månadsarkiv: december 2017

Det snurrar

Jag är så less. Så sjukt trött. Ändå studsar jag runt och gör det som förväntas av mig. Det jag alltid gjort. För att det går av bara farten. För att jag inte kännner efter. För att jag inte säger det jag egentligen vill. Eller inte. Jag säger inte nej, tänk om någon blir irriterad? Sur? Besviken? Och så är det ju jul, då måste man ändå försöka.

Jag vill inte mer. Jag orkar inte.

Jag vill bara att det slutar skrika i mitt huvud. Slutar göra så ont i kroppen.

Jag är trött. Så fruktansvärt, totalt tom på allt. Verkligen allt.

Det verkar som om jag håller på att ta slut.

Juljävelen

Var en stund hos Ömma modern i eftermiddags. Vi drack glögg, oooh så gott!!! Hon verkade rätt klar men pratade med geggamojjaord. Skällde ut mig för att jag inte förstod vad jag skulle göra. Banna vak. Banna vak! BARA GÖR DET!!! Okeeej. Jag kramade om henne och upprepade hennes ord. Hon tittade på mig och började skratta. Jag sa, om du inte kan prata ordentligt, hur vill du att jag ska förstå. Sedan skrattade vi så att vi grät! Banna vak?! Jag fick släpa ut henne i badrummet så att hon kunde visa. Det var klosaxen. Jag skulle klippa kattjävelns klor. Mor blev glad, katten inte.

En timme sedan är jag helt slut. Vill och försöker så förtvivlat att förstå. När jag kommer hem vill jag bara säcka ihop i soffan. Alternativt storgråta.

Det skulle vara så skönt att vila. Sova. Inte behöva resa mig, göra något. Bara ligga på sidan och slölyssna på omvärlden.

Det är nog det jag önskar mig mest i hela världen i julklapp. Att få stänga av och bara ligga där. Tyst. Stilla. Oengagerad.

Ifred.

Nåväl. Det finns nog inte, vad jag vet, så jag är här. Som alltid. Fast nä! Jag vill inte.

Ifred!

Drömmen.

Årets Pysseldag

Åkte till ömma modern på förmiddagen. Fixade hennes lunch och vände köksmattan som var fläckig efter hennes försök igår att fixa sin egen lunch. Det slutade då med att hon satt på golvet när hemtjänsten kom.

Hon var så glad att se mig att hon blev tårögd och kramades länge.

Sedan hem och åter till livet. Barn och barnbarn lussade in i trädgården. Det var korvgrillning och pepparkaksbak. Fika, julpyssel och soppa. Ljudnivån på max och glitter överallt. TröttePeps bajs kommer att glimma i solen imorgon.

En härlig dag! Och herregud så lomhörda och blanka vi är i hjärnan nu.

Mysigt och roligt, men herregud vad jag saknar mina grabbar som inte var med. De bor för långt bort för sånt här. För långt bort för en kram. För långt bort för en längtande mamma.

En sammansatt dag, igen.

Det är dubbelt

Jag är fortfarande kär, fortfarande förälskad i Mannen. Nästa år är det tioårsjubileum. Jag blir fortfarande lycklig och ömhjärtad av att se honom. Det hugger till och hjärtat hoppar över ett slag. Fortfarande.

Jag sörjer min älska lilla mor, trots att hon fortfarande finns här. Hon ”pratar” och skrattar och där emellan ställer hon sig helt frågande till världen. Nu har hon börjat att sätta i halsen, vanligt med hennes sjukdom(ar). Mer att oroa sig för. Jiha… Ibland tänker jag att den här jävla skiten händer av en anledning. Eller, jag FÖRSÖKER tänka att det finns någon enda jävla vettig anledning. Vi pratar med varandra, jag och systern. Det måste ju vara bra? Det kanske är det?

Mitt liv består av kärlek och sorg. Det är så fantastiskt och samtidigt sjukt ledsamt. Och alldeles hopplöst att försöka leva med och få ihop.

Jag fantiserar om julpyssel och mys, ser fram emot ungar och grejs. Och jag önskar helgerna var över och jag fick sitta ostörd i en vrå och bara gråta. Herregud vad jag vill gråta. Känns som om jag skyndar mig mellan allt för att jag inte vågar stannar upp. Det skulle inte bli något kvar av mig. Bara en blöt fläck.

Livet hörrni. Så tacksam för all kärlek. Den får bära mig. Oss.