månadsarkiv: april 2016

Finaste Harry

display

Vi hämtade Harry när han var 9 veckor. I höjd med Halmstad stannade vi till och han kissade i ren skräck när bilen intill startade. Hela vägen låg han i mitt knä och sov. Så liten, så knubbig mage, så söt att jag knappt vågade ta i honom. Dagen därpå drog Mannen till jobbet. Jag hade sovit med Harry mot mitt bröst och vinglat ut på altanen varje gång han började röra sig oroligt. Nu satt vi i kökssoffan. Han pep och kravlade runt på filten vi fått med oss. Snart somnade han och jag vågade inte flytta mig. Där satt jag och stirrade på kaffekokaren och törstade men utan att röra en fena.
Yngste sonen som är rädd för hundar tyckte det var en förfärligt dålig idé att skaffa en valp. När han såg Harry föll han på knä och upprepade; men shit, men shit, men shit.

Harry var en fantastisk hund. Trygg och lugn. Det fanns inte mycket som kunde jaga skräck i honom. Allt åt han, vi skojade om att han var en taxförklädd labrador. Han var vänligt inställd till allt och alla. Valde sina människor utan att vi kunde förstå varför. Ofta människor som aldrig klappat en hund i sitt liv. Han hoppade upp i deras knä och lade sig till rätta. Och jag har aldrig träffat någon som inte föll för hans charm.

Han var så cool.

Han var med oss överallt. Verkligen. Hotell, restauranger, fester, jazzkonserter, hemma hos folk. Aldrig att han orsakade några problem. Personal på olika ställen erbjöd sig att ”ta hand om honom medan vi åt/drack/annat”.

Vi gick i skogen och hem till Ömma modern. Hon fick åka rullstol för att vi skulle kunna gå lite längre än annars. Harry VÄGRADE att gå bredvid, han skulle sitta i mormors knä. Punkt. Så vi gick i skogen. Hasse gick fot intill och Harry tronade i mormors knä. Folk log.

Han lärde sig snabbt att när vi ska åka bil eller båt måste han göra både det lilla och stora innan. Han visade sin lillebror och numera räcker att säga att vi ska åka det ena eller andra så gör de vad som behövs.

Det finns så otroligt mycket unikt med Harry. Verkligen unikt. Just nu kan jag inte minnas ens en tusendel. Vi saknar och är så förtvivlat ledsna. Vem kunde tro att en liten tax kunde betyda så otroligt mycket? Att en liten tax kunde ha ett sådant värde? Finaste Harry, finaste, finaste killen. Jag är så glad att jag har fått leva några år med dig. <3 IMG_1562IMG_1565IMG_0752IMG_1049DSC00225cropped-IMG_0474.jpg

IMG_0566

IMG_0751IMG_0364IMG_0547

IMG_0695IMG_7608IMG_7153

Djurisk kärlek Uppdatering

I måndags cyklade Mannen iväg och handlade. När han kom tillbaka störtade Hasse mot grinden och tjöt högljutt, som vanligt. Harry gick en liten bit och stannade sedan och satte sig ner.
Jag blev kall i hela kroppen. Snabbt hämtade jag favoritgodiset och lockade på honom. Han tittade men reste sig inte. Om Harry inte åbäkar sig för något/vad som helst som går att äta, då är det inte bra.
Jag bar in honom och satte honom på bordet. Bakdelen vinglade och vek sig. Försökte resa honom men det ville sig inte. Han skakade i hela kroppen och jag insåg att han hade riktigt ont.
Vi kastade oss i bilen och var på djursjukhuset inom tio minuter. Då kunde han inte längre stödja sig på bakbenen. Han sa inte ett knäpp på hela tiden. Låg bara i min famn och såg sådär sorgset Harrytålmodig ut.
De behöll honom till nästa dag. Då var han helt förlamad i bakdelen. Han blev magnetröntgad och sedan blev det operation. På höger sida hade en disk halkat ut och det var den som tryckte på nerverna. Det fanns även små ”pluppar” med diskmaterial som spritt sig på den vänstra sidan. Man valde att åtgärda den högra. Tydligen går det inte att göra både ock, då blir det totalförlamning.
Operationen gick som den skulle och han klarade natten bra. Enligt veterinären var han rätt moloken och deppig men annars var det bra.

Jag ska fråga imorgon om vi kan få ta hem honom. Jag är ju hemma hela dagarna så jag har all tid i världen att ta hand om honom. Han ska ha massage och träna i vatten. Jag måste göra något. Jag blir galen av att vänta. Gråter och snorar. Lille Harry. Finaste killen. Han som aldrig någonsin klagat eller varit bångstyrig. Som alltid accepterat situationen och varit positiv.

De närmaste dagarna ska det märkas om han har känsel i baktassarna och om han verkar få tillbaka sin rörlighet. Senast om fjorton dagar ska han vara igång.

Kan han inte röra bakdelen om fjorton dagar finns det ingen återvändo. Då måste vi ta beslutet att låta honom somna in.

Vidrigt. Så fruktansvärt sorgligt att det inte går att säga högt. Baksidan med djur. Ansvaret och beslutsfattandet.

Mellan snorgråtsattackerna håller jag tummarna och pratar med Hasse med konstig falsettröst. Stackars Hasse, orolig och stressad. Letar och kan inte koppla av. Han är så vilsen utan Harry.

Fan vet hur det här slutar.

Det gick åt helvete. Harry fick somna in igår och vi är fullständigt söndergråtna. Lille fine Harry.
IMG_0830