Idag var det bra

Igår visste hon inte vem jag var.

Motsträvigt och på avstånd fick jag en halvhjärtad kram. Att jag sa hej mor och mitt namn verkade inte nå henne alls. Hon var irriterad och arg och pratade med hittepåord som inte gav mig någon idé alls om i vilken värld hon befann sig.

Oavsett hur jag försökte. Jag hörde hur jag pladdrade. Försökte förstå. Bad. Hon tyckte jag skulle gå hem.

Jag satt mitt emot henne med tårarna rinnande. Höll andan för att hon inte skulle höra att jag var ledsen. Hon glodde oseende på mig. Snörpte på munnen. Gjorde en avvärjande rörelse och sa; gå du!

Varje dag är jag där. Nickar, hummar, skrattar och håller med. Utan att ha en aning om vad hon säger. Viruset gör att det klickar, av och på. Ena minuten vet hon inte vem hon är eller var, nästa är hon ilsket frustrerad för att ingen förstår vad hon menar och säger.

Idag, igen, ville jag smita undan. Vi höll på med båten hela eftermiddagen och jag var frusen in i märgen. Stannade till hos henne när vi körde förbi och sprang upp för en kram.

Hon låg på sängen under sin röda yllefilt. Jag får klåda bara jag ser den. Jag sa vem jag var och kröp upp i sängen och höll om henne. Berättade hur jag frös och hon gnuggade mig på ryggen. Ojjade sig. Höll mina händer, värmde dem och skrattade. Sa att jag var kall. Jag lovade att komma en längre stund imorgon och det tyckte hon var jättebra.

Jag saknar henne så förfärligt.

Kommentera