månadsarkiv: januari 2013

Insomnia

Nu är det ungefär femton år sedan jag klev in genom dörren på Smärtkliniken. Trött. Stressad. Förvirrad. Och kraschad i kroppen.
Jag stannade där i två veckor. Vi var en grupp människor med skiftande smärttillstånd som skulle lära oss att förstå och hantera vår respektive smärta och värk. Det var konstiga två veckor. Människor jag inte kände alls och idag inte minns namnen på dela med sig av sina innersta tankar och upplevelser. Alla hade vi ont av olika anledningar. Olyckor, misshandel, operationer, värksjukdomar och ärftliga tillstånd. Märkligt nog gick det mesta av terapin att applicera på oss alla. Att få förståelse för varför smärtan uppstår. Vad jag kan göra för att undvika den. Hur jag beter mig när den inte går att undvika utan måste hanteras.

Framför allt att det inte är något jag inbillar mig. Att den där smärtan är på riktigt. Trots att den inte syns.

I tjugoårsåldern skadade jag mig i arbetet. Lyfte en patient fel och var sjukskriven ett halvår. Min arbetsgivare övertygade mig om att underteckna ett papper på att det inte var arbetets fel att jag skadade mig. Synd. Idag hade jag haft rätt till ersättning. Men visst, patienten som trillade ur sängen klarade sig utan skador eftersom jag inte lyfte med knäna utan med ryggen.

Fem år senare väntade jag mitt första barn. Foglossningarna gjorde mig omgående handikappad. I tredje månaden gick jag som en höggravid. Jag var sjukskriven resten av graviditeten och fick inte lyfta tyngre än ett mjölkpaket.

Andra gången jag väntade barn, fem år efter den första, hände samma sak. Mitt bäcken luckrades upp och jag hasade runt med gördel och skit i nio månader. Inte heller den gången fick jag gå eller lyfta något.

Ryggen repade sig aldrig. Jag hade konstant värk och kunde inte sova utan att ta värktabletter flera gånger per natt. Det gick inte att få med sig kroppen i ett stycke när jag vände mig i sängen. Och eftersom det gjorde så ont vaknade jag. Varje gång. Det spred sig ut i kroppen och snart kunde jag inte göra någonting utan att få ont. Men jag lyssnade inte. Jag fortsatte i hundranittio. Målade, grävde, städade, bakade, tränade…

När jag inte kunde åka skidor längre och knäna svullnat upp till sin dubbla storlek gick jag till doktorn. En reumatolog. Hon konstaterade atros men misstänkte också fibromyalgi. Jag skickades vidare och hamnade till slut på smärtkliniken.

Jag blev trodd. Lyssnad på. Och förstådd.

Där fick jag dessutom insomningstabletter för att jag skulle kunna sova bättre. Egentligen var det antidepressiva men en ”biverkning” var att de var smärtstillande och en annan att de var lugnande. Vilket gjorde att jag slocknade som ett utblåst ljus och sov utan smärta för första gången på obegripligt många år. I många år nojade jag över de där tabletterna. Det kändes inte rätt att bara fortsätta knapra dem år ut och år in. Dosen ökades naturligtvis men enligt min läkare var den fortfarande så låg att den var knappt mätbar i ett blodprov.

Det där med att sova/inte sova blev en grej. En noja. Paniken när jag låg klarvaken klockan fyra på morgonen. Känslan av att fan, jag borde inte druckit vin nu kan jag inte ta tabletterna. Åh nej, nu är klockan för mycket nu kan jag inte ta dem, då sover jag hela förmiddagen imorgon. Det pågick i så många år att jag inte mindes hur det kändes att bara gå och lägga sig och somna.

För två veckor sedan hämtade vi Hasse. Jag var rädd att jag skulle vara alltför krockad för att märka om han behövde gå ut på natten så jag lät bli att ta mina sovtabletter. Varje natt har jag varit uppe minst två gånger. Varje dag är jag tröttare än tröttast. Varje kväll somnar jag som en stock med Hasse hopkrupen mot min hals. Jag har insett att jag klarar mig utan de där tabletterna. Att ta smärtstillande innan sänggående känns ok men det är bra så.

Jag vet att jag egentligen borde fasat ut tabletterna och inte slutat tvärt. Nu har jag en massa konstiga fysiska åkommor som högst troligt beror på abstinens. Men det gör inget. Jag känner mig skärpt. Vaken. Klarare i huvudet trots tröttheten. Men den är ju övergående. Och jag har kommit in i ett flow när det gäller sovandet. Lättnaden på det är obeskrivlig. Sovmaran har tappat sitt tag om mig.

Jag vet att värken aldrig försvinner. Det gör alltid ont. Men jag vet varför. Det skrämmer mig inte mer. Att ha förmånen att få leva som jag gör idag, inbäddad i kärlek och omtanke, gör att livet kommer först och smärtan håller sig i bakgrunden. Den kommer att visa sitt fula tryne då och då men jag kommer att vänta ut den och hålla min lycka framför mig som om jag motade en vampyr med ett krucifix.

Hej, jag heter H och jag har slutat med mina tabletter.

Det fanns en tanke

Jag hade ett resonemang klart för mig. Sådant jag tänkt på från och till. Vänt och vridit på.

Nu är jag så trött att jag inte för mitt liv kan formulera den allra enklaste synpunkt på något. Allt är oklart.

Jag behöver ostörd sömn. Kroppen börjar protestera.

Men alldeles oavsett hur trött jag är så är jag lycklig. Och det är det viktigaste.

IMG_1904

Och ljust blev det

I hallen har vi en sådan där ”stång” med 5 spottar. Lampeländet har asats med genom flera flyttar och ärligt talat har det väl funnits ställen där den passat bättre. Vi satte upp den så länge. Så länge har varit i tre år, hitintills. Allt eftersom har de där spottarna lagt av. Man vänjer sig vid det sinande ljuset och tänker sällan på det. Sällan är de dagar i veckan då jag ska dammsuga och inte ser gruset framför mig. Däremellan vandrar vi i mörker eller trevar oss fram i skenet av levande ljus. Väldigt mysigt. Och det gör en dessutom ännu snyggare än vanligt.

Häromdagen, slocknade slutligen den sista spotten. Det blev mörk på riktigt. Mannen beordrades till Ica Maxi och jag balanserade sedan på en stol för att sätta i de nya lamporna. Jamen se enkelt ska det ju inte vara. Herregud, hur skulle det se ut om det bara var att ta ut de trasiga och sätta i de nya små lampjävlarna? Jag fick ta loss hela stången med takfästet, kabeln från kabellisten och detta balanserande på tå på en stol.
När hela eländet sedan låg på köksbordet var jag tvungen att skruva av alla skärmarna innan det gick att byta ut lamporna. Sedan skulle skiten upp igen. Samma lika fast tvärtom. Jag var inte på mitt bästa solskenshumör.  Men nu sitter den där.

Och hallen är numera väldigt upplyst. Väldigt.

Det här börjar urarta

Håret frodas i armhålorna. Frisyren är inte längre. Sittfläsket blir allt plattare och mustaschen är tillbaka.

Nätterna består av kissrundor och underliga drömmar. Dagarna av spastiska försök till att sköta hemmet och timslånga sittningar i soffan. Jag när en snarkande valp vid min barm.

Alla kloka tankar lyser med sin frånvaro och jag börjar ledsna på alla jävla minusgrader. Jag vill dra till skogs! Svårt dock med köldkrampande hundtassar och kortbenta valpar.

Förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge innan vi kan vara ute mer än 7 minuter åt gången och jag ser fram emot att dricka mitt kaffe på altanen och möta solen med näsan.

Jag ser också fram emot att slippa ligga raklång för att nå bajshögen under soffan samtidigt som Hasse gör sitt bästa för att lugga av mig frisyren.

Att ligga tätt intill Mannen igen kommer att bli spännande, jag minns knappt hur det känns. Frågan är väl om det någonsin kommer att gå. Mest troligt är att två taxar kommer att yla i takt men det kanske piggar upp.

Nu ska jag borsta tänderna. Det har jag inte hunnit ännu. Men jag har ju hela kvällen på mig.

Dagens outfit

Jag funderar seriöst på att under dagens lopp ta på mig riktiga kläder.

IMG_1896

Vitt linne – Flash
Trosor – Twilfit
Blå tischa – Flash
Rutig pyjamas – Twilfit
Vita sportsockar – Stadium
Gröna jaktstrumpor – Mannens garderob
Marinblå morgonrock – Mannens garderob

Min hjärna är full av gröt

Mer än vanligt tänker säkert vissa. Jag förstår nu varför det inte är meningen att man ska ha småbarn i min ålder. Jösses så mosig man blir när man inte får sova hela nätterna.

Hasse är en förtjusande liten vildbasare med galet vassa tänder. På natten sover han i min armhåla med sitt lilla ansikte mot min hals. Himla gulligt, tills han tycker att jag ska vakna och sätter de där söta små bissingarna i min haka. Vilket händer ca två gånger på natt. Han är konstant hungrig och bajsar därefter.  Naturligtvis har han passat på när jag snott åt mig tre minuters egentid på toaletten. Det har tagit mig några dagar att komma in i kiss&bajsrutinerna men nu är jag på banan. Dock är det himla dumt med tio minus när man ska lära en valp att det är jättemysigt att kissa ute.

För tillfället händer inte mycket annat här i min lilla värld. Äta-sova-kissa-bajsa-leka-sova går på repeat dagarna i ända. Däremellan försöker jag torka av vasken, koka kaffe, borsta tänderna och undvika att bli förstoppad. Jag tänker att allt har sin tid. Så även min hygien. Lagom till vårsolen kommer är vi redo att röra oss ute i verkligheten igen.

Jag är då snusfri. Smal. Utvilad. Och har en rumsren hundvalp.

IMG_1865

Förlossningskoma

Det är så det känns ungefär. Upp och kissa valp var tredje timme i natt. Samma kläder som igår. Doften (?) av valp, kiss, hund, oborstade tänder och du-borde-byta-tischa. Huvudet fyllt med bomull.

Hasseliten vill inte vara ensam. 1 meter bort är som om vore det i en annan galax. Hasseliten låter som en gris. Hasseliten har svårt att hålla balansen på den frusna och knöliga gräsmattan när han kissar.

Det är himla häftigt det här.