Författararkiv: admin

Och där brast mitt hjärta

I måndags somnade Hasse in. Fem år till hösten och en rygg som gick sönder, precis som Harrys. Ett år efter varandra.

Jag sörjer fortfarande Harry. Mitt livs första hund. Snyggaste och mest egensinniga taxen ever.

Och nu har Hasse gått vidare. Fina, glada, galna lillhunden.

Obegriplig sorg.

Att lyfta sig i håret

Tänker på Trump och fnissar för mig själv. Lyft på fluffet och se vad som finns under!

Det var glöggmingel ikväll. Goda vänner. Skratt och en massa plock att äta. StressHasse hade så mycket att göra att han till slut skällde på allt och alla. Jag satt där och ursäktade honom som en mor med ett ”springpåväggarnabarn”. Nu sover slyngeln som en sten längs mitt ben i kökssoffan.

Jag är trött.

Jag är fortfarande rädd.

Jag skulle vilja gå i ide. Gömma mig. Slippa alla glada julfirande människor. De där som jag vill vara en del av.
Det är så kluvet.

Jag orkar inte.

OK. Tvätta bort sminket. Borsta tänderna och trycka in bettskenan. Gå och lägg mig. Bit ihop.

Imorgon är en ny dag.

Gråten en annan.

Jag är rädd

Jag har en knuta. Ett sår på knutan som inte läker. Som har varit ett sår länge. Ett sår som är väldigt obehagligt.
Läkaren gjorde en biopsi och skickade iväg. Hon skrev att hon ville ha ett snabbsvar (cirka två veckor).

Annars kan det ta lång tid.

Det har gått tre veckor. Utan svar.

Jag mår inget vidare. Jag är rädd.

Mitt livs kärlek

Jag har skrivit om det här tidigare. Uttryckt allt och alla nya och starka känslor.

Han, Mannen, mitt livs kärlek.

Av alla böcker jag läst, och det är många. Av allt jag varit med om, det är en del, jag är inte tjugo längre. Av allt jag önskat av hela mitt hjärta. Det är HAN, som är med hela vägen, den som gör alla trix, den som alltid finns kvar.

Det spelar ingen roll vad som kommer. Kan jag känna värmen, skratta och vara nära, vem bryr sig? Inget är så viktigt.

Älskar dig till månen och tillbaka!

❤️

Introvert och extrovert.

Jag har alltid ansetts som en mycket socialt begåvad person. En som pratar med alla, ser alla, vill få alla att må bra. Osv.

Nåja. Sedan den senaste diskussionen och de nya rönen om vem som är vad har jag insett att jag är introvert. 

Väldigt märkligt då det är den sociala biten som drivit mig framåt. Samtidigt har jag ALDRIG NÅGONSIN känt mig bekväm i det. Det har varit ett inlärt beteende och ett sätt att överleva när jag inte kunnat slå mig fram via meriter och betyg.

Jag har också, så småningom, erkänt för mig själv att min värksjukdom gör det ok att inte alltid vilja eller orka.

Så här sitter jag då med mina insikter och kunskaper. Någon skillnad? Ja, faktiskt! Jag har slutat att tro att det är mitt ansvar om en sammankomst blir bra eller dålig. Det beror inte på mig om det skiter sig, andra närvarande är lika delaktiga.

Mannen är en ytterst social figur. Ska han gå och slänga soporna tar det 40 minuter, när jag går, 4. Ibland slår jag mig för pannan och förbannar att jag bad honom gå ett ärende när jag inser vilken tid det kommer  att ta. Samtidigt ler jag för mig själv för att jag vet att han fyllt på sin energi och är glad när han kommer tillbaka. Han kan ratta alla sorter, fulla, dumma, fulla OCH dumma, korkade, bråkiga, överglada, agressiva, aliens, fisförnäma, alla typer av partitillhörigheter, you name it. Jag lämnar gärna då. Vill bara slippa. Sitta med Hasse i knäet. Tyst. Lugnt. Vara ifred.

Man kan ju undra vad som hände med den där partyprinsessan.

Strunt samma! Mannen är extrovert och jag introvert. Vilken kombo, kan ju bara bli bra. ?

Oro i hjärtat

Jag vet inte, men det känns som om Hasse inte mår bra. Han är en helt annan hund sedan Harry. Allvarligare. Osäkrare. 

Han är helt fixerad vid mig. Blir helt ifrån sig när jag åker iväg, trots husse, godis och sysselsättning.

Går vi på promenad går han fot, utan kommando, så gott som hela vägen. Nyfikenheten och att vilja sniffa verkar i stort sett borta. Bäst är att vara nära. Som om han tror att någon av oss ska försvinna liksom Harry gjorde.

Jag vet inte, men jag har en dålig magkänsla. Måtte den vara fel!

Att vara där. Närvara.

Jag vet, men vill inte erkänna. Jag dräneras av människor och händelser. Alldeles oavsett hur mycket jag älskar alla inblandade och allt det som sker.
Sedan helgen har vi ägnat oss åt oss själva, parallellt med bilturer där vi hittat vilse. Vi har badat och bastat. Njutit av vin och god mat. Följt osedda vägar och hamnat överallt. Vackert och otippat.

Jag njuter så av de där timmarna som vi egentligen inte gör något speciellt. Vi följer solen och ser så mycket vi inte visste fanns. Kommenterar. Skrattar lite. Låter tystnaden stryka som dimma mellan oss. Bara är. Bästa sättet enligt oss.

I helgen ska vi på trevligheter med ett gäng glada och fina vänner. Jag ska vara chaufför och Hasse lånas ut till lilla favoritgrannen. De med tennisrack ska spela, vi andra bada. Gissar jag. Jag ser så fram emot lördagen, vet att det blir så himla roligt.

Flera dagar den här veckan har inneburit och kommer att innebära mycket folk. Många röster och diverse ljud. Nya situationer. Jag försöker att tänka positivt på det. Komma ihåg hur roligt det alltid är. Men veckan är inte slut och jag är redan trött. Så trött. Jag blir ledsen. Jag vill orka och tåla längre.

Nåja. Jag gör som jag brukar. Kör så det ryker.

Som tur är har jag en förstående Man. Vi kan sitta och spela läpp tillsammans ombord medan solen öser ner över oss och tumlarna pyser luft intill båten.

Vad hade jag gjort utan honom?

Och nu är det sommar

Tiden går. Saker händer. Känslor som stärks eller avtar. Vissa viktigare idag än de var då.

Livet består fortfarande av före och efter Harry. Vissa dagar smyggråter jag på toaletten, andra pratar jag starkt och kärleksfullt om hans lustiga personlighet.

Hasse verkar vara på väg tillbaka till den han var. Innan. Inte lika osäker och ängslig. Fortfarande i stort behov av närhet.

Ömma modern härjar på med hemtjänstpersonalen och är lika smart och på hugget som alltid. Måtte hon hålla på tills ljuset bara slocknar.

Vi har hälsat på Långa Barnet och Lillebror i Stockholm och Uppsala. Långa Barnet har ett bra jobb, sambo och en jättefin hund från Hundhjälpen. Lillebror är äntligen klar med sin utbildning och är på väg in på Ikea. Musikungen är fast i kockträsket, har gjort klar utbildningen och är eftersökt i branschen. Flickebarnet sköter familjen med fast hand och gör det bra.

Ja. Det var väl ungefär så. Jag lever. Vi lever. Och har det bra.

Nu är det sommar och ledighet.

Finaste Harry

display

Vi hämtade Harry när han var 9 veckor. I höjd med Halmstad stannade vi till och han kissade i ren skräck när bilen intill startade. Hela vägen låg han i mitt knä och sov. Så liten, så knubbig mage, så söt att jag knappt vågade ta i honom. Dagen därpå drog Mannen till jobbet. Jag hade sovit med Harry mot mitt bröst och vinglat ut på altanen varje gång han började röra sig oroligt. Nu satt vi i kökssoffan. Han pep och kravlade runt på filten vi fått med oss. Snart somnade han och jag vågade inte flytta mig. Där satt jag och stirrade på kaffekokaren och törstade men utan att röra en fena.
Yngste sonen som är rädd för hundar tyckte det var en förfärligt dålig idé att skaffa en valp. När han såg Harry föll han på knä och upprepade; men shit, men shit, men shit.

Harry var en fantastisk hund. Trygg och lugn. Det fanns inte mycket som kunde jaga skräck i honom. Allt åt han, vi skojade om att han var en taxförklädd labrador. Han var vänligt inställd till allt och alla. Valde sina människor utan att vi kunde förstå varför. Ofta människor som aldrig klappat en hund i sitt liv. Han hoppade upp i deras knä och lade sig till rätta. Och jag har aldrig träffat någon som inte föll för hans charm.

Han var så cool.

Han var med oss överallt. Verkligen. Hotell, restauranger, fester, jazzkonserter, hemma hos folk. Aldrig att han orsakade några problem. Personal på olika ställen erbjöd sig att ”ta hand om honom medan vi åt/drack/annat”.

Vi gick i skogen och hem till Ömma modern. Hon fick åka rullstol för att vi skulle kunna gå lite längre än annars. Harry VÄGRADE att gå bredvid, han skulle sitta i mormors knä. Punkt. Så vi gick i skogen. Hasse gick fot intill och Harry tronade i mormors knä. Folk log.

Han lärde sig snabbt att när vi ska åka bil eller båt måste han göra både det lilla och stora innan. Han visade sin lillebror och numera räcker att säga att vi ska åka det ena eller andra så gör de vad som behövs.

Det finns så otroligt mycket unikt med Harry. Verkligen unikt. Just nu kan jag inte minnas ens en tusendel. Vi saknar och är så förtvivlat ledsna. Vem kunde tro att en liten tax kunde betyda så otroligt mycket? Att en liten tax kunde ha ett sådant värde? Finaste Harry, finaste, finaste killen. Jag är så glad att jag har fått leva några år med dig. <3 IMG_1562IMG_1565IMG_0752IMG_1049DSC00225cropped-IMG_0474.jpg

IMG_0566

IMG_0751IMG_0364IMG_0547

IMG_0695IMG_7608IMG_7153