Den vackraste ceremonin

Jag var nervös så att den där lilla handbuketten skakade i min hand. Det var en så dubbel känsla. En sådan förfärlig sorg och känsla av orättvisa, en sådan jubelkänsla och förklaring.

Kyrkan var outsägligt vacker. Vit. Osmyckad.

Orgelmusiken.

Prästen (det känns inte som rätt ord, hon var en som tolkade C:s texter och musik.)

Hon började med att läsa en text som C skrivit som tackade oss alla för att vi var där och förklarade oss sin kärlek. Det satte på något sätt tonen.

Alla grät.

Sedan var det musik, musik och ännu mer musik. Fantastiska texter där C skrivit de flesta. Ingen rädsla inför döden. Glädje och uppståndelse. Lyckan att gå vidare.

Allt var arrangerat av henne. Aldrig någonsin har psalmen Härlig är jorden låtit bättre! Alla vänner från operan, vilket tryck och vilken känsla i text och melodi! Håret stod rakt upp på mina armar. Jag sjöng som om det gällde livet och omslöts av tenor och sopranstämmor.

Det var buffé efteråt, mat typisk för henne. Vi åt och hade väldigt trevligt tillsammans med våra bordsgrannar. Det hade hon säkert tänkt ut, det med.

När vi körde hem grät och pratade vi. Det gör vi fortfarande. Jag kan inte beskriva hur stort det var, att vara med på hennes begravning/sendaway. Det är nog det vackraste och mest känslosamma jag varit med om.

Jag tror hon har det bra. Det är bara vi här som ska få rätt på alltihop.

Kommentera