månadsarkiv: september 2013

Det fina i livet

Halvligger i soffan och väntar på att värktabletterna ska göra sitt jobb. Det är alltid likadant efter en dag i båten. Ryggen går totalt bärsärk och alla muskler värker. Det är de där rörelserna ombord som ställer till det. Att jag omedvetet håller emot och spänner mig. Men jag vet ju om det så det är helt ok. Hjärnan ska ha sitt också. Två dagar i båten i det här fantastiska höstvädret får allt att rinna bort.

En tur till Helsingör, över dagen, blev en helg. Vi gick en promenad i stan. Åt på en uteservering. Handlade ljuvlig mat hos Finslaktaren. Satt i solen ombord och tittade rakt ut i luften och småpratade. Kände hur stress och mög försvann. Hundarna snarkade under en fleecefilt och njöt de också. Att gungas till sömns och lyssna på klucket mot skrovet är det bästa som finns. Frukost i solen och sedan en skön hemresa. Harry tyckte det gungade väl mycket och ville sitta i mitt knä. Hasse blev avis och ville sitta han med. Att två så små hundar kan ta så mycket plats.

Väl hemma åt vi en sen lunch på altanen och känslan av lugn stannade kvar. Jag känner mig så privilegierad över att leva så här. Jag älskar platsen där jag bor. Jag älskar vår båt. Jag älskar, älskar Mannen. Jag har allt jag någonsin har kunnat önska mig.

Det gör inte ens något att kroppen är som den är.

Val

Vi pratar om att ta en tur med båten i helgen. Tjocka sockar och vantar. Filtar och ylletröjor. Krispig luft och fortfarande varm sol. Något gott att äta i båten. Tända det tjocka ljuset när det mörknar.

Vi pratar om att sitta på altanen i helgen. Invirade i fleecefiltar. Cigarrer och konjak. Grilla lamm och tända de hängande ljuslyktorna. Kura ihop oss i soffan. Sova tesked i fejktempuren.

Oavsett hur det blir så är det fantastiskt att kunna få välja.

Att vilja sina barn väl

Jag har tänkt mycket på det den sista tiden. Mer än vanligt.

De flesta föräldrar vill sina barn väl. Att de ska lyckas med sina liv. Må bra. Få det så som de önskar. En del misslyckas beroende på missbruk och annan sjukdom. Dit räknar jag även de som överbeskyddar och där kontrollbehovet styr.

Jag väljer att bortse från de två första sjukdomarna och tittar på de andra, de som jag tycker är skrämmande vanliga.

Överbeskyddande. Kontrollerande. Egentligen samma sak.
De föräldrar som tycker det är bäst att barnet, den unga vuxna bor hemma under studietiden. Skolan ligger ju ändå i samma stad som hemmet. Det känns tryggast att knyta den unga till sig och ha nära. Då vet man som förälder var hen befinner sig. Vem hen träffar. När, varför och hur. Att hen får mat i sig och en ordentlig hemmasäng att sova i. Att skolan sköts ordentligt och inget ont kan hända.

De föräldrar som limmar sig fast vid sitt barn och vill veta ALLT. Helst ha en livestreamad kontakt dagarna lång för att inte lämnas utanför. Allt för att den unga vuxna inte ska ta några beslut, oavsett om vad, som man som förälder inte är involverad i. Det rings, sms:as, chattas och kommenteras på fejjan. Jagas. Bestäm inget utan att kolla med oss först!

Som plåster på det såret får den unga vuxna förmånen att fortfarande få känna sig som ett barn. Inte behöva ta ansvar eller fundera över hur studielånet ska räcka en hel månad. Det är mysigt att tillbringa sin tid med familjen i soffan och tjafsa med eventuella syskon om vilken kanal de ska titta på. Att inte behöva bli vuxen på riktigt utan kunna fortsätta att leka tonåring. ”Tryggheten” i att inte behöva ta egna beslut.

Det som den unga vuxna förlorar är känslan av att leva med andra, kanske främlingar, kanske klasskamrater i ett studentboende. Sitta uppe för länge en onsdag när hen börjar tidigt dagen efter. Långa samtal med vänner om livet och vad de drömmer om. Plugga tillsammans inför tentor. Dela på de sista nudlarna och ketchupen när det är några dagar kvar innan nästa utbetalning. Känslan av sam- och tillhörighet med kamraterna försvinner. De andra gör kul grejer som hen inte är involverad i eftersom hen sitter i soffan med mor och far. Att inte få ha sitt eget lilla skruttiga krypin och göra det till sitt första egna boende.

Att inte heller få leva sitt eget liv som en egen person utan alltid vara ihoplimmad med föräldrarna kan ju vara trösterikt. Skönt att fortfarande få lämna över ansvar och vara ovuxen. Känslan av att dela allt och vara nära. Bästisar.

Föräldrarna vinner total kontroll över sitt barn. Det vet ALLT. Ner i minsta intima detalj. De har full insyn och kan på så sätt bestämma, innan den unga vuxna ens har kommit på tanken, vad hen ska göra eller välja. De är involverade i allt. De kan bestämma vad som är rätt eller fel väg, enligt dem, så att hen inte behöver göra något misstag.

De vill ju bara väl.

Bullshit.

De där människorna, föräldrarna, vill bara ha kontroll. De vill inte att den unga vuxna ska klara sig själv. För vem är de då? Utan. Jag hävdar att de föräldrarna är så rädda för vad som finns runt hörnet, för sin egen del, att de inte vågar släppa taget. De har gisslantagit sina barn. Allt för att slippa tänka på hur livet skulle te sig om de lät dem gå. De är rädda för att de där unga människorna inte kommer tillbaka. Inte kommer att vilja dela sina liv och upplevelser med dem. Rädda för att bli ensamma. Därför strävar de oförtrutet vidare och envisas med att allt de gör är av kärlek. Det är ju bara omtanke. De vill ju bara, återigen, väl.

Bullshit igen.

Det är fel! Det är orätt, både mot de unga och mot dig som förälder!

Kärlek är respekt för varandra. Kärlek är att våga släppa taget. Kärlek är att låta de man älskar få utvecklas och komma vidare. Utan att gå vid deras sida och hålla handen. Kärlek är att finnas där när det behövs men att låta bli att blanda sig. Kärlek är att stötta och peppa, på de ungas villkor. Kärlek är att låta alla upptäcka världen på sitt eget sätt, inte på föräldrarnas (för, tadaa! världen är inte som den var för 20-30 år sedan).

Så öppna dörren. Visa dem vägen ut. Vinka när de går och önska dem all lycka. Låt dem få med sig nyckel så att de kan komma tillbaka om det behövs. Gråt en skvätt när du stängt dörren och de inte ser. Res dig och skapa dig ett eget liv. En utveckling vidare. Gläds och var nyfiken på ditt eget nya. Din framtid.

Låt dem ha sin. Du äger dem inte.

 

 

Det gick i hundranittio

Valpträff på söndagsmorgonen. Upp i ottan och köra 30 mil. Allt för att få se vidunderligt söta taxar. Hasse tyckte det var skitroligt och härjade som en stolle. Harry kärade ner sig i Doris. Sedan vidare mot Uppsala där jag fick krama yngsten, Lillebror, igen. Den mammalyckan! Mitt överbegåvade barn så full av text och livsglädje. Han höll mig så hårt att det nästan gjorde ont. Han hade saknat sin mamma. Oslagbart.

Vi åt en sen middag och sedan stupade vi på vårt hotellrum. För övrigt det minsta jag någonsin sett. Rummet var lika långt som sängen och golvytan var i klass med en garderob. Helt galet! Men billigt. Mannen sa att nästa gång bor vi på Grand. Jag är benägen att hålla med. Det var för litet.

Måndagen jobbade Mannen och Lillebror. Drog upp riktlinjer för en massa saker och diskuterade hit och dit. Vi promenerade i Uppsala och åt en fantastisk lunch. Hundarna skötte sig exemplariskt. Såklart.

Tisdag åkte vi till Stockholm och träffade son nummer två, eller ett egentligen, Långa barnet. Han hade flickvännen i släptåg och vi strosade runt i Gamla stan. Tittade på kungen och kronprinsessan som åkte landå till riksdagsöppnandet. Åt lunch och besökte Långa Barnets nya lägenhet.

Fascinerande att se hur mycket mig själv som finns i dem. Det har jag aldrig sett förut. Åtminstone inte så tydligt. Långa Barnet har startat ett företag och har en lysande affärsidé. Ska bli spännande att se hur det utvecklar sig. De är på väg någonstans de där ungarna och jag ser fram emot att få följa med på resan. Till jul får jag träffa dem igen!

Efter ett antal timmar landade vi åter hemma i soffan. Nu vill jag inte åka bil på ett tag. Stackars Mannen körde alla mil på egen hand. Jag fixar dåligt att sitta vid ratten numera. Vi tog ett glas vin och pratade om dagarna som gått. Behöver jag säga att jag sov som en sten på natten? Inget, inget, går upp emot fejktempuren och nya fejktempurkudden.

Idag är en dag då jag bara är. Torkar rent köksbordet. Tvättar. Sitter på altanen och tittar ut över trädgården. Låter hjärnan komma till ro igen. Jag inser aldrig förrän efteråt, hur mycket energi som går åt när det är mycket folk och ljud omkring mig. Men det var trevliga dagar trots allt.

Nu ska jag njuta livet på landet igen. Gå i skogen och odla min trädgård. Mitt drömliv.

Nu händer det grejer

Valpträffen på söndag ska bli väldigt intressant. Hasse den lille rädde ska plötsligt umgås med ett helt gäng av galet glada hundar. Tror det kan vara nyttigt för honom. Sedan får vi väl se om uppfödaren är fortsatt intresserad av att avla på SnyggeHarry.

Efter den träffen fortsätter vi mot Uppsala/Stockholm. Det ska kramas barn och Mannen ska jobba. Så fantastiskt skönt det ska bli att se dem igen! Långa Barnet var ju hemma för inte så länge sedan men Lillebror har jag inte lagt min hand på sedan i påskas.

Hur svårt det än är (för mig) så är jag glad att de bor en bit bort. Att de lever sina liv. Att de måste tänka själv. Lösa eventuella problem på egen hand och växa som individer.

Samtidigt tackar jag dagens moderna teknik som gör att jag har möjlighet att se och följa dem via instagram, facebook och skype. Vi smsar och mailar, chattar och pratar. Då känns de inte lika långt borta och jag kan vara delaktig i deras vardag.

Livet är grejt med andra ord. Nu ska jag bara snygga till hemmet en aning och fiffa luggen. Snart kommer Mannen hem från gruvan och vi kan fira fredag. Får väl se om det blir på båten eller altanen. Vädret tillåter vilket som.

Trevlig helg på er!

IMG_4035

Ibland blir det inte som man tänkt sig

Gjorde värsta köttgrytan idag. Med märgben och skit. Hackade och skivade. Förstekte köttbitarna gyllenbruna och hade mig. Öste över allt i omgångar i den stora grytan. För så ska man göra det. I omgångar. Eftersom jag oftast snabbar upp tempot lite brukar jag köra i allt köttet på en gång. Sedan kokar det till grå fula bitar i all vätska som bildas. Jaja. Idag var jag duktig och gjorde rätt. Tur jag är hemmafru för sånt där tar fan halva dagen.

När allt var diskat och vasken blänkte var det dags för en rejält försenad lunch. Som jag längtat. Hemmagjord coleslaw och tunna skivor skinka till. Synd bara att det endast fanns två skivor kvar. Och vitkålen smakade apa. Jag gör alltid för stor sats och sedan surnar den liksom till de sista dagarna.

Men jag fick ju de där skinkskivorna och hittade dessutom turkisk peppar i skåpet. Jag står mig nog en timme eller så. Misstänker att det blir en tidig middag ikväll.

Vissa dagar är bättre än andra

Mannen har varit borta hela dagen. Det var dags för årets golfrunda. De golfar, äter, dricker pilsner och har allmänt trevligt.

Jag gick den långa, långa runda i skogen. Dock inte i motionsmood utan lite långsammare. Tog mig tid att titta mig omkring och verkligen se. Drog djupa andetag och njöt av  den ljumma vinden som fick håret att flaxa. Stannade när någon av hundarna under flera minuter skulle sniffa och slicka på ett blad eller grässtrå. Oklart varför de gör sådär men jag ville ge dem utrymme att njuta och upptäcka. Det kändes som om de också gick lite långsammare, tog sig tid. Skogen var hjärtskärande vacker, i en dovare grön färg. Solen lös på marken mellan träden och jag såg väldigt många svampar. Förmodligen inga som går att äta men eftersom det var så många gissar jag att det är ett bra svampår. Jag räknade träden vid bäcken och kikade in i hålet där vi förra året såg fågelungar. Nu var det tomt och tyst. Det var knappt någon människa ute, bara en joggare med dåligt fredagssamvete som kippande efter andan sprang förbi mig. Skogen kändes vänlig och stilla. Det var något speciellt med ljuset, Danmark såg så nära ut från landborgskanten.

Efter mer än två timmar landade jag hemma på altanen igen. Helt slut men tillfreds. Det var stilla i mitt huvud och jag satt en stund i solen. Till och med hundarna verkade nöjda.

Nu har jag fräst massor av champinjoner och lite finstrimlad lövbiff. Det blir gott till pastan med ett glas rött. Snart kommer Mannen hem och jag har tänt alla ljusen. Jag har saknat honom trots att det har varit skönt att vara ensam några timmar. Imorgon är det söndag och jag hoppas på en fin dag. Det skulle vara roligt att pyssla lite i trädgården. Flytta en miljon aklejaplantor till deras nya hem i rhododendronrabatten. Jag har sett att det har kommit ännu fler dagkåpor, det gör mig glad. De får flytta med. Har sniffat lite på trädgårdssajter och drömmer om en vår med massor av tulpaner. Vi får väl se.

Just nu är jag bara så nöjd med att bara vara.

Svett

Andra natten då jag svettas mig igenom timmarna. Sova är ett för starkt ord. Jag vaknar av precis allting. Mannen vänder sig i sängen eller går på toaletten. Jag vaknar och ligger sedan och lyssnar på hans andetag när han somnar om. Hundarna som byter plats vid våra ben och jag ligger vaken och lyssnar på alla ljud runtomkring. Grannens tidiga morgonrunda som får gruset utanför på gången att knastra. Tidningsbudets eviga start och stopp vid brevlådorna.

Varje kväll när jag lägger mig har jag bråttom att komma ner under täcket. Frusen och kall om fötter och händer meckar jag ryggen till rätta och puffar upp kudden ordentligt bakom nacken. Täcket ska vila mot hakan. Jag drar en djup suck av tillfredsställelse och slappnar av.

Wosch! Där kommer den. Vallningen från helvetet. Värmen sprider sig över hela kroppen och får mitt ansikte att explodera av svett. Det rinner längs tinningarna och på halsen. Det är halt mellan brösten och fötterna kokar. Inte en chans att jag kan ligga kvar under täcket. Allt måste vikas åt sidan och får inte täcka en centimeter av min kropp. Då samlas liksom värmen där och fortsätter att ånga upp hela mig. Kroppen är en fiffig anordning. Svetten, när den möter den lite svalare omgivningen ska kallna och kyla ner. Så är det tänkt. Av vem vet jag inte, men det funkar. Efter en stund fryser jag och skyler mig med täcket igen.

Sådär håller jag på. Hela nätterna. Fryser och svettas om vartannat. Ligga på sidan fungerar inte. Hud mot hud och det uppstår genast en klibbig och svettig väta mellan de lemmar som ligger tätt ihop. Dessutom tycker min rygg inte om att ligga så om jag inte har stöd av en kudde. Vilken gör värmen ännu mer besvärande.

Alltså ligger jag på rygg. Tar av och på täcket. Fryser och svettas. Lyssnar på allt och inget och önskar att jag fick sova. Somnar till slut framåt morgonkvisten och vaknar som ett vrak vid tiosnåret.

Jag minns när jag hade mycket roligare saker för mig om nätterna än det här.