Att vara där. Närvara.

Jag vet, men vill inte erkänna. Jag dräneras av människor och händelser. Alldeles oavsett hur mycket jag älskar alla inblandade och allt det som sker.
Sedan helgen har vi ägnat oss åt oss själva, parallellt med bilturer där vi hittat vilse. Vi har badat och bastat. Njutit av vin och god mat. Följt osedda vägar och hamnat överallt. Vackert och otippat.

Jag njuter så av de där timmarna som vi egentligen inte gör något speciellt. Vi följer solen och ser så mycket vi inte visste fanns. Kommenterar. Skrattar lite. Låter tystnaden stryka som dimma mellan oss. Bara är. Bästa sättet enligt oss.

I helgen ska vi på trevligheter med ett gäng glada och fina vänner. Jag ska vara chaufför och Hasse lånas ut till lilla favoritgrannen. De med tennisrack ska spela, vi andra bada. Gissar jag. Jag ser så fram emot lördagen, vet att det blir så himla roligt.

Flera dagar den här veckan har inneburit och kommer att innebära mycket folk. Många röster och diverse ljud. Nya situationer. Jag försöker att tänka positivt på det. Komma ihåg hur roligt det alltid är. Men veckan är inte slut och jag är redan trött. Så trött. Jag blir ledsen. Jag vill orka och tåla längre.

Nåja. Jag gör som jag brukar. Kör så det ryker.

Som tur är har jag en förstående Man. Vi kan sitta och spela läpp tillsammans ombord medan solen öser ner över oss och tumlarna pyser luft intill båten.

Vad hade jag gjort utan honom?

En reaktion på “Att vara där. Närvara.

Kommentera