månadsarkiv: september 2015

Det finns tillfällen

När jag tycker att det är för långt till Uppsala/Stockholm.

När jag saknar de där barnen så att det gör ont.

När jag vill borra ner näsan vid deras hals och sniffa. Känna deras doft. Hålla dem hårt och nära.

Det finns tillfällen när jag tycker att det hade varit bättre om de bodde i Malmö.
Men, igen, nä, det är bättre och friare för dem att bo på längre avstånd.

De måste ta egna beslut, De kan inte förlita sig på mig och min hjälp. De misstag de gör får de själva reda ut. Det känns bra. Det utvecklar dem.

Även om jag skulle vilja vara där och lösa och ordna upp allt. Så att de slapp.
Jag tror de mår bäst, och klarar sig bäst , om de får lösa saker och ting på sitt eget vis.

Oavsett.

Det är tre månader till jul. Förhoppningsvis har de möjlighet att komma hit och hälsa på.

Det är svårt att vara mamma på distans.

Fladdrig och ändå inte

Ofokuserad. Tappar tråden hela tiden. Mannen ber mig om något och min röst svarar men min hjärna hör inget alls. Tänker hela tiden att jag ska göra det eller detta och får ingenting gjort.

Vet ju om att det blir såhär när kroppen tjurar ihop. Det går inte att välja bort smärtan och acceptansen är svår att nå. Jag vet vad jag behöver göra, men jag vill inte sitta där som en gammal kärring med en pläd över benen.

Båten ska snart tas upp, det känns som höst på riktigt nu. Skönt samtidigt som jag kommer att sakna livet ombord. Trädgården är vacker med sin grönska och jag skulle vilja plantera lökar inför våren. Det är så mycket jag vill.

Det kommer, jag vet att det kommer, en dag. Jag måste bara vänta och njuta av det som jag har framför mina fötter, utanför mitt fönster, nära mig.

Jag ska bida tiden. Göra en sak åt gången. Andas. Öppna mina ögon och ta in allt som finns och händer. Andas lite till. Tänka att det är ok att jag inte presterar. Att jag får lov att vara lite fladdrig i kanten.