månadsarkiv: juli 2013

Tjata

Ibland när jag läser det jag skrivit så tänker jag; jösses, så bra har ingen det. INGEN. Det är bara blaj och hittepå.

Faktiskt är det inte så. Det är sant, alltihop. Jag har det så bra. Verkligen. Så bra att jag själv inte förstår hur bra det är.

Strax ska jag smörja in mitt ansikte i någon sorts antiålderskräm. Borsta tänderna i Colgates nya som vitar tänderna. Med mina semilånghåriga armhålor ska jag krypa tätt intill maken och känna värmen från honom resten av natten. Vem behöver täcke då?

Min päls värmer oss.

Imorgon drar vi till båten. Grannar och andra vakar över våra buskar. Själva ska vi  stänga av. Njuta. Kanske, förhoppningsvis, träffa goda vänner. Sedan ska vi göra ingenting. Möjligen tittar på tumlarna när de puffar vid sidan av vår båt. Eller så sitter vi där och löser korsord och tänker på ingenting.

Så kan det också bli.

Ännu en kväll med kärlek

Vi har varit runt på femtioelva ställen idag. Uträttat ärenden och handlat. Blodsockerlåga. Stressade. Trötta. I ett gemensamt ”baravikommerhemsnartsåblirdetbra”.

Hundarna har tränats i socialt beteende. Varit tvungna att vänta. Vila och slappna av. De däckade i bilen till slut.

Maken ska jobba hela dagen imorgon. Jag ska städa. Också en sorts jobb.

Den långa sköna skogsrundan med bästisen frös inne. Vi blev alltför sena. Men hon kom över med en flaska rosé och vi fick kramas, länge och väl, och prata läppen ur led, innan hon gick hem till sitt.
Det finns inget bättre än den där riktiga närheten. Vänskapen, den kärleksfulla. Omtyckandet.

Jag är så glad att vi har varandra. Allihop. I alla väder.

Att minnas det fina och förtränga det svåra

Vi seglade några dagar. Med och utan barn. Det var fint. Att få rå om och vara nära. Ingenstans att ta vägen för egentid. Fascinerande att se hur ungarna landade i ett lugn som sänker pulsen och får hjärnan att sluta snurra. Hur de njöt. Hur de satt där, närvarande och frånvarande.

För några timmar valde vi Bakken för mat och annat livsnödvändigt. All världens white trash var där samtidigt. Ljudnivån fick mina hörselgångar att bågna. Det som skulle vara ett nöje blev till stress. Gapiga föräldrar med för mycket under västen som ilsket ryckte sina sockerspeedade ungar i armarna och kallade dem för idioter. Jag har inte mycket till övers för sådana. Jag blir arg och ledsen.

Vi vinkade av våra två stora på stationen och strosade tillbaka till båten och lugnet. Älskade båt. Min medicin. Länge satt vi uppe och pratade. Hela tiden återkom vi till glädjen i att få ha haft dem där. Ungarna. Våra fina barn.

Dagen efter gick vi hemåt och mittsunds blåste det upp ordentligt. Harry, stackarn, blev sjösjuk medan Hasse klarade sig utmärkt. Det var skönt att komma i hamn och gunga lugnt till sömns.

Morgonen efter åkte vi hemhem. Kollade in pioner och hortensior. Noterade nya blommor och långt gräs. Min kropp skrek högt efter gårdagens gropiga segling så jag häckade mest på altanen med mitt korsord. Hundarna var nöjda med att kunna jaga runt på gräset igen och rastade sig själva.

Jag ligger i soffan idag. Blåsten och resterna från sjöturen sliter i min kropp. Det är en dag då jag försöker att bara tänka på de där soliga dagarna. På hur bra det kändes. På allt det där som får huvudet att sluta snurra. Jag tänker på det i bilder och förtränger, så mycket jag kan, smärtan som rider mig.

I morgon är en ny dag.

Djurpolisen

Det händer, när jag inte kan sova, att jag sitter uppe länge och zappar. Det var så jag hittade Animal Planet och Djurpoliserna. Programmet visar hur poliserna tar hand om olika sorters djur, de flesta vanskötta bortom vett och sans. Varje gång lutar jag mig tillbaka i soffan och njuter av ilskan som lyser upp de där människornas väg. De som vill rädda alla djur till varje pris. Jag hejjar på. Skäms å idiotiska människors vägnar och gläds varje gång det slutar lyckligt.

För det gör det inte varje gång. Ibland måste de avliva ett djur som är vanvårdat mer än jag kan förstå att någon klarar av att göra. Då gråter jag. Jag gråter också varje gång de lyckas sätta dit något pervo som tycker att hen har spjälat ett brutet ben med en halv gaffel. Och att det räcker. Jag njuter när någon i personalen är så arg så att ”djurägaren/plågaren” backar flera meter av ren skräck och raskt ger upp så att det stackars djuret kan få vård.

I ett annat liv hade jag varit en djurens Doktor Dolittle istället för människans dito. Jag inbillar mig att jag gillar alla djur. Men, ok, inte spindlar eller ormar.

Min yngste, som jag av medicinska skäl skrämde från vettet när det gällde att komma nära djur, ville absolut inte bo med en hund. Usch! Aversionen var total! Men han insåg, kom på, att han tyckte för mycket om livet. Hos djur som hos människor. Och att de var värda att beskyddas och älskas.

De som helt avstår från djur tycker jag känns opålitliga. Att inte vilja klappa en pyttevalp eller totalt ignorera ett hjälplöst djur, de människorna (?) litar jag inte på.

Den som inte tycker om djur tycker inte om människor. Det är vad jag tror.

121226_prins

Visst ser han farlig ut?