Och där brast mitt hjärta

I måndags somnade Hasse in. Fem år till hösten och en rygg som gick sönder, precis som Harrys. Ett år efter varandra.

Jag sörjer fortfarande Harry. Mitt livs första hund. Snyggaste och mest egensinniga taxen ever.

Och nu har Hasse gått vidare. Fina, glada, galna lillhunden.

Obegriplig sorg.

6 reaktion på “Och där brast mitt hjärta

Kommentera