månadsarkiv: oktober 2015

Inte ens jag

I grund och botten är jag en person med positiv livssyn. Jag försöker alltid hitta det goda och bra i andra människor och deras handlingar. Försöker förstå och ge en andra, tredje och fjärde chans. Jag vill tro att världen är god och likaså alla som lever där. Visst, jag vet ju att det finns galningar och diktatorer, krigiska generaler och de som tror att allt går att köpas för pengar.

Men.

Men trots det. Trots all skit som händer runt omkring oss. Allt det där svåra som väller över en så fort man öppnar ögonen på morgonen. Eller när man nu vaknar. Trots det där så har jag ändå försökt hålla min syn på människan och världen intakt. Även om det den senaste tiden gått med en tråd i röret. Det har blivit allt svårare att försvara. Att prata bort. Att tro att det löser sig. Att det kommer att ändra sig till det bättre. Att vi alla kommer att sjunga tillsammans i en ringdans runt ekvatorn. We shall overcome…

Inte ens jag orkar längre tro på något bättre. Inte ens jag kan prata bort och kompromissa. Inte ens jag har kvar min naiva tro på det goda.

Jag vill inte vara med längre. Jag ger upp. Jag orkar inte mer. Låt mig lalla runt i skogen med mina hundar. Förundras över höstens vackra färger. Spana efter rådjuren och plocka kastanjer. Låt mig gräva ner mig i soffan tätt intill Mannen och dricka rödvin medan hundarna snarkar och ljusen brinner ner.

Ring inte mig när allt skiter sig. Jag kommer inte att svara.

 

Hösten är här nu

Det kan väl alla hålla med om. Jag vet inte varför jag hela tiden tänker att det ska bli skönt med en mysig lång höst. Herregud, vi är snart inne i november och det är dags att asa fram julpyntslådorna! Jag förstår inte riktigt vad som hände. Vi har inte ätit kräftor till någon reda, inte gått långa höstpromenader i skogen och längs havet. Vad har vi gjort, egentligen?

Ännu en gång tycks livet hända utan att jag vare sig märker det eller har koll på var i tillvaron vi befinner oss. Jag som skulle så mycket.

Just för tillfället tycks jag ha drabbats av värsta ”boainmigihemmetsjukan”. Jag drömmer om tjocka, ljuddämpande gardiner. Snygga tapeter och mässingsljusstakar. Varma plädar och fina lampor. Knarrande skinnsoffor, mjuka fårskinn och gott te.

Antagligen borde jag begränsa mitt pinterest- och instagramknarkande.

IMG_7452

Harry & Hasse i höstkostym.

En böld i röven

Nåja, kanske inte just en böld och inte precis i röven, mer en innebrännare som satt sig på insidan av låret, precis vid troskanten. Det är inte skönt. Inte kan jag klämma den heller.

Efter två timmars rask promenad kan jag konstatera att den svullnat upp till en rejäl bula. Såpass att jag ser den utan glasögon. Tro mig, då är den stor.

Nåväl, här händer inte mycket just nu. Grannen har just hängt upp en julgransbelysning i sitt lilla, lilla träd. Ser rätt mysigt ut men kanske liiite tidigt. Själv stödvattnar jag alla våra roddisar. Det är nog första gången som jag faktiskt kommer ihåg att göra det innan det blir frost.
Det ser lite konstigt ut att vattenspridaren går för fullt i den grå skymningen.

I helgen ska vi försöka masta av båten, om vädret kan vara oss nådigt. Alltid lite vemodigt. Samtidigt är det skönt att hösta till det och borra ner sig bland filtar och taxar och vara inomhus. Hoppas bara det finns tillräckligt med gubbar för min högerarm är inte att leka med och klarar inte tyngre saker än en temugg. Egentligen inte det heller.

Har ni tänkt på att det snart är jul? Känns märkligt. Men alldeles oavsett hur det känns lär det inträffa och det är lika bra att gilla läget.

Nu ska jag duka för stenugnsbakad pizza och rödtjut. Puss på er, ni som kanske fortfarande, av någon anledning, hänger här.

 

Med och utan

Mannen, min bästa människa. Han som står mig närmast. Han som vet allt, har hört allt. Han som tycker jag är vacker, alldeles oavsett.

Jag har sett mig omkring. Så många som önskar det jag har. Som vill detsamma.

Det kan göra mig sorgsen.

Inte för min egen skull utan för deras.
Det är inte så mycket att önska.

Min enda tanke är:

Bli lycklig.