månadsarkiv: juni 2013

Vad som helst…

… bara jag slipper stryka.

Jag skulle kunna lacka en lucka. Springa en runda i skogen. Handskura golvet. Rensa ogräs. Frosta av frysen. Eller nä, inte frysen, de där två sakerna ligger nog på samma plats på hatlistan.

Tror jag börjar med att bädda och duscha. Sen får vi se vad som dyker upp och är i vägen för tvättberget.

Idag fyller hon år

Vi ska bjuda henne på middag och fira.

Ömma modern. 79 år bär respekt med sig. Speciellt när hon fortfarande är på hugget. Hänger med i politiken, lusläser dagstidningarna på nätet och läser böcker i parti och minut. Hänger på fejjan och gillar. Alltid med om vi vill impulsgrilla eller åka på utflykt med en timmes varsel.

Snygg är hon. Rött läppstift och välsminkad. Ärtigt klädd och noga med hur hon ser ut. Komplimanger får hon av män hon inte känner, men som hon själv säger; jag släpper inte en jävel över bron! Hon lever sitt eget liv på sitt eget sätt och som hon själv vill.

Hon lagar trasiga saker och kommer på nya lösningar för att få allt att funka. Är inte det minsta rädd för att testa nytt, oavsett om det gäller mat eller äventyr. Hon skiter i konventioner och ”regler”, säger att hon vill bestämma själv när hon ska äta det ena eller det andra. Eller för den delen ta ett glas vin. Hon hänger på uteserveringar i Helsingör med sin väninna och tar en öl. Promenerar varje dag och ser hela tiden framåt.

Det är viktigt med nya gardiner och sängöverkast. Herregud, inte kan man väl ha samma i alla år. Nej, in med nytt och fräscht! Varje fredag är städdag. Det är kliniskt rent och luktar gott i hennes lägenhet. Balkongen stylar hon om varje år. Där sitter hon i morgonsolen och äter frukost tillsammans med katten.

Hon och väninnan träffas och fikar. Eller så har de en helkväll med god mat och vin. Då skrattar de mycket och det händer att de dansar och spelar högt på stereon.

Barnbarnen avgudar sin mormor. För henne berättar de allt sådant de inte kan delge någon annan. Henne frågar de sådant det funderar på och de får alltid raka svar. De vet, alla fyra, att vad som än händer så kan de vända sig till mormor. Gud förbjude att någon skulle göra henne något. Då vet de inte vem de gett sig på.

Hon står upp för de sina utan att tveka en sekund. Hon är vänligheten själv. Empatisk och har förmågan att kunna se saker från mer än ett håll. Det finns en förståelse för varför saker blir som de blir och att det inte alltid är svart eller vitt.

Hennes svärsöner älskar henne och hon dem. De ställer alltid upp och hon är alltid tacksam för minsta lilla. Aldrig att hon ställer några krav. Aldrig att hon surar för att vi inte har tid. Att hjälpa henne är inte helt enkelt. Man får upp och trampa henne på halsen för att hon ska ta emot. Hon vill klara sig själv.

Hon är den minst besvärliga människa som jag någonsin har träffat. Hon är också en av de människor jag tycker mest om.

Min lilla mor. Ömma modern.

IMG_0882

Tålamod är en dygd

Men nu har jag tappat det. Tålamodet.

Jag har fått nog nu kroppen, hör du det?! Sluta åbäka dig och skärp till dig! Jag vill gå långrundor och jag vill rensa ogräs. Jag vill inte ligga raklång i soffan och gnälla från morgon till kväll.

Imorgon är det du som ser till att få lite ordning på det här torpet så att Mannen slipper kippa efter andan av allt kvalster. Och Ömma modern kan sitta i soffan utan att få taxpäls på onsdag när hon ska firas.

Se så! * pekar med hela armen *

God ton

Sitter på altanen och gör inget annat än att andas in doften från nyklippt gräs och pioner. Två glas rödvin dämpade värken som fick mig att ligga raklång hela dagen. Den som uppfinner en värktablett med samma effekt, utan de skadliga sakerna, kommer att bli miljardär.

Jag vilar ögonen på allt grönt. Slöpratar med Mannen. Tittar på Hasse som trädgårdsarbetar. Gräver gropar. Finfördelar en pionblomma. Ruskar ogrästorvor. Allt under Harrys överinseende.

Sedan kommer grannarna hem. Det unga paret med sin tvååring. Vid ett tillfälle pratade vi över häcken (då den inte var så hög) och de berättade att de ska bygga hus och sedan kommer nästa barn. Planen. Den utstakade framtiden. Jag tänkte då att det sällan blir som man har tänkt. Livet händer en. Det visar sig att den man lever ihop med inte alls är den där själsfrände man trodde. Att de gemensamma värderingarna inte alls är gemensamma. Tvärtom. Och aldrig blir det så tydligt som när barnen kommer. Det känns sorgligt att se och höra. Och på något vis ”veta” hur det slutar.

Jag kan se in i deras sovrum när jag går förbi. Texter på väggen. Together we make a family. Och så de obligatoriska familjebilderna. Jag ser deras dröm. Eller hennes. För det är hon som styr skutan. Driver den framåt. Han verkar mest ha halkat med på ett bananskal. Hon har bestämt hur deras framtid ser ut.

Men när jag sitter där på altanen i skuggan under vår parasoll och hör dem prata så känns det inte bra. Hon skriker ideligen på barnet, på sambon. Allt de gör är fel. Eller går inte fort nog. Han säger inte så mycket. Det är en skarp ton dem emellan. Även i de enklaste saker. Jag har aldrig hört något kärleksfullt. Ingen vänlighet. Ömhet. Det bekommer mig illa. Så ska det inte vara.

Kommer det att bli så att husbygge, barnafödande och sedan en förlösande skilsmässa ger dem båda insikt? Får dem att inse vilka de är? Får dem att förstå att välja en partner utefter hur de själva är och vill leva sina liv. Inte för alla oskrivna förväntningar som finns?

Det är sorgligt att tänka så. Det är sorgligt att höra dem och tänka att det där var jag, då, för så många år sedan. Innan jag visste att jag hade ett värde och ett eget liv att själv bestämma över. Innan jag lärde mig att jag inte behöver finna mig i. Göra som andra vill och tycker.

Kanske måste de gå igenom samma saker för att komma ut på andra sidan och se hur det egentligen ska vara. Hur det kan vara. Kanske måste de bli gamla nog att avsäga sig synpunkter från familjer och vänner och göra som de själva vill. Jag behövde det. Bli gammal och lite modigare. Jag behövde lära mig, den hårda vägen, att det är mitt liv och det kan jag inte leva genom någon annans sätt att se på världen. Kanske är det så att de blir lyckliga när de är fyrtio och har vuxna barn. Kanske är det då de vågar vara de personer de egentligen är.

Jag hoppas det. Av hela mitt hjärta. Jag vill att alla ska ha kärlek i sina liv. Kärlek. Ömhet. Vänlighet. Skratt och närhet. Det har vi alla (nästan) förtjänat.

Mastklydd

Masta av på hösten. Hur svårt kan det bli? Ta bort tampar och vajrar och sedan är det klart. Not.

Alla vajrar måste märkas var de ska sitta så att vi minns till våren eftersom de är olika långa.

De ska fästas olika. Det ska skruvas och vridas på små konstiga metallsaker. Alla tampar ska pillas in i obegripligt tajta hål (borde inte de alla vara smalare?) och dras på rätt håll. Och fäster man vajern fel står masten snett. Inte bra.

Jag må vara ett under när det kommer till det praktiska men det är Mannen som är en jävel på att segla. Och som vet vad alla snören ska användas till. Och var de ska sitta.

Jösses.

Det är inte helt enkelt att försöka fixa allt det där på egen hand samtidigt som den ytterst frustrerade Mannen försöker hitta något han kan göra. Mer än att peka. Jag hittar lösningar med ståltråd och skruvmejslar i olika storlekar. Svär och kryper under bockarna som håller masten. Och får skrubbade  knän som en tolvåring.

Nu tror jag/vi att alla saker är där de ska vara. Mannen har mutat gubbröran i klubbhuset med smörgåstårta och starköl för att vi ska få hjälp med att masta på. Inte så lätt när Mannen har en arm och kunskap och jag två armar men ingen som helst vetskap. Måtte gubbarna vara nyktra länge nog så att vi får masten att fästa på båten.

Jag är så slut. Så slut. Kroppen har fått obegripligt med stryk den senaste månaden. Jag kan inte ens ta ut bettskenan för egen hand om morgnarna längre. Ingen kraft alls i nyporna. När Mannen frågar vad jag vill äta kan jag inte svara. Inte tänka ut eller känna efter vad jag är sugen på. Jag är löjligt trött. Huvudsvålen är full av psoriasisutslag. Alla fibrosymptom är fullt utvecklade.

Men jag är lycklig. Snart kan vi bo i båten. Snart. Jag skiter i om det regnar på midsommarafton. Jag skiter i om det regnar resten av sommaren. Jag ska sitta där, ombord, och lösa korsord. Koka lite fisk och sova som en stock om nätterna. Jag ska gå långa rundor med hundarna och dricka vitt vin. Tjitt-tjatta med båtgrannar och diskutera hur många gånger man bör lacka en lucka. Luta mig tillbaka och känna hur axlarna sänker sig, sjunker, till en normal nivå. Dricka mitt morgonnescafé och tjyvmata ankungarna som simmar i hamnen med min macka

Hasse har tränat med flytväst här hemma idag. Han verkar inte bry sig jättemycket. Harry verkade mer brydd över att någon annan än han själv använde västen. Gullehund.

Jag ska läka. Igen.

Och jag hoppas vid, valfri gud, att Mannen är kry när det är dags till hösten.

Boxning

Är det en sport att misshandla någon? Visserligen är det frivilligt att ställa upp, men ändå. Jag tycker det är förfärligt. Otäck och obegripligt. Vem vill ha stryk? Vem vill ta emot slag i ansiktet och göra sådant som gör ont? Skada någon annan.

Jag kan verkligen inte förstå.

Vänskapen

Vänner. Det finns förvånande många av dem. De där som jag träffar ofta, de jag ser mer sällan. Men de finns alltid där, alldeles oavsett.

Det finns vänner jag aldrig träffat. De som jag ”mött” via bloggen och sedan gått vidare med på fejjan. Människor jag har en relation till och tycker om trots att vi aldrig setts. När jag tänker på det känns det fantastiskt och märkligt på samma gång. Hur kan jag tycka om en person jag aldrig mött i verkligheten?

Det är något med att se varandra genom det skrivna ordet. Läsa någons tankar och funderingar. Se hur de använder bokstäverna för att formulera sig och sina åsikter. Att fatta tycke för en person genom den människans sätt att beskriva sin värld är som att plötsligt se en illustration bli tredimensionell. Att få lov att följa med någon på resan genom livet, med allt vad det innebär av sorg och glädje, är som att få en present. Något att gömma undan och ta fram och titta på ibland. Vårda och vara rädd om. Precis som irl.

Personer i den världen som står mig nära och vet sådant om mig som de jag är släkt med inte har en aning om. Personer som läser. Tänker på det jag skrivit. Kommer med kloka kommentarer. Pepp. Nya tankar och vinklar när jag själv har fastnat.

Det gäller även Instagram. När jag väl samlat mod att våga be om att få följa någon och den personens liv genom bilderna och hen godkänner, då känner jag mig privilegierad. Någon tycker det är helt ok att jag ser utdrag ur deras privata värld. Själv är jag väldigt restriktiv, av olika skäl. Men jag har aldrig nekat någon bloggvän att följa. För att jag känner mig trygg med dem. För att jag vet så mycket om dem och tycker om det jag vet.

Jag har glädjen att ha vänner jag kan krama irl. Vänner som talar om hur viktig jag är för dem. Men de är lika viktiga som de vänner jag aldrig sett i ögonen.

Jag är väldigt tacksam för alla mina vänner.

”The bond that links your true family is not one of blood, but of respect and joy in each other´s life.”
Richard Bach

Klarlackad

Nu är det bra. Det räcker. Jag lackar inte en gång till.

Idag har jag skrapat bort färg från gummilisterna runt alla fönster. De där som jag tejpade för att det inte skulle komma färg på. De där som jag skyddade med tejp som inte lämnade några klisterrester efter sig. De har jag nu tvättat med lacknafta för att få bort allt klisterresterna. Fuck you tejptillverkare. Imorgon ska jag tvätta bort all svärta gummit lämnade på den nymålade ytan på däck. Har jag tur slipper jag måla om däcket. För att få bort det svarta på det vita. Herregud, det tar aldrig slut.

Jag är rätt less nu.

Helt ärligt. Jag älskar, älskar, vår båt. Vi tar ett steg i taget. Renoverar lite varje år. Men nu, just nu, är jag trött. Jag vill bara segla. Titta på tumlare. Laga mat i pentryt. Gå sköna rundor med hundarna och sova djupt i förpiken. Koka mina ägg och vattnet till mitt nescafé. Lösa korsord och dricka vitt vin.

Kroppen är så sliten. Min själ är så sliten. Men samtidigt, jag vill inte ha en minut ogjord. Jag älskar, verkligen älskar, båten. Vår båt. Vårt lyckopiller. Vår antidepressiva medicin. Vår stolthet.

Shit vad jag ska malla mig när folk kommenterar henne vid kaj.