månadsarkiv: mars 2016

En liten människa

Jag tillhör den sortens människor som låter andra styra och bestämma. Över både mig och resten.
Egentligen ganska fegt, någon annan får ta ansvaret.

Nu är det ju inte så det fungerar. Jag sitter inte med armarna i kors och låter någon annan dra lasset, nej. Tvärtom många gånger.

Jag har bara svårt att stå upp för mig själv. Viker mig direkt om någon låter självklar och självsäker på sin sak. Jag menar, visst måste någon annan veta bättre?

Tillsammans med andra vill jag alltid att alla är nöjda och glada. Allt ska vara sådär filmfint och mysigt. Alla ska tycka om varandra och bråk ska inte finnas. Om något annat händer, typ att någon har en avvikande åsikt, då kraschar det. Åtminstone just i det ögonblicket. Annars kan jag, om jag får lite tid, hitta en mening med det och högst troligt både anledning och orsak som gör att allt är förlåtet.

Men det finns ett men. Ett. Det som gör mig illa och ont. När någon talar om för mig vad som gäller. Vad jag ska lyda och göra. Att jag inte själv förstår mitt eget bästa.

Att jag inte duger. Är värdelös.

Jag är femtiofem år.

Kanske dags att bita ifrån? Kanske får saker vara som de är. Kanske väljer jag den svåraste vägen? Den att tiga. Hålla god min. Kanske är det mitt straff? Jag är rätt bra på att böja nacken.

Jag är en liten, liten människa. Trött och ledsen. Det är inte alltid så enkelt.

En dröm

Oftast tycker jag att dagens moderna samhälle är det bästa. Att allt har utvecklats så fantastiskt mycket. Att dagens människor har möjligheter som jag i min ungdom inte kunde drömma om.
Jag brukar säga; tänk ändå vilken tur att vi lever nu! När ungarna som åker hundratals mil till en annan kontinent och vi fortfarande kan prata med varandra som om vi satt i samma rum. Nära. Wow alltså!

Men, ibland känns Stockholm/Uppsala som jordens mest avlägsna plats.

En unge kramade jag i julas. Den andre har jag inte sett sedan sensommar/höst 2015. Det är länge. Det är ful-länge. Gåsönderlänge.

Jag försöker tänka bort det. Skoja till det. Säga; men hallå, det finns hur mycket tid som helst! De är så upptagna med sina liv, herregud, låt dem vara!

Men inte längre. Jag längtar mig sönder. En gång om året är inte nog. Att inte kunna ta en fika, gå en runda, bara snacka lite inför helgen. Kramas! <3 Bajs.

Någon sorts övergångsålder?

Jag vet inte varför, men ibland blir jag tvärförbannad.

Typ arg så att jag vill slå någon. Hårt. Jättejättehårt. Så hårt att någon skriker.

Nåja. Det brukar lugna ner sig. Jag brukar lugna ner mig.

Förutom det så väntar jag på att Kungsängsliljorna ska visa sig i rabatten så att jag kan gräva upp dem.

Mitt spännande liv del sjuhundrasjuttioelva.

Och annars? Vad händer?