månadsarkiv: maj 2015

Ja herrejösses

Det händer mycket. Vi tvättar och lackar om vartannat. Bästa båtrekonden från Höganäs gör sitt jobb.  Jag slipar och lackar masten. Och vantspridarna. Och rorkulten. Jag älskar finliret! Alla de där ytorna som inte räknas men syns så mycket.

På fredag ska hon sjösättas! Den kommande helgen ska jag lulla runt, dricka bubbel och bara vara båtägare. Jag ska bo i båten hela helgen!

Bagage

Vi har alla någon sorts bagage. Oavsett om vi vill eller ej. Viss skit måste vi asa (ständig fråga i kryssen, släpa på skånska)  på. Det finns, när man ser tillbaka, sådant vi inte väljer själv eller vill alls, men som ändå sitter som ett misslyckat dyk och svider som årets magplask.

Min familj har aldrig samlat på grejer. Eller rättare sagt, min far var en jävel på att slänga. Allt som verkade vara onödigt. Vilket idag får oss att fråga varandra, minns du var den där saken tog vägen. När ingen minns vet vi att det var något han inte tyckte var intressant nog att spara.

Många gånger har det retat mig att HAN avgjorde vad som var viktigt och inte. Samtidigt vet jag att mina barn säkert kommer att säga detsamma om mig. Jag sparar det JAG tycker har betydelse och är viktigt, för MIG: Det där med att spara för barnen är bara bullshit! Du sparar inte för att de en dag kommer att inse att de inte kan leva utan de där sakerna/kläderna/tidningsutklippen osv. etc. mm. Du sparar för DU vill minnas. DU vill komma i stämning. DU vill var där, då, när det hände. Delaktig. Det är DU som har svårt att släppa taget och låta världen snurra vidare.

Idag kan jag känna en lättnad att det inte finns en massa saker som jag skulle vara tvungen att använda; för det här hade din insert valfri; moster/morbor/faster/farbror/kusin/bryssling/syssling/katten/grannen på sig när hen föddes/konfirmerades/tog studenten/förlovade sig/gifte sig/dog…

Tänk om någon kom med en byxa/tröja/kofta/kanot/gräsklippare och ville att du skulle använda just DEN eftersom den gått i släkten i en miljard år? Vad säger du då? Nämen alltså, jag väljer att bryta historiens vingslag (och VAD är historiens vingslag?) här och nu. Eller, jag kan inte simma så skicka tillbaka den (kanoten). Eller, HAHAHAHAHA, ALDRIG ATT JAG GIFTER MIG I DEN UTSTYRSLEN FRÅN 1200-talet!

Vad gör vi med/mot våra arvingar/barn/barnabarn etc? Påtvingar dem en konstig kostym/klänning/blabla? Lyssnar vi om de ÖVERHUVUDTAGET har en annan åsikt? Eller är vi så himla upptagna med vårt eget arv? Vad vi och våra före oss tyckte? Så har vi ALLTID gjort. Är det viktigare för oss att få dagens unga att se hur vi tänkt än att få dem att göra egna val?

Jag har en liten ljust gul stickad bebismössa i min ägo. Vad gör jag med den? Slänga? Spara till mina eventuella barnbarnbarns barn? Vill de ha den? Kommer de att säga; åh TACK, precis vad vi önskade/behövde/inte ville ha? Dagens moderna mössor/luvor i trikå, är de inte smartare, billigare, mer allergisäkra, bebiskollade? Jag vet att yngsten kommer att tycka att det är lite coolt att han har haft ett så litet huvud. Sedan kommer han att be mig att kasta den, han behöver den inte. Jag vill känna mitt barnbarn och inte bry mig om mössor/kläder/broderade örngott osv

Modet ändrar sig varje år. Det är ingen som lyfter på ögonbrynen för det. Det är så livet och året ser ut. Det är många som bryter sig för att vara där och hänga med. Så inte jag. Ändra vad ni vill. Spara på vad ni vill (när ska det användas?).

Jag gör som kärleken och jag vill.

Älskar.

 

 

 

En fin helg

Helgen som gått har innehållit allt av vikt.

Äldste sonen hemma, snarkandes i arbetsrummet. Middag här med alla, nästan, barn, barnbarnet och Ömma modern. Högljutt, babbligt, skrattigt, gott och varmt. Med plats för alla, ungar som hundar, hjärtlig stämning och sådär avspänt som är den bästa känslan. Jag bara njöt. Skrattade, pratade och lyssnade med samma glädje.

Jag är så glad att de alla respekterar och tycker om varandra. Det är inte självklart, det vet jag av erfarenhet.

Idag åkte vi ner till båten. Skruvade av grejer från masten och slipade. Hundarna sprang på stranden och Hasse badade. Han var helt fixerad av ett ankpar och var beredd att göra vad som helst för att få tag i dem. Det fick bli en dusch när vi kom hem. Nu är de helt slut efter helgen och allt som hänt. De, liksom vi, kommer att sova gott inatt. Imorgon ska sonen återbördas till militären för ett par veckors övningar i fält. Tur att han har ätit ordentligt i helgen.

Jag är så tacksam för min stjärnfamilj, alla de där personerna som jag älskar. Det är fint.

Största glädjen

Det finns mycket som jag kan glädjas åt. Ömma modern är pigg och glad. Mannen och jag lever vår dröm. Hundarna, vännerna, boende och båt. Men inget är som glädjen över barnen. Störst är när de är lyckliga. När de hittat rätt.

Oro för barnen är något som aldrig försvinner. Det är en fysisk känsla som inte går att styra. Allt väl vill man dem. Jag lider hellre själv än se mina barn ha det svårt.

Det är bara så.

Min känsla när jag höll min nyfödda i famnen för första gången var ren och skär skräck. Vad hade jag gjort? Hur skulle jag kunna skydda den där lilla människan från allt svårt? Från livet? Tanken på vilket ansvar jag hade gjorde mig vettskrämd.

Idag pratade jag med äldste sonen. Eller rättare sagt, han pratade. Bubblade över. Det var som champagne i örat. Så mycket har hänt honom, motigt och svårt. Men nu! Han har hittat kärleken! Han har fått nytt jobb! Hans liv har fått en inriktning och ett innehåll. Hans glädje går att ta på.

Och jag gråter en skvätt av lycka. Jag önskar mig inget mer.

 

Årets flunsa

Som vanligt sätter sig skiten i min kropp och i Mannens luftrör. Medan jag legat i soffan och spelat död har Mannen försökt hosta upp inälvorna.

Nu börjar det arta sig och vi ser ljuset i tunneln. Tackochlov.

Det är hög tid att ta tag i båten och få henne i sjön. Allt är klart invändigt och nästan utvändigt. Vi tänkte ligga lågt i år och inte fixa så mycket. Det har varit slitsamt de andra vårarna och därför såg vi fram emot att inte göra någonting. Bara vara.

Ha!

Grannbåtsägaren lejde folk som skulle slipa bort bottenfärgen på hans båt. Anledningen var att han skulle ha en miljövänlig färg istället. Och hej å hå vad det inte blev bra. Vår båt är numera mörkgrå på däck. Tack som fan. Det går inte att ta bort. Vi är inte de enda som är drabbade. Tänk vad den där miljöfarliga färgen spritt sig över hela hamnplanen. Himla miljövänligt. Vi inväntar nu företaget som borde gjort ett bättre jobb för att se om de kan (eller rättare sagt, de SKA återställa vår båt) inom det snaraste. Grannbåtsägaren vill inte ha med det att göra utan tycker vi kan lösa det med företaget. Blev lite väsen där. Mannen är inte den man muckar med. Jag går mest runt och är ledsen. Tänker att allt jobb och slit jag gjort de senaste åren är förgäves. Och jag är ändå rätt bra på att vända negativt till positivt.

Vi får väl se hur det går idag. Båten ska besiktigas av företaget idag, sedan får vi se.

Har någon tid att hålla en tumme eller två?

IMG_6620

Inte så snyggt.