månadsarkiv: juli 2016

Introvert och extrovert.

Jag har alltid ansetts som en mycket socialt begåvad person. En som pratar med alla, ser alla, vill få alla att må bra. Osv.

Nåja. Sedan den senaste diskussionen och de nya rönen om vem som är vad har jag insett att jag är introvert. 

Väldigt märkligt då det är den sociala biten som drivit mig framåt. Samtidigt har jag ALDRIG NÅGONSIN känt mig bekväm i det. Det har varit ett inlärt beteende och ett sätt att överleva när jag inte kunnat slå mig fram via meriter och betyg.

Jag har också, så småningom, erkänt för mig själv att min värksjukdom gör det ok att inte alltid vilja eller orka.

Så här sitter jag då med mina insikter och kunskaper. Någon skillnad? Ja, faktiskt! Jag har slutat att tro att det är mitt ansvar om en sammankomst blir bra eller dålig. Det beror inte på mig om det skiter sig, andra närvarande är lika delaktiga.

Mannen är en ytterst social figur. Ska han gå och slänga soporna tar det 40 minuter, när jag går, 4. Ibland slår jag mig för pannan och förbannar att jag bad honom gå ett ärende när jag inser vilken tid det kommer  att ta. Samtidigt ler jag för mig själv för att jag vet att han fyllt på sin energi och är glad när han kommer tillbaka. Han kan ratta alla sorter, fulla, dumma, fulla OCH dumma, korkade, bråkiga, överglada, agressiva, aliens, fisförnäma, alla typer av partitillhörigheter, you name it. Jag lämnar gärna då. Vill bara slippa. Sitta med Hasse i knäet. Tyst. Lugnt. Vara ifred.

Man kan ju undra vad som hände med den där partyprinsessan.

Strunt samma! Mannen är extrovert och jag introvert. Vilken kombo, kan ju bara bli bra. ?

Oro i hjärtat

Jag vet inte, men det känns som om Hasse inte mår bra. Han är en helt annan hund sedan Harry. Allvarligare. Osäkrare. 

Han är helt fixerad vid mig. Blir helt ifrån sig när jag åker iväg, trots husse, godis och sysselsättning.

Går vi på promenad går han fot, utan kommando, så gott som hela vägen. Nyfikenheten och att vilja sniffa verkar i stort sett borta. Bäst är att vara nära. Som om han tror att någon av oss ska försvinna liksom Harry gjorde.

Jag vet inte, men jag har en dålig magkänsla. Måtte den vara fel!

Att vara där. Närvara.

Jag vet, men vill inte erkänna. Jag dräneras av människor och händelser. Alldeles oavsett hur mycket jag älskar alla inblandade och allt det som sker.
Sedan helgen har vi ägnat oss åt oss själva, parallellt med bilturer där vi hittat vilse. Vi har badat och bastat. Njutit av vin och god mat. Följt osedda vägar och hamnat överallt. Vackert och otippat.

Jag njuter så av de där timmarna som vi egentligen inte gör något speciellt. Vi följer solen och ser så mycket vi inte visste fanns. Kommenterar. Skrattar lite. Låter tystnaden stryka som dimma mellan oss. Bara är. Bästa sättet enligt oss.

I helgen ska vi på trevligheter med ett gäng glada och fina vänner. Jag ska vara chaufför och Hasse lånas ut till lilla favoritgrannen. De med tennisrack ska spela, vi andra bada. Gissar jag. Jag ser så fram emot lördagen, vet att det blir så himla roligt.

Flera dagar den här veckan har inneburit och kommer att innebära mycket folk. Många röster och diverse ljud. Nya situationer. Jag försöker att tänka positivt på det. Komma ihåg hur roligt det alltid är. Men veckan är inte slut och jag är redan trött. Så trött. Jag blir ledsen. Jag vill orka och tåla längre.

Nåja. Jag gör som jag brukar. Kör så det ryker.

Som tur är har jag en förstående Man. Vi kan sitta och spela läpp tillsammans ombord medan solen öser ner över oss och tumlarna pyser luft intill båten.

Vad hade jag gjort utan honom?

Och nu är det sommar

Tiden går. Saker händer. Känslor som stärks eller avtar. Vissa viktigare idag än de var då.

Livet består fortfarande av före och efter Harry. Vissa dagar smyggråter jag på toaletten, andra pratar jag starkt och kärleksfullt om hans lustiga personlighet.

Hasse verkar vara på väg tillbaka till den han var. Innan. Inte lika osäker och ängslig. Fortfarande i stort behov av närhet.

Ömma modern härjar på med hemtjänstpersonalen och är lika smart och på hugget som alltid. Måtte hon hålla på tills ljuset bara slocknar.

Vi har hälsat på Långa Barnet och Lillebror i Stockholm och Uppsala. Långa Barnet har ett bra jobb, sambo och en jättefin hund från Hundhjälpen. Lillebror är äntligen klar med sin utbildning och är på väg in på Ikea. Musikungen är fast i kockträsket, har gjort klar utbildningen och är eftersökt i branschen. Flickebarnet sköter familjen med fast hand och gör det bra.

Ja. Det var väl ungefär så. Jag lever. Vi lever. Och har det bra.

Nu är det sommar och ledighet.