månadsarkiv: november 2012

Jag och Per Moberg

Doften från Dunderglöggen som puttrar i arbetsrummet är så påtaglig att det känns som om hela hemmet är invirat i en glöggfilt.

I natt drömde jag att jag gjorde glögg tillsammans med Per Moberg. Han var faktiskt riktigt trevlig. Inte alls sådär tuff och slajmig som han verkar på tv. Jag flätade hans hår så att han skulle slippa slänga med det hela tiden.

Kanske dörren till arbetsrummet borde vara stängd. Å andra sidan är det rätt mysigt att lulla runt och känna sig lite glöggfryntlig medan man släpar runt på dammsugaren.

Snart är han här!

Långa Barnet! Åååh så jag ska krama och pussa på honom! Min store unge. Min förste. Det gäller att ta tillvara de få dagar han är här, han kommer inte hem till jul.

Egentligen spelar det inte någon roll om det är jul eller en vanlig onsdag. Jag saknar honom ändå. Men det är som det ska vara. Han är ju gubevars vuxen och har sitt liv. Det skulle bli lite pinsamt om han bad om ledigt för att mamma ville ha hem honom till julafton. För oss båda. Nu får jag och Mannen ytterligare en anledning att åka till hufvudstaden.

Jag misstänker att det är så här det kommer att bli för de flesta med barn som börjar bli stora. Det finns inga garantier att de stannar i den stad de är födda. Herregud, hela världen ligger ju där och väntar! Idag är det så enkelt att jobba utomlands, att resa runt och se nytt. Självklart vill jag att ungarna ska göra det! De ska inte sitta här och häcka i mitt bo bara för att jag saknar dem så fort de går utanför dörren. Vad skulle jag vara för en mamma om jag begärde det?

Nej. Ut, iväg! Prova era vingar! Skaffa er erfarenheter och vänner!

Vi ses och hörs på Skype. Via mail och sms. Och skiter det sig vet ni var jag finns.

Jultöcken

Av helgens utflykt till Louisiana blev det pannkaka. Vi började med att äta i restaurangen och något i maten var inte som det skulle. Jag blev magsjuk halvvägs in i utställningen så det var bara att åka hem igen. Maken kurerade mig med whisky och sedan var jag redo att sätta igång med Dunderglöggen.

Nu har vi blandat två spannar med en massa gott och förhoppningsvis hinner den bli klar till Lucia. Köpeglögg är inte att tänka på när man har upptäckt den här. Precis som i fjor står spannarna i arbetsrummet och bubblar mystiskt. Hela hemmet badar i glöggdoft, det är ett bra sätt att komma i stämning.

Båda våra nya fina ljusstakar har kommit och lyser nu så fint i våra fönster. Nu gäller det att jag lyckas orma mig förbi allt bråte i förrådet för att få tag i resten av julpryttlarna. Jag vet inte varför men just i år är jag i riktig julmood. Kanske är det för att jag faktiskt känner att det inte finns några krav eller förväntningar på vare sig mat eller klappar. Vi gör som vi vill.

Vi har tex en hysteriskt pyntad julgran.

 

Nähä, hörrni

Nu är det väl dags att hålla fredag?

Jag tänker starta helgen med att hyfsa hemmet. Du milde tid som här ser ut. Sedan följer god middag med Mannen. Louisiana med bästisen och slutligen rens i förrådet. Det är ju bra om vi kommer så långt in att vi når adventsljusstaken lagom till nästa helg. Där emellan ska det gås i skogen med Harry och göras glögg.

Ja det var väl det. Helg på er!

Den där taxen alltså

Jag har haft katt i hela mitt liv. Det där med hund begrep jag inte alls. Varför ha ett djur som du var tvungen att gå ut med femtioelva gånger om dagen oavsett väder? Det finns ju en anledning till att man säger hundväder. Kan de inte gå på lådan är det bara jobbigt. Hundar dreglar, fiser och tuggar sönder skor. För att inte tala om all skit de drar in.

Men. För snart tre år sedan vände det. Varför har jag inte en aning om. Plötsligt ville jag ha hund. Jag läste på om olika raser. Hur man tränar dem och lär dem att inte pinka på arvegodset i vardagsrummet. Alldeles oavsett vad de eller jag tycker om nämnda sak.

Jag kom till slut fram till att en släthårig dvärgtax var det ultimata. Dessutom skulle det vara en hane. Palla en löptik liksom. Sedan blev det operation övertalning med maken. Eller, övertalning var väl att ta i. Det var lika lätt att få honom dit som det är att skära smör med en varm kniv.

En liten hund kan åka i cykelkorgen. Den är lätt att ta med sig överallt just för att den är liten. En släthårig hund luddar inte (den fäller istället…). En tax är en riktig hund, inte en accessoar till handväskan. Och sedan var det bara färgen kvar.

Vi pratade med kenneln och sa att; en dvärgtax, black and tan, hanhund, det vill vi ha. Det föddes en i den kullen. Vi hämtade honom när han var 9 veckor.

Från den dagen har PytteHarry varit vår bebis. Han går före det mesta. Sover mellan oss i sängen. Vill helst vara nära oss båda samtidigt. Han är mer kelen än alla mina katter tillsammans. Han är rolig och finurlig. Alltid glad och kavat. Tycker om allt och alla. Han följer med oss hem till folk, är med på restaurangen, i båten, ja överallt. Alla tycker om Harry.

Harry sover längre än jag gör, långt ut på förmiddagen. Han vill inte gå ut när det regnar utan pinkar i skydd av altantaket för att slippa att bli våt och rinner sedan in i soffan igen. Han klagar aldrig. Varken skäller eller gnäller. Han är bara genuint glad och kärleksfull från det att han vaknar tills att han somnar.

Vem kunde tro att det skulle bli så enkelt att ha hund? Hade någon sagt till mig att jag en dag skulle skaffa en hade jag skrattat på mig. Moi!? Och nu sitter jag här. Jag och min lille tax.

Mitt livs kärlek. Nåja, jämte Mannen då.

Ljuset!

Vid den här tiden på året tycker jag att skymningsljuset är något speciellt. När solen försvunnit ner i havet är himlen fortfarande ljus. Dramatiska färger som sprakar över skogens svarta silhuett och det är så vackert att jag blir stående en stund och bara tittar. Tar in.

Hela tiden när jag går hakar blicken sig fast vid detaljer. Det speciella varma ljuset i löpspåret. Hur resterna av den blå himlen syns mellan björkens kala grenar. Månen med sin aura lyser klart som mot djupblå sammet däruppe.

Jag slås av hur skarpt allt syns trots skymningen. Stannar framför en upplyst kastanj. Grenverket är så tydligt medan allt runt omkring ligger i mörker. Jag känner en sådan glädje över att kunna se. Lägga märke till och spara inom mig. Som små diabilder man lyfter mot ljuset för att se vad de föreställer. Jag gömmer dem och tar fram ibland för att minnas känslan. Komma ihåg dofterna av multnande löv och fuktig jord. Min bildbank.

Julpynt

Ska vi ta det också när vi ändå håller på och förbereder oss för julinvasionen?

Både jag och Mannen miste vårdnaden om julpyntet då, när det begav sig. Sådant vi ärvt. Fått. Köpt. Visst har det hänt att vi har letat och inte funnit för att till slut komma ihåg att; javisst ja. Det där pyntet bor inte här längre.

Självklart har jag tänkt att det är för jäkligt. Den där lilla trearmade träljusstaken jag fick av mormor och morfar i julklapp en gång. En sådan som man satte julgransljus i. Den står nu på någons köksbord varje jul. Nåja. Hoppas den är till glädje.

Någonstans får man bestämma sig. Vill jag ha alla de där pryttlarna tillbaka? Egentligen? Eller lever jag ett annat liv nu? Ett liv där jag själv vill bestämma vad jag tycker är vackert och vill ställa fram. Mitt liv. Mitt egna julpynt.

Om jag haft kvar alla de där gamla sakerna, hade jag använt dem då? Förmodligen inte. De hade, mest troligt, stått längst in i något skåp och samlat damm. Kanske någon liten sak hade åkt fram inför ett besök av den där släktingen jag fick den av. Mest för att inte göra den personen ledsen.

Är det så jag vill ha det? Nej.

Jag och Mannen har bestämt att vi startar vårt nu. Våra jular. Våra traditioner. På vårt sätt, som vi vill ha dem. Det här blir vår femte jul tillsammans. Vi firar med att köpa två nya elljusstakar. Designade. Dyra. Bara för att vi tycker de är vackra. För att vi kan och vill. Vi bygger vårt julpyntande. Med saker som bara är våra.

De som inga andra har varit inblandade i.

Hur gör du? Gör du det du vill? Eller gör du det andra vill?

Vad är det med människor och julfirande?

Julen närmar sig. Och med den även alla konstiga ”krav” som vi har på varandra. Jag ser, när jag läser hos andra, att många får backa på hur det egentligen vill fira sin jul. Släktingar som anser sig ha rätten att styra upp hur julafton (och för all del även de andra juldagarna) ska firas. Människor som tar den där röda helgen på dödligt allvar och är så stelbenta att det inte ens går att skippa sillsalladen. Trots att ingen äter av den. Den hör till. Den ska vara med för så har det alltid varit. Gud förbjude att någon dessutom föreslår en vegetarisk rätt! Eller ännu värre, ingen julmat alls. Jag vet de som varje år bakar olika sorters kakor och gör julgodis. För att det har vi alltid gjort. I januari åker merparten i soporna eftersom det inte var särskilt gott och för att de där Aladdinkartongerna stod som spön i backen och konkurrerade ut eländet.

Jag kan erkänna att jag skräms av detta överflöd av mat. Mat som efter en sittning sedan kastas för att ingen orkar se åt eländet. Stabbig, kolhydratrik mat som inte gör någon mage glad ska tryckas ner i människors gap och orsaka illamående och trötthet. Mat som vi inte behöver eftersom vi inte är i närheten av den sortens kroppsarbete som krävs för att göra av med allt. Mat som gör julen till den helg då flest drabbas av hjärtinfarkt. Den sorten vi äter för att sedan banta hela våren. Allt medan vi skrattar lite, nyper oss i en valk och skämtsamt säger att vi nog allt gått upp några kilo men det gör man ju alltid på julen.

Det behöver vi väl inte? Gå upp? Varför inte äta med måtta? Varför inte äta sådant vi mår bra av? Varför äta saker som inte ens är gott bara för att det är jul? Är inte det att plåga sig i onödan?

Kom igen, ta lite sill! Du måste smaka på min, vi åt ju av din igår.

Och då kommer jag till den där andra grejen. Man firar inte med sina vänner, man firar med släkten. Punkt. Släkten som älskar att hata en. Släkten som är så tråkig att klockorna stannar. De där människorna som du hänger ihop med via blodsband och inte för att du gillar dem. De där människorna ska du tillbringa julens alla dagar med. Prata med flera dagar i sträck, trots att du redan första timmen på julafton avhandlat allt som överhuvudtaget är värt att prata om. Varenda juldag ska du umgås med släktingar som du i normala fall hade sprungit benen av dig för att undgå. Varje släkting ska bjuda på sin sorts julbord. Som är detsamma som alla andras.

Varför gör vi så? Varför äter vi sådant vi inte tycker om? Varför sitter vi och trängs i soffan med människor som vi tycker är imbecilla idioter? I flera dagar!

Varför är vi så rädda för att prova något nytt? Smaka något annat? Fira med vänner som vi har trevligt med?

Vad händer om vi sätter oss ner och pratar om det här? Berättar vad vi egentligen vill äta och göra? Tänk om det visar sig att 90% skulle vilja göra något helt annat? Och så går vi alla runt och tror att det inte går att förändra för då får moster Lisa spader och gammelmormor kan inte vara utan risgrynsgröten (som hon inte alls tycker om men inte vågat säga).

Traditioner säger några! Traditioner måste man ha! Visst är det trevligt med traditioner men kan de aldrig piffas till lite? Förändras över tid och anpassas till nutida utbud?

Är det för att vi är rädda för förändring som vi klamrar oss fast vi att så har det alltid varit? Och vad är det vi tror ska hända om vi lägger till eller tar bort något eller någon från vårt julfirande? Att himlen ska ramla ner i huvudet på oss? Kommer vi att dö av det? Nej, troligen inte.

Bra, då gör vi som vi vill! Vi sätter ner foten. Vi äter det som är gott och träffar de vi tycker om och som har något att tillföra oss. Resten av er får fortsätta göra våld på er själva.

Bästa medicinen

De tre små prickarna mellan träden är rådjur. Det fanns två till men de hamnade utanför bilden. På ett annat ställe fanns nio stycken!

Den här är till Lilla Blå <3

Nu väntar jag, nyduschad och väldoftande, på Mannen som snart angör hemmet lastad med med godsaker från Holmgrens i Lund. Majskyckling och gås står på menyn.

Det blir en bra kväll det här!