månadsarkiv: januari 2014

Jag sitter i soffan

Inlindad i ett täcke. En hund mellan fötterna och en uppe på soffans ryggstöd. Utanför öser snön ner. Det är vackert.

Snart är det dags för en runda. Bra gympa för hundar med väldigt korta ben. De får hoppa fram för att överhuvudtaget komma någonstans.

Senare idag ska jag städa lite hos Ömma modern. Hemtjänstpersonalen använder gärna hennes toalett eftersom de är ca 40 personer på en toa i deras samlingslokal. Känns inte helt ok. Inte heller använder alla sådana där blåa tossor när de kliver runt i hennes hem. Det blir med andra ord snabbt skitigt på golvet.

Jag tycker att hon klarar det bra, det här att ha främmande människor springande i sitt hem fem gånger om dagen. Det är inte ofta de kommer när de ska och det är ofta de inte gör det som är överenskommet. Många av dem är rara och omtänksamma, andra mer diffusa i kanterna.

Men jag är tacksam att hjälpen finns.

Rättvist kontra orättvist

Idag verkar många av oss fundera på rättvisan i livet.

Jag hävdar att det inte finns någon sådan. Om nu inte rättvisan har en dold agenda och beter sig orättvist av någon, egentligen, väldigt klok anledning.

För många människor runt mig, fina, kloka och fantastiska människor, har fått sig den ena snytingen efter den andra som om vore det en uppgjord boxningsmatch. Människor som aldrig själva har utdelat något slag överhuvudtaget. Men som fått skäppan full ändå.

Jag ramlar ner i orättviseträsket då och då. Ser mig omkring och konstaterar att det minsann inte är rättvist. Känner att jag vill lägga mig på golvet och skrika och sparka som en bortskämd och misslynt fyraåring. Men det hjälper inte. Vare sig mig eller någon annan. Orättvisan tar inte åt sig och gör inget för att ändra på sig.

Kanske är det så att jag, liksom så många andra, snällt får foga oss och försöka leva sida vid sida med den. Orättvisan. Kanske är det så, att om jag inser att det är så det är, gör att det blir lättare att finna sig i eländet?

Ja, inte vet jag. Jag sitter inte inne med några svar. Jag böjer min nacke och duckar för snytingarna.

Och försöker lära mig att leva med den.

Dagens aktivitet

När jag sent om sider slog upp mina grå var Mannen på väg ut genom dörren. Utomhusträning stod på schemat. Han har blivit helt manisk när det kommer till den där stentuffa träningen. Och det syns redan på honom. Jag är galet stolt!

Själv hänger jag i soffan med två sovande taxar, te och kaffe. Känns inte så lockande att gå långrunda när det är tre minus och halv storm. Men jag vet också att det ändå kommer att bli en tur.

Sedan följer IcaMaxi och handling till Ömma Modern. Det är lönehelg och jag förbereder mig med att djupandas och stänga av hjärnan. Allt för att stänga ute stressen som får en att gå bananas och halvspringa i gångarna för att leta efter just den sortens skorpor som efterfrågas.

Jag ser redan fram emot eftermiddagens fruktsallad och yoghurt. Mannen gjorde en rejäl skål igår och jag älskar att man kan gå och småäta när man känner för det.

I övrigt tänker jag inte göra två knop. Det är lördag och jag ska läsa någon av alla böcker som ligger och väntar.

Ha en skön helg!

Medmänniskor

Igår fick min tro på medmänniskorna runt oss en törn.

Jag gick kvällsrundan med hundarna och tassade försiktigt över de isiga gatorna. Tänkte tanken att det inte skulle vara så skönt att halka. Sekunden senare låg jag på rygg mitt i gatan. Jag svor en lång ramsa och försökte känna efter om allt satt där det skulle. Hundarna blev helstirriga och klättrade på mig samtidigt som de gnydde. Jag såg i ögonvrån en bil komma och hasade in mot trottoaren, fortfarande på rygg. Bilisten saktade in och gjorde en gir runt mig och fortsatte sedan gatan ner. Utan att stanna.

Hur tänker en sådan människa? Oj, där ligger en människa! Jaha, undrar om middagen är klar när jag kommer hem…

Hen kan ju inte veta om jag är skadad och behöver hjälp. Tänk om jag varit en gammal människa som brutit lårbenshalsen? Det är ju svårt att avgöra ålder på en person som är inlindad i mössa och halsduk… Att åtminstone veva ner rutan och fråga om allt var ok är väl inte för mycket begärt?

Jag lyckades ta mig upp och runt kvarteret så att hundarna fick sitt. Ont hade jag, men jag var mest chockad över hur likgiltiga en del är när det inte gäller dem själva. Är vi inte på fel väg om vi inte gitter bry oss om andra? Är vi så rädda för att blanda oss med människor vi inte känner?

Skrämmande.

Idag har jag ont överallt men är oskadd. Ändå kan jag inte sluta tänka på personen i bilen som inte stannade.

Idag är det min dag

Framåt halv elva vaknade jag med ryggvärken från hell. Stretchade och töjde bland täcken och kuddar. Låg sedan på spikmattan en halvtimme.

En brunch med flera koppar te och sedan soffan. Nu har jag pallat upp mig, datorn, hundarna och ännu en kopp för att läsa lite på nätet. Ute är det grått och kallt.

Det är så skönt att inte ha några planer. En alldeles blank dag. Ibland känns det som om livet går i hundranittio. Med en ständig känsla av att inte räcka till. Men idag, idag är det min dag. Och jag ska bara göra det jag själv vill och känner för.

Det känns fint.

För många år sedan

Gick jag en skrivarkurs. Det var jag, tjugonågonting, en bunt gamla tanter och en äldre man. Tanterna gjorde inget bestående intryck på mig men den där mannen glömmer jag aldrig.

Vi skulle skriva en text om en dag i vårt liv. Den skulle sedan läsas upp inför de andra och de skulle komma med ris och ros. I mitt ungdomliga oförstånd tänkte jag att den där gamle mannen nog bara skulle skriva om sitt morgonkaffe och en skiva vetebröd.

Så fel jag hade. Han arbetade som dräng (ja, på 1980-talet!) på en stor gård utanför stan. Där hade han varit hela sitt liv. Skött djur, kört traktor och allt annat som man gör på en gård. Han var lång och smal med lite framåtlutande överkropp. Håret var långt och bakåtkammat. Han såg lite aristokratisk ut. ( Jag fantiserade om det en period. Att han egentligen var son till en herreman.)

Men. Hans språk. Han beskrev sin dag i så vackra ordalag att jag blev stum. Det enda jag läst som liknar hans skriftspråk, är ”Den vidunderliga kärlekens historia” av Carl-Johan Vallgren.

Jag skämdes över mina tidigare tankar. Och jag undrar än idag om han någonsin skrev något som blev publicerat.

Det är nu det börjar

Rödhaken, liksom koltrasten sitter i buskaget ute i trädgården och kvillrar sitt finaste vårkviller. Trots snö och blask.
Det finns inget bättre än just de där första gångerna man hör fågelsång på våren. Det är så… hoppingivande.

Uppdaterat: där kom sångsvanarna! Så många kan väl inte ha fel? Visst är det vår på gång? Visst?

Jag blir inte klok på det här

Ena dagen är det måndag och sedan kommer fredagen. Jag hinner inte med. Det känns som om dagarna bara susar förbi utan att jag får något gjort. Ändå är jag igång mest hela tiden.

Idag ligger snön vit i trädgården och Hasse har gjort sitt livs första snörusning. Det kan inte bli sötare än så. Försökte fånga honom på bild men det var stört omöjligt. Harry som nu verkar ha blivit gubbe satt på sin vanliga utsiktsplats i fönsterkarmen och tittade på. Lite så där överlägset det-där-gjorde-jag-när-jag-var-valp-men-nu-har-jag-vuxit-till-mig.

Tanken är väl att jag ska städa. Det som är i vägen är alla de där; jag ska bara grejerna. Ger mig själv ett ultimatum. Städa NU så får du en stor kopp kaffe sen.

IMG_4730

Så trött blir man om man har haft snöröjning.

 

 

Tålamod är en dygd

Jag har, förvånansvärt nog, rätt bra tålamod. Åtminstone med vissa saker. När det gäller annat ryker rumpan direkt.

Strax före nyår bytte vi mobilabonnemang från Telenor (och bara av att skriva namnet börjar jag koka) till Telia. Våra två år av bindningstid var över. Vi ordnade pronto nya simkort från Telia. Och det fungerade inte. Det visade sig att vi var tvungna att köpa loss mobilerna. De där två som vi betalat på i två år. Jag kan väl säga att jag inte var jättejättetrevlig när jag fick höra det. 700 pix.

När det väl var gjort fungerade inte min mobil. Jag blev inte så himla jättejätteglad. Då heller. Många samtal till Telia blev det. Alla lika trevliga. Lovade de att ringa tillbaka så gjorde de det. Ännu så länge är det inte helt ok, det går inte att sms:a till mig från någon annan operatör. Men jag och Teliakillen jobbar på det.

Hela tiden har jag haft tålamod (nåja…) och det enbart för att de jag pratat med varit trevliga. De har ringt tillbaka nästan på minuten de lovat. Och de är envisare än jag när det kommer till att hitta felet.

Tänk vad trevlig service kan göra skillnad och färga ens upplevelse och framtida beslut. Tack för det Telia!

Full rulle framåt!

Mannen har väckt sin tävlingsinstinkt till liv igen. Det tränas på både längden och tvären och jag beundrar hans energi och vilja. När den karlen har bestämt sig låter han sig inte hindras av någonting. Han ska få medalj av mig.

Själv ska jag powerwalka i skogen och förhoppningsvis vill hundarna följa med på långa rundan trots gegga och regn. De ska även bada idag men det har jag inte berättat för dem.

Ikväll blir det middag hos ett par fina släktingar. Det ser jag verkligen fram emot. God mat och inspirerande samtal. En energikick.

Ha en skön helg alla!