Det är dubbelt

Jag är fortfarande kär, fortfarande förälskad i Mannen. Nästa år är det tioårsjubileum. Jag blir fortfarande lycklig och ömhjärtad av att se honom. Det hugger till och hjärtat hoppar över ett slag. Fortfarande.

Jag sörjer min älska lilla mor, trots att hon fortfarande finns här. Hon ”pratar” och skrattar och där emellan ställer hon sig helt frågande till världen. Nu har hon börjat att sätta i halsen, vanligt med hennes sjukdom(ar). Mer att oroa sig för. Jiha… Ibland tänker jag att den här jävla skiten händer av en anledning. Eller, jag FÖRSÖKER tänka att det finns någon enda jävla vettig anledning. Vi pratar med varandra, jag och systern. Det måste ju vara bra? Det kanske är det?

Mitt liv består av kärlek och sorg. Det är så fantastiskt och samtidigt sjukt ledsamt. Och alldeles hopplöst att försöka leva med och få ihop.

Jag fantiserar om julpyssel och mys, ser fram emot ungar och grejs. Och jag önskar helgerna var över och jag fick sitta ostörd i en vrå och bara gråta. Herregud vad jag vill gråta. Känns som om jag skyndar mig mellan allt för att jag inte vågar stannar upp. Det skulle inte bli något kvar av mig. Bara en blöt fläck.

Livet hörrni. Så tacksam för all kärlek. Den får bära mig. Oss.

Kommentera