månadsarkiv: oktober 2013

Just nu behöver jag landa

Det är så trångt. Det surrar av tankar i huvudet. Inget fastnar utan fortsätter i evighet. Runt, runt, runt.

Så mycket jag vill skriva. Så mycket jag skulle vilja sätta på pränt. Fästa alla de där evighetsåttorna på ett vitt papper. När de väl sitter där kan jag sortera. Plocka bort. Radera. Ansa. Få ordning.

En gång i världen tog jag allt på volley. Kunde leva i kaos och inte bli stressad. Hade simultankapacitet. Jag sprang och sprang och sprang. Var överallt. Orkade allt. Förstod allt. Räknade ut vad som skulle hända och behövas innan det ens satt igång. Scannade min omgivning och visste, bara visste, vad alla  omkring mig skulle välja för väg och behöva.

Idag har jag inget av det. Jag är en sådan som behöver ordning. Struktur. Ett tydligt mönster. Annars blir jag stressad. Trött. Tom i huvudet. Kan bli stående mitt på trottoaren och inte komma ihåg vad det var jag skulle göra. Eller vart jag var på väg.

Just nu är jag i det där.

Just nu behöver jag Mannen. Hundarna. Lugn och tystnad. Jag behöver landa.

Allt är under kontroll

Jag halvligger i soffan tillsammans med Mannen och hundarna.

Ett glas rödvin på bordet. Maten är på g. Ömma Modern är omklappad, ompysslad och har fått prinsessbakelse.

Jag har träffat bästisen en kort stund. Kramats. Träffat barndomskamraten och pratat, pratat, pratat. Och kramats. De där två var en bra start på helgen.

Nu ska jag göra ingenting. Nada. Bara njuta av livet och lugnet. Andas och låta hjärnan gå på tomgång.

Trevlig helg!

IMG_4414

En grå dag

Det regnar. Jag ligger i sängen med datorn på magen och läser dagens nyheter. Lyssnar på strilandet och tycker det är ganska rogivande. Hundarna ligger tätt intill mitt ben och emellanåt blir jag för varm och flyttar mig lite. De makar på sig och trycker sig mot mig igen. Behovet av närhet är outtömligt.

Jag har ingen brådska att gå upp. Skulle kunna stanna i sängen resten av dagen om jag ville. Ligga här i värmen under täcket och vänta på att Mannen ska komma hem. Tända ljus och vara nära.

Just idag skulle jag vilja göra ingenting. Mitt skal är tunt.

Ljuv musik för själen

Nu när det är mycket stress runt mig blir jag extremt ljudkänslig. Allt låter. Från knarrande skor till bilarna därute. TV-prat får det att gå runt i hjärnan och jag kan inte tänka en enda rak tanke. Förstår inte vad andra säger och kan knappt svara på tilltal.

Ljudmattan på sjukhuset gjorde att det kändes som gröt i huvudet. Jag ringde bästisen och vi drog till skogs med hundarna direkt när jag kom hem. Som jag behövde det. Behövde.

Det regnade ordentligt tidigare idag och det gjorde skogen så otroligt vacker. Höstfärgerna smekte mina ögon och tystnaden mina öron. På några ställen låg det tunna dimstråk som svävade en bit över marken . Det var som taget ur en saga eller film. Flera gånger stannade vi till och bara stod och tittade. Tog in. Fyllde på med syre och sa samtidigt; herregud så vackert det är.

Varje gång jag går i skogen och vid havet är jag tacksam över hur och var jag bor. Tacksam för närheten till allt detta. Tacksam över det rika djurliv som finns inpå mig som gör att jag ser olika sorters rovfåglar varje dag. Rådjur och lustiga, blanka små skalbaggar. Tumlare och måsar som fångar fisk framför näsan på mig.

Jag kan förstå mors rädsla att bli blind. Även om man har sett och kommer ihåg. Det händer något i en när man ser. Skulle jag vara tvungen att välja skulle jag välja dövhet och tystnad.

Parkpromenad

Idag hämtade jag mor för en rullstolspromenad i parken. Hon kippade efter luft när vi kom ut. Drog giriga andetag när vi gick mot parken. Hon kunde se de glödande färgerna. Vid bilen hämtade vi hundarna och de skrek av lycka över att se mormor igen. Harry hoppade genast upp i hennes knä och låg sedan där hela turen (förutom en minutbajsning bakom ett träd). Vi plockade kastanjer. Gick och tittade på olika träd. Pratade med en barnfamilj som ville klappa hundarna. Tittade på vackra löv. Satt på en bänk och pratade.

När vi gick tillbaka hade hon fått fin färg i ansiktet. Humöret var på topp och hon såg fram emot kaffe och kaka. Ikväll ska hon snaska i sig lite god ost. Utan problem tog hon sig från rullstolen till sängen. Jag är galet imponerad över hennes vighet och förmåga att hantera sin kärvande kropp.

Det kändes fint att se hennes glädje över vår lilla tur och hur gott det gjorde henne. Nu ska jag hänga i soffan. Ånga lite lax och få ihop en spenatröra.

Gå en mil i någon annans skor

Jag har tänkt mycket på det den senaste veckan. Hur snabba vi är att döma andra. Deras utseende, kläder, gångstil, allt.

På sjukhuset ser jag alla sorters människor i alla sorters tillstånd. Människor vars liv jag inte har en aning om.

En kvinna med sminket utkletat runt ögonen. Jag började på tanken att det såg slarvigt och ovårdat ut. Sedan nöp jag mig mentalt i örat och tänkte att hon kanske just fått ett förfärligt besked och var ledsen. Vad vet jag?

Eller han som gick före mig ut genom dörren i entrén och harklade sig högt och spottade. Jag svalde äcklat och gick åt sidan. Kanske har han en lungsjukdom som gör att det bildas slem som han måste hosta upp. Vad vet jag.

En familj i hissen hade konstiga kläder, ett hopplock som såg både sjavigt och omotiverat ut. Kanske de hade fått åka till akuten mitt i natten för att någon nära blivit sjuk. Vad vet jag.

De dåliga tankarna är alltid de första som dyker upp. Varför är det så? Vi måste alla öva oss på att tänka det snälla först. Vi vet inte vad som döljer sig på insidan av en annan människa. Vi vet inte hur deras liv ser ut. Vi vet inte vad andra har för valmöjligheter. Om de ens har det.

”Judging a person does not define who they are. It defines who you are”

Fem steg

Idag gjorde hon det. Gick fem steg med hjälp av sjukgymnaster och en gåstol.

Fem steg.

Hon är fantastisk. Envis. Ger aldrig upp. Slutar aldrig att försöka. Har en livsvilja som överskuggar de flestas.

Där ligger hon. Blind. Förlamad i benen. Ser inte ramlösaflaskan jag sätter framför henne. Eller jordgubbarna som personalen tagit med. Alla är så fina mot henne. Och jag förstår dem, någon mer tålmodig och vänlig människa får man leta efter.

Varje dag är jag där. Varje dag är min syster där. Varje dag behandlas hon som en prinsessa. Klappas om och kallas hjärtat. Varje dag kör jag ut ur det förhatliga parkeringshuset, det, där jag tror att jag ska skrapa bilsidorna. Varje dag. Hata parkeringshus.

Hon säger att hon kan stå ut med att inte se mer än såhär. Eller att inte kunna gå. Bara hon slipper att bli helt blind. Jag tycker det är så starkt. Jag tror att jag velat ta livet av mig om jag inte kunde se.

Nu tar vi, än en gång, en dag i taget. Vi väntar. Vi hoppas. Om en månad eller ett halvår, vi får se.

Jag skulle gladeligen byta ut allt jag äger och har för att göra det här bra. Barnbarnen detsamma. Vi är alla så på hennes sida. Vi vill alla så att det här slutar bra.

Barnbarnen skickar hälsningar. Hör av sig. Vill fixa och lösa. De säger att hon är världens bästa mormor. Att hon alltid funnits där, alltid lyssnat.

Älskade lille mor. Älskade lille mormor.

Nu vet vi

De har till slut lyckats att ställa en diagnos på mor. Wegeners sjukdom.

Imorgon börjar cellgiftsbehandlingen. Den ska förhoppningsvis läka ut inflammationen i blodkärlen och få nerverna att koppla ihop och rätt. Naturligtvis hoppas jag på att hon blir helt återställd i fötterna så att hon kan gå igen. Ögonen är det väl värre med men vi tar en dag i taget.

Jag pratade med ena sonen, berättade hur glad hon är för alla som engagerar och bryr sig. Alla de sex barnbarnen, grannar och vänner. Sonen svarade; inte så konstigt, med tanke på hur hon är.

What goes around comes around.

Jag är så stolt över henne och att hon aldrig ger upp.

Tacksam

Jag vet inte hur jag hade orkat med det här utan Mannen. Han finns där. Oroar sig med mig. Stöttar. Kramar och håller om. Pysslar och fixar. Älskar.

Hundarna kryper nästan under skinnet på mig, allt för att vara så nära det går. De följer mig överallt. Ser på mig med kärlek.

Tacksamheten över de där tre. Det är skönt att inte behöva vara stark. Jag är lyckligt lottad.
Trots allt.