månadsarkiv: februari 2015

Fan ta städdagar

Jag brukar veckostäda, veckotvätta, veckostryka och veckohandla till Ömma modern varje torsdag. Någon gång i månaden ingår även biblioteksbesök och varannan månad frisörbesök. Någon gång då och då sjukhusbesök.

Jag städar som hon själv skulle ha gjort. Där är vi så lika att hon inte ens behöver säga något, det är redan fixat. När jag handlar kollar jag extrapriser på samma sätt som henne, unnar henne lite gott till helgen och kanske en tulpanbukett. Återigen är vi lika som bär så att hon inte behöver förklara eller be om något, det är redan klart.

Vi pratar mycket. Sladdrar om grannar och hemtjänst. Eller om han som ska flagga på gården. Hon har råkoll på politik och nyheter, ibland känner jag att jag borde läsa på…

Jag älskar henne och önskar henne det bästa i världen. Jag inser att den dagen hon inte är med oss längre kommer jag att känna mig halv. Och jag kommer att sakna allt det där som jag idag kan känna som en press. Jag vill så gärna ge henne allt hon önskar, men ibland känns det som att jag inte räcker till. Dagar då jag borde ha piffat mitt eget hem. Dagar då jag borde gjort mig allt det omak här hemma som jag så gärna gör för henne.

Jag hittar inte rätt  i det där. Hon är den bästa människan i mitt liv. Det finns ingen gräns för vad jag önskar henne av gott.

Men ibland känner jag att jag vill strunta i alltihop. Stanna hemma. Lata mig. Känna att inga krav ligger på mig. Min syster arbetar heltid. Det gör inte jag. Därför är det min uppgift att fixa. Ibland, när vi är bortresta och systern ska ordna, då får jag veta, sådär lite vid sidan av, att det ändå är bäst när jag gör. Ett önskemål. Ett krav. Ett outtalat sådant men jag känner det ändå och vill så gärna ge henne det. Hon har aldrig krävt, önskat högt eller hoppats på något. Det skulle hon aldrig göra. Hellre dog hon.

Men jag vet. Jag känner det.

Ibland tänker jag att vi är alldeles för lika för att det ska vara bra för oss.

Och ibland önskar jag att min syster tog en semesterdag och fixade så att jag kunde lulla runt i skogen utan en tanke i min krulliga hjärna.

Är jag gnällig nu?

Jag VAV-ar idag

Vård av vovve. Stackars lille Hasseman har återigen drabbats av ANALSÄCKSINFLAMMATION. Bara ordet låter vedervärdigt. Överallt på internettet kan man läsa om hur vidrigt gojjan luktar som finns i de där säckarna. Verkar inte vara fallet med Hasses i alla fall. Jag lyckades klämma sönder den (en bula stor som en extrastor hasselnöt och sitter intill anus), fräscht, så nu avtar väl det onda hoppas jag. Kanske tur att man jobbat inom sjukvården, det är inte mycket som är typ kräkäckligtjagdörhellreänrör.

Nu ligger han tätt intill mig och skakar lite. Har jag tur upphör snart kladdet att läcka över hela soffan så att det är lönt att byta klädseln. Är aptrött efter att ha sovit som en kratta. Lyssnat, känt så att han andas, inte har feber, är orolig, behöver gå ut, har ont osvosvosv. Det är som att ha småbarn igen.

Vill någon gärna veta mer, läs här.

Vissa dagar är jag mer tacksam

Idag är en sådan dag.

Har vaknat från och till hela natten av värken i lederna. Vinglade upp vid halv elva och stoppade i mig tabletter och sedan tillbaka till sängen. Bara att få av locket på burken var svårt.

Nu, 13.00, ligger jag fortfarande i sängen men börjar känna mig redo för att stiga upp och göra frukost. Jag har surfat nyheter, chattat lite med barnen, kollat fejjan och annat viktigt.

Det är en himla tur att jag kan styra upp mina dagar som jag vill och behöver.

Det är bara jag som har det som jag

I julas fick jag en kärleksförklaring som fick mig att gråta. Yngste sonen (25) hade tänkt tillbaka på sitt och vårt liv och insett att han kanske inte alltid varit tydlig nog med att säga att han älskar mig. Att han sett hur jag ”offrat” mig för att han och hans bror skulle kunna få. Hur jag slitit som ensammamma för att få allt att gå runt utan att det skulle drabba dem. I höstas miste en av hans vänner oväntat sin pappa och han hade tänkt på allt det där man aldrig säger. Allt man tror att det finns eoner av tid till.

Båda mina söner, tycker jag, har alltid varit tacksamma och talat om att de älskar mig och att de är glada att just jag är deras mamma. Självklart gör det mig lycklig men tyvärr har jag inte tänkt på att det finns mammor runt mig som aldrig får höra något liknande.

Min bästa vän har också två söner. De verkar dock inte bry sig ett vitten om henne utan tänker först och främst på sig själv. Aldrig att de ställer upp på henne. Hjälper henne eller delar sin värld med henne. Hon som är så snäll och aldrig kräver något. Kanske därför, jag vet inte. Det gör mig så ledsen för hennes skull, samtidigt som jag skulle vilja ta de där grabbarna i öronen och tala om för dem med stora bokstäver hur deras mamma egentligen mår och har det.

Idag sa hon, lite blank i ögonen, att hennes söner aldrig skulle komma på tanken att oroa sig för henne eller fråga om hon behövde hjälp med något.  Sedan sa hon lite tyst, det skulle vara fint om de brydde sig så som dina gör.

Jag höll på att gå sönder.

Jag är så tacksam för mina fina killar. Så glad att det blivit kloka, förståndiga och rejäla män av de där valparna. Och att de är män som vågar berätta om vad de känner.

 

En tid av väntan

Det är mycket nu. Saker som är i slutfasen. Sådant som högst troligt kommer att vända tillvaron lite uppochner. Spännande saker. Utvecklande och samtidigt lite läskigt.

Mannen, som den entreprenör han är, har utvecklat ett helt nytt koncept i sin bransch. Det har varit mycket hit och dit, för och emot, och hur gör vi rent praktiskt.

Det är fruktansvärt spännande och samtidigt lite läskigt. Jag tror fullt ut på hans idé och många med mig. När det väl är igång lugnar det förmodligen ner sig här hemma. Vi andas, sover, äter det nya just nu.

Jag ser fram emot det här året. Året då det händer. Men först, down to basic. Dammsuga sofforna, skura toaletten och försöka få rent i hemmet. Det måste också göras. Allt kan ju inte vara glammigt hela tiden.

Trevlig fredag!

cleaning_15612241_83505011_119798147_159563034

Det är inte jag på bilden.

Och där kom snön

Helt ärligt tycker jag om när det snöar. Det blir både vackert och tyst. Taxarna blir helt stolliga och tycker det är hysteriskt roligt att springa fram och tillbaka på gräsmattan.

Igår gick vi längs havet och jag släppte dem lösa, något jag inte annars gör om det finns andra hundar eller kaniner i sikte. De älskar att rusa bland tång och sand. Jag blir lycklig inuti när jag ser deras glädje. Harry käkar musslor och Hasse sprintar efter fiskmåsar. Vi stod där och pratade, tittade ut över sundet och och upptäckte plötsligt att Hasse var på väg ut i vattnet i sin jakt på änder. De simmade längre ut och Hasse följde efter. Till sist bottnade han inte längre men simmade glatt vidare. Iklädd sin fleecetröja. Kylan verkade inte bekomma honom ett dugg.

Det fick bli en dusch när vi kom hem och den lille lycklige skiten somnade under husses haka.

Nu ser jag fram emot en runda i skogen med vännen och hundarna. Först lite mer grönt te.