månadsarkiv: april 2015

Vi knegar på här…

…jag och mina löss.

Vi har lämnat soffan och näsdukarna bakom oss. Likaså nässpray, värktabletter och Bricanyl.

Idag vågade vi oss ner i hamnen för att kolla till båten. Älskade båt. Först fick hundarna springa lösa på stranden och jaga måsar och käka musslor. Allt medan vi tittade på och skrattade åt deras flaxande öron. Sedan var det dags att klänga på stegar och limma lister och skura vattentank. Inte de mest praktiska övningarna när man är vig som ett kylskåp. Någonstans där borta börjar jag se ljuset. Vi har bestämt oss för att skruva ner tempot och kraven. Det får bli som det blir, när tid finns. Känns skönt. Jag har så svårt att stänga av min presterare. Behöver tydliga ramar. Det räcker med att någon andas en önskning och jag står som ett järnspett i myllan. Alldeles oavsett om jag orkar eller ej. Just do it som Nike säger.

Jag vet att jag tjatar

Men kärleken.

Jag läste boken (En dag) och har just sett filmen. Det värsta är att det var en både utdragen  bok och en tråkig film. Långsam. Så, så långsam. Och förutsägbar. Dah.

Och jag bölade som om jag fick betalt. Jag måste vara den svagaste människan på jorden.
Det där med kärlek är en grej för mig. Jag har gråtit mig sönder och samman över Jane Eyre, Wuthering heights, Skönheten och Odjuret mfl.

Så lättrörd att jag borde vara James Bonds dricka.

Mannen jag lever med, han, Mannen. Han är svaret på alla mina Disneydrömmar. Alla mina Kitty-hjältar, de där från musikalen jag inte minns men grabbarna bar hem sin käresta kastade över axeln (jag vill inte hänga över någons axel, då kräks jag). Men. Min man. Mannen.

Han som alltid tänker på mig först. Alltid.
Han som alltid är rädd om mig.
Han som alltid vill att jag slipper vara hungrig.
Han som kan ringa 10 gånger när han handlar på ICA för att veta om jag vill ha det eller detta…
Han som jag ler åt när han somnat mitt i filmen.
Han som aldrig släpper min hand.
Han som alltid är viktigast.

Att efter 12  år känna så, det är fint. Och viktigt.

Han är alltid min Man.

Här är det som vanligt ingen ordning

Jag är himla bizzy just nu. Det är mycket Robinson (såklart), Ömma modern (såklart) och Mannens nystartade företag (såklart).

Däremellan ska jag hinna sköta hemmet (ahahaha, eller hur!), laga mat, sköta Ömma moderns hem och mat och kläder och böcker och läkarbesök, gå rundor i skogen, klappa på Barnbarnet, fixa båten (visst har det varit för kallt för att börja ännu?), fixa trädgården (visst har det varit för kallt för att börja ännu?) samt allt annat som händer runt omkring, typ vardagen.

Och flunsan. Ack.

Många parenteser idag. Och utropstecken. Som vanligt.

Nåja, hoppas ni har mött våren!

Bakom kulisserna

Har pratat med sonen otaliga gånger. Känns konstigt att se honom på Robinson, min unge liksom. Flera gånger har jag mammatjatat, mammafrågat och varit allmänt jobbig. Är det verkligen såhär? Gick det verkligen till så här? Tyckte de på riktigt på det här viset? Seriöst?!

Ni hör själv, höjningen i slutet av meningen?

Jag är lugnad.

Något som jag väntat på sedan ungen var två är modellkontrakten. Redan då var han modell för Allers , Allas, bla bla bla osv. Kul var när han fick arvodet skickat till sig och jag skulle lösa ut typ 150:- på posten.

”Han måste skriva under”.

”Eeeh, han är två och sitter där, i sittvagnen”.

”Han måste skriva under”.

”Driver du med mig? Han kan inte ens kratta en huvudfoting!?”.

Jag bad personalavdelningen att skicka utbetalningen till mig så att han fick sitt modellarvode. Tror det gick till att köpa blöjor eller nåt. Undrar om tanten i postkassan var nöjd.

Nu är han tydligen på tapeten igen. Får väl se vad det blir med det. Förhoppningsvis något ställe där jag kan hämta ut snygga kläder för hans arvode. Känns som om han är skyldig mig det.

Hä!

 

Att gitta eller inte gitta?

Vissa dagar gitter jag ingenting. Det är tusen saker jag borde göra här hemma men…

Jag vill bara ligga i soffan och läsa. Eller gå i skogen och titta på vitsipporna. Eftersom det ösregnar är inte det senare alternativet aktuellt. Inte heller bok och soffa. Jag måste ta mig samman och plöja någon sorts väg bland tvätthögar, dammråttor och hundhåriga filtar i soffan. Leriga tassavtryck överallt. Hängiga blommor. Olästa tidningar. Bråkande datorer. Nä usch.

Ge mig pasta, rödvin och en stor bit choklad.

45105_1266238273

Numera

Av olika anledningar läser jag min blogg långt tillbaka. Så märkligt att se sina egna ord. Så förvånad jag blir över vad som hänt och vad jag tänkt och tyckt.

Vissa inlägg får mig att gråta. Andra att bli förbannad. Att känna det som jag kände då, när jag skrev det. Wow.

Tänk, ett helt liv, eller nästan. Så mycket som har hänt. Så mycket jag har upplevt. Så mycket som är annorlunda.

Vilken magisk sak!

Om ungefär en halvtimme

Är det äldste sonens födelsedag. Han har funnits i mitt liv i trettio år. Helt obegripligt. Hur kunde det gå så fort? Det känns så avlägset då, när han föddes. Som i en annan värld och tid. Och det är det ju.

Jag gick där ensam med min mage. Blev större och tjockare för varje dag. Alltmer orörlig. Första gången jag kände något var en kväll när jag skulle byta skiva på spelaren (det gjorde man då). Det kändes som en liten fiskstjärtsdask inuti och blev, så småningom, till synliga hälar mot min mages utsida. Så märkligt att tänka att det fanns en liten människa där. Nervös inför förlossningen och bestämd att jag skulle föda utan bedövning och bara djupandas enligt vilken bok det nu var. Inget fick skada bebisen. Du.

När det var dags, dagen innan beräknad ankomst, åkte jag till BB (det hette så på den tiden). Sköterskorna var inte så jätteimponerade. Jag var inte öppen tillräckligt men fick stanna. I ett dygn höll vi på. Jag på utsidan och han på insidan. Ingenting hände. Någon beslöt att jag skulle få ryggmärgsbedövning. Helt ok. Narkosläkaren tillkallades och jag minns att jag fnissade åt hans namn, Schnabel (han var för övrigt med i Robinson 1999 och sonen nu 2015. Är det månne ett tecken? Och på vad i såfall?), men det var inte mycket han hann att göra innan jag kände att nu kommer det en bebis!

Av någon outgrundlig anledning gick jag med på att två ambulanskillar under utbildning fick vara med. Jag har ju aldrig vart typen som satt ner foten och sagt nej, det känns inte bra. Tänk om någon blivit sur/irriterad/arg/sårad osv, etc, mm. Jag har heller aldrig varit den som flashat mitt sköte inför hela menigheten. Men nu gjorde jag det. Hejåhå.

Den blivande trettioåringen halkade ut (nåja) och plötsligt hade jag en gråtande ambulansförare kring halsen OCH en kletig liten bebis. Det var det finaste han varit med om. Sa han. Själv minns jag inte särskilt mycket bra. Allt var mest kaos, röster, rop, pushande, och så var han där. Bebisen. Ambulansförarna gick hem. Vad jag vet.

Jag låg där på salen. Det stod en liten genomskinlig plastbytta på hjul vid min säng. Det var där det var meningen att han skulle sova. Jag tyckte det kändes väldigt underligt att ha honom så långt bort så jag bäddade ner honom innanför min sjukhusskjorta, närmast kroppen och lät honom sova där. Det kändes så tomt utan hans små sprattelrörelser mot min mage.

Personalen letade efter honom, höjde på ögonbrynen över mitt ”tilltag” och jag kände mig nästan generad över att vilja ha mitt barn så nära mig som det bara gick.

Vi åkte hem. Han hade tremånaderskolik. Tre månader där han hade konstant ont i magen och skrek dygnet runt. Hans lilla kropp drog ihop sig i kramp och hans gråt förfärade både mig och grannarna. Tre månader är lång tid. Väldigt lång tid.

Nästan på exakt tremånadersdatumet slutade koliken.

De nästa tjugonioochetthalvtåren var mer eller mindre lugna. Då tänker jag bort tonårsfyllor, moppar, tjejer osv, mm, etc. och livet.

Han har varit och är, den mest fantastiska och fascinerande människa jag känt. Det finns ingen som kan få mig att gå så i däck av förtvivlan och oro eller skratta så högt av all galenskap han kan frambringa.

Min äldste, förstfödda. min unge.

Nu är han trettio år.

-6