månadsarkiv: november 2017

Det är så, rörigt.

Det har smugit sig på. Eller, det har det väl inte gjort, egentligen. Inte nu när jag ser klart.

Jag har varit så trött och skör. Inte kommit ifatt mig själv hur jag än burit mig åt. Haft så nära till gråt och deppighet. Det har varit oro länge. För allt. Orimlig sorg efter Harry och Hasse. Sedan blev Ömma modern sjuk. Även det smög sig på. Maken reagerade och frågade mig. Jag slog bort det. Ville inte se eller veta. Till slut gick det inte att blunda längre och resten är historia.

Allt är rörigt. Stressigt. Jag är så trött när jag vaknar att jag knappt kommer ur sängen. Spänningsvärken strålar från ryggen upp på baksidan av huvudet och ena örat. Mina händer lyder mig inte ordentligt. Jag har svårt att höra och fokusera. Hänger inte med när jag ser på tv (vem gör det?) och texten blurrar när jag läser. Gråten står mig upp i halsen och det blixtrar förbi små filmsekvenser där jag har en mor jag kan prata och dela mina tankar med. Sorg. Och hon har inte ens dött. Men jag har förlorat henne.

Mitt minne är så dåligt att det inte går att skämta om. Yr och svajig smyger jag rundor med Peps och hoppas på att inte möta någon. Händer två saker samtidigt blir allt konstigt och obegripligt.

Maken har länge sagt till mig att jag måste ta det lugnare. Inte stressa eller oroa mig för mycket. Han vill mig väl, tack och lov, men hur ska jag kunna göra som han säger?

Jag måste ju hålla. Måste orka en liten bit, ett litet tag till. Det är så viktigt för mig att kunna ge mor allt jag kan innan det är slut och över.

Jag tänker att jag ska sova sen. Sova och sova och komma ikapp. Sen.

Den vackraste ceremonin

Jag var nervös så att den där lilla handbuketten skakade i min hand. Det var en så dubbel känsla. En sådan förfärlig sorg och känsla av orättvisa, en sådan jubelkänsla och förklaring.

Kyrkan var outsägligt vacker. Vit. Osmyckad.

Orgelmusiken.

Prästen (det känns inte som rätt ord, hon var en som tolkade C:s texter och musik.)

Hon började med att läsa en text som C skrivit som tackade oss alla för att vi var där och förklarade oss sin kärlek. Det satte på något sätt tonen.

Alla grät.

Sedan var det musik, musik och ännu mer musik. Fantastiska texter där C skrivit de flesta. Ingen rädsla inför döden. Glädje och uppståndelse. Lyckan att gå vidare.

Allt var arrangerat av henne. Aldrig någonsin har psalmen Härlig är jorden låtit bättre! Alla vänner från operan, vilket tryck och vilken känsla i text och melodi! Håret stod rakt upp på mina armar. Jag sjöng som om det gällde livet och omslöts av tenor och sopranstämmor.

Det var buffé efteråt, mat typisk för henne. Vi åt och hade väldigt trevligt tillsammans med våra bordsgrannar. Det hade hon säkert tänkt ut, det med.

När vi körde hem grät och pratade vi. Det gör vi fortfarande. Jag kan inte beskriva hur stort det var, att vara med på hennes begravning/sendaway. Det är nog det vackraste och mest känslosamma jag varit med om.

Jag tror hon har det bra. Det är bara vi här som ska få rätt på alltihop.