månadsarkiv: december 2013

Nu är vi rustade

Mannen har tagit båten till grannlandet och frotterat sig (bokstavligt talat) med andra hysteriskt desperata som skulle handla julalkohol. Nu är barskåpet säkrat för några dagar.

Själv har jag julstädat hos Ömma modern. Hon är, som vanligt, evigt tacksam och stör sig på att inte kunna göra något själv. Hasse käkade upp en av kattens möss och Harry surade under sängen.

Sedan. Sedan, blev det Ica. Vi lyckades ta oss igenom hela listan och kom ut åtskilliga pengar fattigare. Utan att vilja skilja oss. Nu ligger vi i soffan och spelar läpp. Kylen har aldrig varit så full och imorgon brakar det lös. Då ska det lagas och kokas och stekas och skalas och hackas och och och…

Det blir julbord i år. Bara en sådan sak. På Lillejulafton kommer nästan alla barn och deras vidhängande hälfter. Och Ömma modern, så klart. När sen Lillebror åker, kommer, samma dag, Långa barnet och hans snyggis. Det blir nyårsfirande med dem. Att få möjligheten att hålla om dem alla är årets höjdpunkt.

Jag är nöjd.

Idag kommer han!

Lillebror. Som jag ska krama honom. Det riktigt värker i mammaarmarna av längtan.

Egentligen borde jag väl städa upp här men skyller på halsont och trötthet. Inte vet jag vad vi ska äta ikväll heller. Det finns ägg och två sorters ost i kylen. Låter som omelett, men njae… Planering är inte längre min starkaste gren.

Misstänker att han inte bryr sig om vad han får. Han har längtat hem ett tag nu och tar nog vad som helst. Turkisk peppar har vi gott om. Och glögg. Det ordnar sig.

 

 

Denna tid, eller brist på densamma

Hela världen snurrar i hundraåttio. Jag hinner inte med. Ännu mindre att läsa och kommentera bloggar. Se om mina vänner. Men jag är där. Det är jag.

Dagarna fylls av måsten och ännu fler måsten. Min hjärna fylls med juleskum. Jag kan inte tänka en enda vettig tanke. Allt bara loopar. Jag förstår inte vad folk säger. Glömmer i samma ögonblick som jag blir informerad. Stirrar tomt på den som pratar och känner inte igen mig i allt det invanda. Kroppen är konstig och värken total.

Tack och lov är det snart jul. Mannen kan vara lite ledig och vi kan varva ner. Ömma modern börjar vänja sig vid sin nya vardag. Allt ser annorlunda ut och vi ska hitta nya vägar att hantera tillvaron på. Inte det enklaste.

Just nu vill jag bara lägga mig ner och gråta av trötthet och smärta.

Men. Min älskade, Mannen, är på ingång. Hemmet är julstylat. Hundarna snälla och om en vecka får jag krama åtminstone den ena sonen. Allt blir bra.

Allt blir bra.

Allt möjligt

Då är det dags igen. Den här gången heter stormeländet Sven. Passande nog på Mannens namnsdag. Jag har säkrat utegran, lyktor och annat löst. Den här gången hoppas jag grannarna tagit in sina utemöbler så jag slipper få dem i häcken (inte bokstavligt talat då alltså).

Jag var uppe i ottan, redan klockan åtta. Borstade tänderna och körde till sjukhuset för att fixa lite papper till Ömma modern. Det är sannerligen inte min grej att vara uppe vid den tiden. Himla bra att sitta bakom ratten då. Not. Minns inte hur jag kom hem. Ett par koppar kaffe och lite frukost efteråt. Nu sitter jag i soffan med en hund på vardera sida och gäspar.

Förhoppningsvis hinner jag och bästisen gå en sväng med våra djur innan det blir väl otrevligt att vara utomhus.

På lördag blir partaj med vänner och bekanta i danska huvudstaden. Julefrokost! Och vädret ska ju bli passande juligt; någon minusgrad och lite snö. Som vanligt har jag inte aning om vad jag ska ha på mig. Det passar sig väl inte att komma i mysbyxor va? Tomteröd kofta? Jaja, det ger sig.

Jag ser verkligen väldigt mycket fram emot att träffa alla. Vet att det blir kul. Jag vet också att jag kommer att vara helt slut efteråt. Som alltid. Hoppas bara att det är ordentliga stolar så att jag slipper sitta och vrida mig hela eftermiddagen och tappa fokus på roligheterna. Det är en liten sorg mitt i det där som jag behöver så mycket samtidigt som det gör mig ont.

Kärringgnällvarning på det.

 

1:a advent och stora shoppardagen

Idag gick vi långa rundan genom skogen och längs med havet. Hundarna sprang lösa på stranden. De älskar det. Står stilla och väntar medan jag tar av deras koppel och springer sedan som galna i sanden. Jag skrattar högt över deras lycka. Det var ett fantastiskt silverfärgat ljus med rosa molnstråk. Vågorna slog med kraft mot stranden och stenarna.

När vi närmade oss centrum var allt upplyst med tusentals lampor. Jag älskar när de julljusar hela stan. Marschaller överallt. Alla tävlar om att ha den häftigaste belysningen. Kärnan var upplyst och det hängde gigantiska ”kristallkronor” över Södergatan.

Vi tog en tura och handlade inför julen. Julöl och diverse starkvaror. Hundarna är resvana och slår sig till ro direkt. Att ha två små taxar i gröna fleecetröjor är som att ha en vidunderligt söt unge. Alla stannar till. Alla vill klappa. Alla ska berätta om sina hundminnen och eventuella djur som ligger hemma och väntar. Liksom en äppelkindad söt liten bebis får de finna sig i att alla ska känna på deras silkesöron. Klia den där valken mellan halsbandet och kragen på fleecen. Främmande människor piper och gullar med bebisröst. Alla, från alkisparet till de som ätit julbord med släkten. Ibland blir jag lite trött och tycker det känns väl privat och personligt. Minns de där små hängena som man hade till barnvagnen. Var god rör ej. Eller nåt liknande. Kanske jag ska låta trycka upp det på killarnas tröjor?

En amerikanska bröt kärleksfullt samman vid åsynen av de där taxarna och satte sig intill mig när Mannen var och handlade. Harry klev upp och lade sig till rätta i hennes knä. De kelade och pussades som om de vore bästa och närmaste vänner. Hasse satt lite avvaktande hos mig men ville sen ha sin del och flyttade över till henne. Min och hennes man anslöt och vi hade plötsligt en väldigt trevlig konversation. Det är intressant hur de där djuren alltid får oss att prata med främmande människor. Och hur ofta det mynnar ut i riktigt, riktigt trevliga samtal.

Nu är kylen full av diverse juleöl och cider. Barskåpet är riggat. Om några veckor invaderar de oss, från alla väderstreck. Jag längtar. Längtar kramar. Att höra deras röster. Skratten. De där lite bullriga och högpratande barnen. Syskongnabbandet. Munhuggandet. Och alla de där alldeles underbart ljuvliga smygapåmammakramarna med hakan på axeln.

En vecka stannar yngsten, Sen ska han jobba och måste åka tillbaka. Jag gissar tre-fyra dagar med äldsten. Det är nog vad han kan ta ut i ledighet. Sedan dröjer det till sommaren 2014 innan jag ser dem igen.

Det är som det ska. Det blir fint.