Introvert och extrovert.

Jag har alltid ansetts som en mycket socialt begåvad person. En som pratar med alla, ser alla, vill få alla att må bra. Osv.

Nåja. Sedan den senaste diskussionen och de nya rönen om vem som är vad har jag insett att jag är introvert. 

Väldigt märkligt då det är den sociala biten som drivit mig framåt. Samtidigt har jag ALDRIG NÅGONSIN känt mig bekväm i det. Det har varit ett inlärt beteende och ett sätt att överleva när jag inte kunnat slå mig fram via meriter och betyg.

Jag har också, så småningom, erkänt för mig själv att min värksjukdom gör det ok att inte alltid vilja eller orka.

Så här sitter jag då med mina insikter och kunskaper. Någon skillnad? Ja, faktiskt! Jag har slutat att tro att det är mitt ansvar om en sammankomst blir bra eller dålig. Det beror inte på mig om det skiter sig, andra närvarande är lika delaktiga.

Mannen är en ytterst social figur. Ska han gå och slänga soporna tar det 40 minuter, när jag går, 4. Ibland slår jag mig för pannan och förbannar att jag bad honom gå ett ärende när jag inser vilken tid det kommer  att ta. Samtidigt ler jag för mig själv för att jag vet att han fyllt på sin energi och är glad när han kommer tillbaka. Han kan ratta alla sorter, fulla, dumma, fulla OCH dumma, korkade, bråkiga, överglada, agressiva, aliens, fisförnäma, alla typer av partitillhörigheter, you name it. Jag lämnar gärna då. Vill bara slippa. Sitta med Hasse i knäet. Tyst. Lugnt. Vara ifred.

Man kan ju undra vad som hände med den där partyprinsessan.

Strunt samma! Mannen är extrovert och jag introvert. Vilken kombo, kan ju bara bli bra. ?

Kommentera