrar) i ena handen och klorinflaskan i den andra. Försöker se viktig och upptagen ut. Ränner i skogen och håller utkik efter de vita rådjursrumporna. Ibland förvånar de där djuren oss och står på någon meters avstånd och bara stirrar. Jag glor närsynt tillbaka och ligger vinden på från fel håll står taxarna där och har noll koll.

Trygghetens och vardagens alla små pyttemirakel. Det är min värld. Och det jag önskar. Livet.

Jag vill ju så gärna

Jag verkligen, på riktigt, älskar det där bonusbarnbarnet. Det är en fröjd att tillbringa dagar med henne. Maken till nyfiken, positiv, smart och snabblärd har jag aldrig sett, Och vid min ålder har man sett en och annan unge…

Jag visar henne en grej och hon gör direkt likadant. Jag frågar efter en sak eller person och hon vet genast var hon ska titta eller leta. Vi snackar ordförståelse på hög nivå. Ungen är bara 1 1/5! Det är sjukt roligt att busa med henne eftersom hon verkligen förstår när jag skojar.

Hon äter som hon ska. Bajsar som hon ska. Sover som hon ska. Däremellan är hon ett under av skratt och prat (ingen fattar vad hon säger). Sjunger gör hon också. Lite scary när hon plötsligt tar upp en strof ur ”Blinka lilla stjärna..” i precis rätt tonart, eller för all del ”Bä bä vita lamm”. Hon börjar ofta mitt i men det är inga problem att höra vad det är hon sjunger och sjunga med.

Ja, jag öser superlativen över henne. Det gör jag. Men hon är verkligen speciell. Jag älskar att ha henne här, hos oss. Men herrejösses så slut jag blir. Efter ett halvt dygn går jag på knäna. Jag tar så totalt slut. Och jag hatar min kropp för det.

Men ändå.

Hon står mig närmast hjärtat.

Det finns tillfällen

När jag tycker att det är för långt till Uppsala/Stockholm.

När jag saknar de där barnen så att det gör ont.

När jag vill borra ner näsan vid deras hals och sniffa. Känna deras doft. Hålla dem hårt och nära.

Det finns tillfällen när jag tycker att det hade varit bättre om de bodde i Malmö.
Men, igen, nä, det är bättre och friare för dem att bo på längre avstånd.

De måste ta egna beslut, De kan inte förlita sig på mig och min hjälp. De misstag de gör får de själva reda ut. Det känns bra. Det utvecklar dem.

Även om jag skulle vilja vara där och lösa och ordna upp allt. Så att de slapp.
Jag tror de mår bäst, och klarar sig bäst , om de får lösa saker och ting på sitt eget vis.

Oavsett.

Det är tre månader till jul. Förhoppningsvis har de möjlighet att komma hit och hälsa på.

Det är svårt att vara mamma på distans.

Jag sjunger tacksamhetens lov

Jag vet att det låter klyschigt och så, men jag är väldigt glad för mitt liv. Att jag äntligen, ÄNTLIGEN, hittade kärleken. Min människa. Att jag har två fantastiska ungar och två fantastiska bonusdito. Att jag har ett barnbarn. Att jag har hundarna. Mina vänner. Båten och mitt hem. Att jag kan se och njuta av världen. Att jag lever.

Ibland känns det bara som att jag måste tacka någon för det. Vem är oklart.

Så jag säger TACK! Den som känner sig manad kan ta åt sig.

Bagage

Vi har alla någon sorts bagage. Oavsett om vi vill eller ej. Viss skit måste vi asa (ständig fråga i kryssen, släpa på skånska)  på. Det finns, när man ser tillbaka, sådant vi inte väljer själv eller vill alls, men som ändå sitter som ett misslyckat dyk och svider som årets magplask.

Min familj har aldrig samlat på grejer. Eller rättare sagt, min far var en jävel på att slänga. Allt som verkade vara onödigt. Vilket idag får oss att fråga varandra, minns du var den där saken tog vägen. När ingen minns vet vi att det var något han inte tyckte var intressant nog att spara.

Många gånger har det retat mig att HAN avgjorde vad som var viktigt och inte. Samtidigt vet jag att mina barn säkert kommer att säga detsamma om mig. Jag sparar det JAG tycker har betydelse och är viktigt, för MIG: Det där med att spara för barnen är bara bullshit! Du sparar inte för att de en dag kommer att inse att de inte kan leva utan de där sakerna/kläderna/tidningsutklippen osv. etc. mm. Du sparar för DU vill minnas. DU vill komma i stämning. DU vill var där, då, när det hände. Delaktig. Det är DU som har svårt att släppa taget och låta världen snurra vidare.

Idag kan jag känna en lättnad att det inte finns en massa saker som jag skulle vara tvungen att använda; för det här hade din insert valfri; moster/morbor/faster/farbror/kusin/bryssling/syssling/katten/grannen på sig när hen föddes/konfirmerades/tog studenten/förlovade sig/gifte sig/dog…

Tänk om någon kom med en byxa/tröja/kofta/kanot/gräsklippare och ville att du skulle använda just DEN eftersom den gått i släkten i en miljard år? Vad säger du då? Nämen alltså, jag väljer att bryta historiens vingslag (och VAD är historiens vingslag?) här och nu. Eller, jag kan inte simma så skicka tillbaka den (kanoten). Eller, HAHAHAHAHA, ALDRIG ATT JAG GIFTER MIG I DEN UTSTYRSLEN FRÅN 1200-talet!

Vad gör vi med/mot våra arvingar/barn/barnabarn etc? Påtvingar dem en konstig kostym/klänning/blabla? Lyssnar vi om de ÖVERHUVUDTAGET har en annan åsikt? Eller är vi så himla upptagna med vårt eget arv? Vad vi och våra före oss tyckte? Så har vi ALLTID gjort. Är det viktigare för oss att få dagens unga att se hur vi tänkt än att få dem att göra egna val?

Jag har en liten ljust gul stickad bebismössa i min ägo. Vad gör jag med den? Slänga? Spara till mina eventuella barnbarnbarns barn? Vill de ha den? Kommer de att säga; åh TACK, precis vad vi önskade/behövde/inte ville ha? Dagens moderna mössor/luvor i trikå, är de inte smartare, billigare, mer allergisäkra, bebiskollade? Jag vet att yngsten kommer att tycka att det är lite coolt att han har haft ett så litet huvud. Sedan kommer han att be mig att kasta den, han behöver den inte. Jag vill känna mitt barnbarn och inte bry mig om mössor/kläder/broderade örngott osv

Modet ändrar sig varje år. Det är ingen som lyfter på ögonbrynen för det. Det är så livet och året ser ut. Det är många som bryter sig för att vara där och hänga med. Så inte jag. Ändra vad ni vill. Spara på vad ni vill (när ska det användas?).

Jag gör som kärleken och jag vill.

Älskar.

 

 

 

En fin helg

Helgen som gått har innehållit allt av vikt.

Äldste sonen hemma, snarkandes i arbetsrummet. Middag här med alla, nästan, barn, barnbarnet och Ömma modern. Högljutt, babbligt, skrattigt, gott och varmt. Med plats för alla, ungar som hundar, hjärtlig stämning och sådär avspänt som är den bästa känslan. Jag bara njöt. Skrattade, pratade och lyssnade med samma glädje.

Jag är så glad att de alla respekterar och tycker om varandra. Det är inte självklart, det vet jag av erfarenhet.

Idag åkte vi ner till båten. Skruvade av grejer från masten och slipade. Hundarna sprang på stranden och Hasse badade. Han var helt fixerad av ett ankpar och var beredd att göra vad som helst för att få tag i dem. Det fick bli en dusch när vi kom hem. Nu är de helt slut efter helgen och allt som hänt. De, liksom vi, kommer att sova gott inatt. Imorgon ska sonen återbördas till militären för ett par veckors övningar i fält. Tur att han har ätit ordentligt i helgen.

Jag är så tacksam för min stjärnfamilj, alla de där personerna som jag älskar. Det är fint.

Största glädjen

Det finns mycket som jag kan glädjas åt. Ömma modern är pigg och glad. Mannen och jag lever vår dröm. Hundarna, vännerna, boende och båt. Men inget är som glädjen över barnen. Störst är när de är lyckliga. När de hittat rätt.

Oro för barnen är något som aldrig försvinner. Det är en fysisk känsla som inte går att styra. Allt väl vill man dem. Jag lider hellre själv än se mina barn ha det svårt.

Det är bara så.

Min känsla när jag höll min nyfödda i famnen för första gången var ren och skär skräck. Vad hade jag gjort? Hur skulle jag kunna skydda den där lilla människan från allt svårt? Från livet? Tanken på vilket ansvar jag hade gjorde mig vettskrämd.

Idag pratade jag med äldste sonen. Eller rättare sagt, han pratade. Bubblade över. Det var som champagne i örat. Så mycket har hänt honom, motigt och svårt. Men nu! Han har hittat kärleken! Han har fått nytt jobb! Hans liv har fått en inriktning och ett innehåll. Hans glädje går att ta på.

Och jag gråter en skvätt av lycka. Jag önskar mig inget mer.