månadsarkiv: september 2012

De där minuterna av tystnad

Jag och Mannen pratar alltid. Samtalar. Diskuterar. Resonerar. Dagarna i ända. Råkar vi vara på olika ställen pratar vi i telefon.

Det finns så många ord. Så mycket text. Nya saker händer hela tiden, här hemma och ute i världen. Och om det måste vi ventilera våra tankar.

Dagar jag inte är i takt med mig själv och min kropp kan jag känna att jag behöver tystnad. Tomrum. Som blanka vita papper innan man fyller dem med text eller bilder. Jag kan längta efter de där stunderna.

Idag är Mannen iväg på ett uppdrag och jag sitter i soffan med Harry sovande mot min höft. Jag kommer på mig med att sucka högt. Uttråkad. Rastlös. Hela tiden kommer jag på saker så viktiga att jag skulle behöva prata med honom om dem. Men jag kan inte ringa honom just nu. Och det gör mig frustrerad.

När han kommer har jag förmodligen glömt allt det där som var så brådskande. Vårt samtal kommer att bölja fram och tillbaka som vanligt om allt och inget.

Jag älskar livet med den människan Och ljudet av hans röst.

Svart pist

Jag tänker att livet faktiskt kan liknas vid en tur i skidbacken.

Det finns dagar då snön är lättåkt och svängarna går av sig själv. Sedan är det tillfällena då liftköerna är för långa. Snålblåsten får snön att kännas som synålar mot huden. Uppkörda, slaskiga spår och vettvillingar som hotar att köra över mig.

Ibland händer det. Ganska ofta om jag tänker efter och verkligen ser. Den där vackra slingrande transportsträckan genom en skog med frusna bäckar och en tystnad som är öronbedövande. Solen som glittrar på orörd snö och luften doftar friskt av skog och känns rik på syre.

Då och då dyker det upp en svart pist bakom en dunge eller efter en sväng. Jag såg den inte på pistkartan och det finns ingen annan väg ner. Med små knyckande svängar på skidorna och långsamt kanande lyckas jag knixa mig ner. Det går inte fort. Jag har inte någon kontroll. Men ner kommer jag. I ett stycke. Efteråt lite mallig över bravaden. Jag klarade det. Helt på egen hand.

Och till nästa åk har jag lärt mig att det som inte dödar härdar. Då vågar jag ta ut svängarna riktigt.

Och leva.

Den du egentligen är

Jag tittar gärna på Trinny och Susannah på TV4.

Inte för att jag är galet modeintresserad utan för att de faktiskt lyfter fram det som är vackert. Hos varje människa. De kastar sig över folk på stan och fulkommenterar deras outfit. Helt otroligt att inte någon slår dem sönder och samman i förtvivlan och rent självförsvar.

Ibland fantiserar jag att de kommer och kidnappar mig. Stylar och plötsligt är jag  jättevacker med mina boobs och breda höfter. Jag vet att jag inte är ful. Att jag inte har bedrövligt hår eller hängtuttar. Men ändå. Herregud vad jag inte skulle våga hänga ut bysten eller höfterna på det viset.

Det är fascinerande att se dem. Hur de lyfter alla. Lyfter allas behag. Hur de får människor att känna sig fantastiska och vackra. Helt magiskt om du frågar mig.

Förmodligen återgår de flesta till sina joggingbyxor och svettiströjor igen efter programmet. Men. Men, någonstans, har de kvar minnet, när de var vackrare. Vackrare än någon kunde tro. Vackrare än de själv kunde tro.

Så vackra som de/vi faktiskt är.

Jag önskar att alla, verkligen alla, kunde känna känslan.

 

 

 

Varför skulle jag klara mig?

Jag är banne mig aldrig sjuk. Minns inte ens när jag var förkyld senast. Antingen har jag en väldigt bra förmåga att förtränga eller ett immunförsvar som heter duga.

Nu har jag ont i halsen. Det känns som om världens praktförkylning står och trycker bakom min näsa. Jag snorar lite. Är andfådd och trött. Som ett ordentligt gift par delar vi dessutom på symptomen, jag och Mannen.

Det är kärlek det.

Snart kommer han hem med lite rödtjut och medan jag väntar drar jag i mig en klämtare samtidigt som jag ligger nerbäddad i soffan med Harry och en bra bok. Det finns för få timmar på dygnet och för många böcker. Inte ens när man som jag slipper gå någonstans utan kan drälla runt i hemmet, intagandes diverse bekväma ställningar och bara vända blad.

Nu ska jag ösa den dragna grisen. Eller kon. Vet inte hur jag tänkte där när jag tinade högreven. Men jag misstänker att det blir lika gott det.

Och så är det dags att välja nästa bok.

The big nono

Jag har raderat på fejjan. Jupp. Tagit bort. Uteslutit. Deletat.

Nu tror jag inte att de jag tog bort kommer att lida alla helvetes kval. Jag är ju inte precis nerlusad med kommentarer från de där ”vännerna”.

Det är sjukt egentligen, om man tänker efter.

Man sitter där med vänner till barnen. Gamla, före detta flickvänner/pojkvänner. Kollegor sedan gudvethurlångttillbaka, klasskamrater som man inte minns namnet på, bästisar som man växte upp med… Herrejesus! Varför vill jag vara vän med de här människorna? Minnas deras födelsedag? Varför vill jag överhuvudtaget ha med dem att göra?!

Jag tog bort en fd flickvän (till sonen) för en tid sedan. Hon skickade ett personligt meddelande och undrade varför jag inte ville vara hennes vän. Gud, inte tänkte jag på det! Jag tyckte mest att vi ALDRIG någonsin skrev något till varandra så därför…

En befrielse. Faktiskt. Jag menar, herregud, om någon vill ha tag i mig så vet hen var jag finns! Hur svårt kan det bli? Eniro!?

Sedan finns det de där, några stycken, som jag inte kan ta bort för att det för så mycket annat med sig. Helt galet egentligen.

Och. Det finns avlägsna vänner. Avlägsna släktingar. Avlägsna vänner till barnen. Avlägsna vänner till släkten.

Alltså seriöst.

Fejsbuck innebär att ingen, INGEN, kan vara som den vill. Det finns ALLTID någon att ta hänsyn till. ALLTID.

Jag tycker det är läskigt. Otäckt. Du kommer aldrig undan. Även om du är anonym (hahahahahah) så går det att hitta dig där. På internet.

Nu håller jag kväll. Men jag antar att mitt internet-alias kommer att hålla igång resten av dygnet. Jaja, Bara jag får sova.

Jag älskar de här dagarna

Fredagarna då Mannen är i gruvan och jobbar ihop till maten. Jag mornar mig i en timme, dricker kaffe med grädde och försöker få kroppen att samarbeta. Det fixade sig med hjälp av några små roliga piller.
Med hjälp av mina bästisar Ajax och Såpa fixar jag hemmet.

När Mannen kommer hem parkerar jag honom i soffan med ett glas vin och mig själv vid spisen. Med ett glas vin.
Vi äter och ser på tv. Hummar och skrattar lite. Mannen stupar i säng med datorn p magen. Han ska komma ikapp sin favvoserie. Själv pysslar jag med händer och fötter. Smörjer och duttar. Tar hand om mig. Det känns fint.

Harry snarkar på en kudde och vet inte vad som är upp eller ner. Livet är gott.

Sannerligen. Och imorgon är en ny dag. Den ser jag fram emot.

Jag ger dig min morgon

Alla mornar borde vara som idag.

Varma. Ömsinta. Kärleksfulla.

Det är ett bra sätt att starta dagen. Lite långsamt, med en känsla av att det finns oceaner av tid. Att världen där utanför kan vänta lite till innan allt slamrar igång.

En skön känsla i magen. Jag känner mig skrattig och bubblig.

Tjillevipp!

Jag borde nog jobba som it-nissa. Det var dags att installera nytt trådlöst internet i hemmet. Kartongen har stirrat uppfordrande på mig varje gång jag varit i arbetsrummet. Jag placerade den strategiskt på skrivbordet för att inte glömma. Tänkte att jag tar det när det börjar närma sig avslut på Teliaabonnemanget. Som jag inte visste riktigt när det var.

Igår fick jag lätt ångest då mailen slutade fungera. Tänkte att det är nog dags nu. Ärligt har jag skjutit på det för det är så sabla krångligt med alla sladdar och blinkande lampor.

Döm om min förvåning och till min stora förtjusning när jag väl packade upp routern. En liten beskrivning följde med. Fyra steg sedan ska det funka. HAHAHA, tänkte jag. Sedan när har det varit så enkelt?

Det var verkligen så lätt. Löjligt lätt. Fast det tänker jag inte berätta för någon. Inte ens för mig själv. Jag väljer att tänka på mig som IT-gurun.

Läs det här!

Orkar du bara läsa igenom Aftonbladets rubriker? Har du fullt förtroende för människorna i det stora landet i väst? I världen? Att de leder oss längs den breda vägen?

Tänk om. Tänk rätt.

Läs det här. Se filmen!

Sedan kan vi prata om vad som händer där ute. Var galningarna bor. Vilka som borde spärras in. Och aldrig släppas ut. Oavsett om det gäller de som skrivit manuset eller skådisarnas bedrövliga insats.

Vart vi är på väg? Egentligen! Och vilket århundrade vi lever i?

Vad hände med sunt förnuft?