månadsarkiv: november 2013

Dagarna

Ömma modern gör sitt bästa för att vänja sig vid att det dräller av okända människor i hennes hem. Vissa har hon fått väldigt bra kontakt med, andra är mer skuggfigurer. Det är skönt att hon vet vad och hur hon vill ha det. Och inte drar sig för att säga till.

Men ändå. Så svårt att behöva be om hjälp. Att förklara för en främmande människa hur du vill ha filten. När du vill lägga dig/gå upp. Att du vill sitta ifred på toaletten. Hur man rensar kattlådan. Var kaffemuggarna finns. Att du vill ha mycket smör på mackan. Att bevara sin integritet.

Hon gör det med den äran.

Numera lyssnar hon på talböcker med samma frenesi som när hon kunde läsa själv. Dock ser hon inte att byta cd så ibland får hon sitta i tystnaden i köket och vänta. På mig, min syster eller hemtjänsten.

Hon har snart varit hemma i en månad. Ännu är det inte klart mellan kommunen och fastighetsägaren vem som ska plocka bort duschkabinen. Men det kommer väl. Vi brukar fulduscha henne några gånger i veckan. Då sitter hon halvvägs in i duschen och resten av kroppen ute i badrummet. Det funkar. Bra sätt att hålla badrumsgolvet rent då det blir översvämning. Efteråt fönar hon håret och smörjer ansiktet med antirynkkräm. ”Fast jag ser ju inte om det gör någon nytta”.

Vi är där varje dag. Pratar bort en stund. Slänger ihop en omelett eller lite gröt till kvällsmat. Kramas. Ibland känner hon sig osäker på om hon får lov att göra det ena eller andra. Jag hävdar att det är hennes liv och hon bestämmer.

Det är fortfarande viktigt för henne att det är välstädat och fräscht. Handdukar och lakan ska bytas varje vecka. Blommorna duschas och kattlådan skuras. Det ska vädras varje dag, för gud förbjude att det luktar gammal människa. När det är gjort känner hon sig nöjd och tycker det är fint. Trots att hon inte ser det.

Idag ska jag byta köksgardinerna och sätta fram elljusstaken. Det ser hon inte heller men ändå. Hon ringde mig tidigare och bad mig köpa röda blommor att sätta i fönstret. En på vardera sida av staken. Hon hatar julen men tänker att det ska se trevligt ut för hemtjänsten när de kommer. Och förmodligen för att slippa frågor om varför hon inte vill fira jul.

Jag förstår att hon deppar ibland. Att det känns trist att inte kunna göra det hon alltid kunnat. Att inte ha möjlighet att åka över med båtarna och dricka ett glas vin på en uteservering i Helsingör tillsammans med väninnan. Inte kunna gå ut när hon känner för det, bara för att se hur skogen förändras över årstiderna. Att inte kunna hänga på fejjan och se vad barnbarnen hittar på.

Det spelar ingen roll hur mycket hjälp hon får. Hur mycket omtanke och stöd. Det är fortfarande på någon annans villkor.

Och det kan jag inte, hur mycket jag än försöker, förstå hur det känns.

Fredag – städning

Vad annars den här dagen i veckan?

Sen att jag bloggar, läser, instagrammar, pratar i telefonen, kelar med hundarna, hetsäter skumtomtar, det är en annan sak. Det behöver vi inte prata om.

Har jag tur är allt klart när Mannen kommer hem. Har jag/han ännu mer tur finns det tomtar kvar.

Dessutom tänker jag att idag är en bra dag att ta fram adventsljusstakarna. Ingen kadaverdisciplin här inte. Det går lika bra en vecka för tidigt. Jag vill ha LJUS omkring mig. Och det ser faktiskt ut som om det ska bli snö. Jaja, det står ingenstans på internettet att det ska bli så, men jag har ju ögon att se med.

Det där med jul och stämning

Bläddrade i nya Sköna Hem som kom idag. Än en gång önskade jag att jag hade obegränsat med pengar. Jösses, jag skulle julblomsterpynta hela hemmet till oigenkännlighet.

Frossade i bilder från Zetas på Instagram. Snygga krukor. Mossor. Hyacinter och klippta sockertoppsgranar. Tjusiga tazetter och amaryllisar. Gröna kvistar och mistlar.

När jag besinnat mig kom jag ihåg. Tazetter luktar kattpiss, alldeles oavsett vad folk säger. Hyacintdoften bedövar min hjärna och får mig att nysa. Granen gör mig snorig och allergisk. Amaryllis är, vad jag vet, den enda julblomman som jag klarar av.

Jahapp. Då var det löst. Billigt och bra. Får se fram emot tulpanerna om två månader istället.

Det ser mörkt ut

Dagsljuset kan knappast kallas ljus. En grå dager som inte förmår lysa upp någonstans. Det regnar emellanåt. Smattrar på fönsterblecket. Kylan smiter in genom fönstret vid soffan. Jag har en röd och varm filt kring axlarna och nacken. Extratäcket som numera hör till soffans inventarier värmer resten av kroppen. Kaffet är urdrucket och några ljus är tända. Det är tyst.

Hasse sover vid min höft. Jag har vikt en hörna av täcket över honom. Harry ligger på soffans ryggstöd, på sin fleecefilt. När han sträcker på sig sniffar han mig i nacken för att sedan vända sig på andra sidan och somna om. Ingen av oss vill gå ut idag.

Kroppen värker. Det är den tiden på året. Det gör inget. Så länge jag får vara här så är allt bra.
Vänsterhandens fingrar leker med Hasses silkeslena öra. Den högra söker sig över tangenterna och jag läser om andras liv och vardag.

November drar mot sitt slut. Snart är det advent. Det har varit en fin höst. Varmt och vackert. Nu kommer kylan krypande och det är dags att byta till vintertäcke i sovrummet. Jag funderar på ljusslingor. På små julgranar och fina filtar. Måste köpa bubbelplast och packa in olivträdet och den lilla eken jag planterat. Det ska visst bli minus senare i veckan.

Det finns en ro i kroppen. I själen. En stillsam lycka. Jag ser framåt och gör det med tillförsikt.
Längtar barn och julmusik. Bläddrar bland recepten och tänker grönare jul.

Nu ska jag tända fler ljus. Koka mer kaffe. Krypa ner under täcket igen och läsa.

Äntligen. Idag blir det skogen!

Så är det äntligen, äntligen dags. Hasses klo har läkt. Han får visserligen gå med en gummituta på tassen men vi kan åtminstone komma ut ordentligt för första gången på två veckor.

Jag kippar efter luft. Efter syre. Längtar efter ögonbedövande höstfärger.

Skogen nästa!

Och förresten, Hasse fyller 1 år idag.

IMG_2105

Så bra det kan bli

Hon är hemma nu. Ömma modern.

Efter 4 veckor i en sjukhussäng i ett rum hon delat med andra sover hon nu i sin egen säng igen. Ensam med sin katt.

Hon är så oändligt glad och tacksam för att vara där hon vill och hör hemma. Känner sig inte ensam eller orolig. Är nöjd med att kunna ta sig fram med ett gåstöd och hemtjänsten vid sin sida. Rullstolen står i klädkammaren för framtida skogspromenader. Toaletten är omvandlad till stol med armstöd och i duschen står en dito för säker tvagning. Hon har ett fult armband med en stor röd knapp på som hon kan larma med. Telefonen är ny med uppförstorade siffror för att hon ska kunna se att ringa. Den stadiga skrivbordsstolen har flyttat ut till köksbordet och med en kudde bakom ryggen kan hon sitta där några timmar och lyssna på radio.

Vad tiden lider ska hon få hjälpmedel för att förhoppningsvis kunna se så mycket att hon kan lösa sina älskade korsord. På sängbordet står en cd-spelare där ”En man som heter Ove” finns för avlyssning.

Sjukgymnaster, hemtjänst, sjuksköterskor, undersköterskor och arbetsterapeuter. Alla har de tillgång till hennes hem. Till hennes mest privata och intima. Hon trevar halvblint efter saker som står framför henne utan att se vad det är. Hon kan inte resa sig och gå på toaletten själv.

Ändå sitter hon där vid köksbordet och skrattar med hela ansiktet. Hon har bestämt sig för att lära sig gå igen. Kanske inte snyggt men att åtminstone ta sig fram för egen maskin. Att det kan ta två år innan hon är återställd är inget problem. Hon säger att tid finns det gott om så det ska nog gå bra.

Jag är otroligt stolt över henne och hennes sätt att tackla det här. Stolt över hennes tålamod och förmåga att glädjas stort över det lilla. Stolt över hur hon hanterar hela situationen. Jag hoppas jag lär mig något av henne.

Fina, fina Ömma modern.