Jag älskar henne

Hon ligger på sängen när jag kommer. Den röda ullfilten uppdragen till hakan och katten på höger sida.

Hon har krympt. Skorna med benskenorna står vid sidan om sängen. Rullatorn är parkerad vid fotänden.

Vi kramas och då känner jag att hon känner igen mig. Jag sätter mig vid hennes fötter och vi pratar om dagen. Vi har inte samma bild av vad som hänt men det gör inget. Hon skrattar och är glad. Pratar med sina hittepåord. Berättar vem som sagt och gjort vad. ”Baljang och hossa”. Jag vet inte vad det betyder men håller med. Känner mig lite som när barnen var små och pratade oavbrutet. Jag lärde mig att använda rätt ord och tonfall vid rätt tillfälle utan att egentligen lyssna (hemskt jag vet). Nu kommer det till användning igen. Hon verkar nöjd.

Vi vinglar ut i badrummet och jag hjälper henne med jeansen och att hamna rätt på toasitsen. Tandkräm på tandborsten och en tvålklick i handen. Hon borstar och tvättar och har koll på inkontinensblöjan. Vi fnissar åt att gå tillbaka utan att knäppa byxorna. Lite sådär wild’n crazy.

Jag baxar upp henne i sängen och vi  skrattar hysteriskt när jag ska skuffa  hennes rumpa till mitten av sängen och tar i så jag riskerar att skicka henne över kanten på andra sidan. Älskar att hon har kvar sin humor och att den lyckas leta sig igenom de där konstiga virusangripna hjärnvindlingarna.

Jag lovar att köpa dubbelt så många Loka och komma tillbaka imorgon. Vi kramas. Jag kollar så att allt är släckt och stängt. Tar påsen med pantflaskor och kramar henne igen. Tänder lilla lampan i hallen och ropar hejdå med ljus och glad röst. Hon svarar likadant. Jag vet inte hur mycket hon förstår. Hon är inte dum.

Jag sätter mig i bilen. Gråter över orättvisan och det förnedrande i att vara så utsatt. Samtidigt är jag så oändligt tacksam att jag och min syster är så nära henne. Vi har inga problem med allt det där ”osnygga” som man helst inte pratar om. Inget är konstigt eller fult.

Hon är vår mor och vi älskar henne.

Kommentera