månadsarkiv: augusti 2012

Jaaa!!! Det blev GULD!

Kunde man vinna OS-Guld i städning skulle jag just nu sitta och polerat ett sådant.

Nu kan man inte det, så därför dricker jag rödvin för att döva värken istället. Går sådär om jag ska vara ärlig.

Men. Mannen är hemma! Nöjd med sin vecka. Full av intressanta intryck och många tankar. Tankar och synpunkter som vi ska ägna helgen åt att dissekera. Jag gillar det. Dissekerandet.

Nu blir det räkor och svenska kräftor. Ack, så jobbigt vi har det.

Dagen närmar sig

Dagen som är vår bröllopsdag. I två år har vi varit gifta. Dock räknar vi 5 år/år för att säkert hinna med att fira silverbröllop.

Åren med Mannen har varit de bästa i mitt liv. Jag har aldrig varit närmare en annan människa. Aldrig varit så trygg och säker på kärleken. På oss.

Visst, en del har inte uppskattat vårt förhållande. Och det spelar ingen roll. Det som är viktigt är alla de som gör det. Vänner som jublar för vår skull. Vänner som vill ha oss med. Som tycker om oss som par. Mina vänner blev hans och hans blev mina.

Vi har haft så galet roligt de här åren. Skrattat oss sönder och samman. Stöttat och pushat varandra. Varit nära, nära. Upptäckt nya saker tillsammans. Fått nya, gemensamma intressen. Vi har limmats ihop till ett stycke. Ett stycke där vi svarvar fram fantastiska former.

Vi tror på framtiden. På oss. Vi vet hur bra det här är. Och vi är så oändligt rädda om oss. Om vårt.

Vi fortsätter vår väg framåt. Mot allt fortsatt spännande och roligt. Och vi gör det hand i hand.

Schleten

Jo. Jag är väl inte känd för att ta det lugnt när jag väl bestämt mig för något. Kanske jag inte borde ha gått ut så starkt igår. 1,5 mil fördelat på lunchrunda 1 mil och kvällsrunda 0,5 mil. Kan väl säga som så att det känns i stativet. Dessutom var jag och Harry och tränade lite kommandon där emellan. Kan ju vara trevligt om han kommer när man kallar så jag slipper skämmas ihjäll på valpträffen.

Nu känns som ett bra tillfälle att sätta igång med skrivandet igen. Jag kan ju inte skylla på att Mannen hänger mig i kjolarna eftersom han är borta hela dagarna. Bara det känns väldigt, ja, annorlunda. Jag kommer hela tiden på saker jag ska fråga/berätta och så är han inte där. Men han har kul på sitt sätt och det är både spännande och roligt. Fast det är lite läskigt för mig. Vad ska jag nu skylla mina improduktiva dagar på?

Jaja. Jag tar mig friheten att ha lite startsträcka. Har jag tur hinner jag komma igång innan jul. Jag måste ju gå ut med hunden också.

Pirrigt

Det ligger förväntan i luften. Jag känner mig rastlös. Lite spänd, på ett bra sätt. En massa energi måste komma ut. På rätt sätt. Projekt börjar ta form. Idéerna är många.

Vad kan vara bättre än att möta hösten på ett nytt sätt? Spännande!

 

Lördagsmys

Först en lång runda i skogen. Lite spatserande vid havet. En runda inom ostaffären och sedan hem till de sköna stolarna på altanen. Idag ska bli ytterligare en pärla att trä upp på halsbandet av minnesvärda dagar.

Jag ska kyssa Mannen i hans pussvänliga nacke. Låta honom hålla om mig hårt, hårt. Laga lite god mat medan jag vickar på höfterna i takt till musiken. Vrida ur intressanta resonemang till sista ordet. Tända alla lyktorna när skymningen lägger sig över oss som en mjuk filt. Känna dofterna med stråk av höst.

Det blir en fint det här. Igen.

Nu blir det allvar

På måndag sätter det igång, alltsammans. Mannen börjar del två i utbildningen och det är full rulle framåt. Galet spännande!

Jag bävar dock för att vi ska vara ifrån varandra hela dagarna. Det är vi inte vana vid efter en sommar i sus och dus och kärlekens tecken. Men än finns det många seglatser framför oss. Många promenader och mycket god mat väntar runt hörnet.

Känslan av höst i antågande känns extra tydlig idag. Luften är frisk och doften från åker och skog sveper förbi min näsa när jag går kollerundan i trädgården. Ljuvligt! Jag ska tända mina nya, röda lyktor och njuta av höstens goda.

Det känns som skolstart. Jag får ett behov av nya fina pennor att fylla mitt pennfodral med. Ett oskrivet kollegieblock och en ny kalender. Ett suddi som luktar äpple. Jag kan inte låta bli att stanna till på pappersavdelningen på Ica för att stryka lite över färgglada anteckningsböcker och pilla lite på Hello Kittypennorna.

Så. Nu börjar det. Nu är vi där. En resa i en ny riktning. Fladdret i magen. Glädjen över att vara med om något annorlunda. En utmaning som taggar hjärnan.

Men först ska jag stryka.

Gick bärsärk i trädgården

Nåja. Slängde sommarblommorna och grävde upp de stackars pionerna. Undrar om de någonsin förlåter mig för det ständiga flyttandet. Men jag vill ju bara deras bästa. Det borde de uppskatta.

Nu får de stå intill altanen så att jag slipper resa mig ur trädgårdsstolen och gå bort till buskarna för att andas in deras doft. Om de nu kommer att blomma mer under överskådlig tid. De är lite tjuriga de där madammerna.

Drog till min favoritleverantör när det kommer till växter men drabbades av någons sorts jagvetintevadjagvillpanik. Kunde inte bestämma mig för något alls och fick åka hem tomhänt. Det har nog aldrig hänt. Ungefär som när man åker till Ikea för att titta på något speciellt och kommer hem med femtioelva pryttlar man inte visste att man behöver. Plus servetter och ljus.

Nu när jag halvligger i soffan vet jag precis vad jag borde ha köpt. Det kommer att bli himla snyggt.

Är vi inte bättre än så?

Alla de där tv-serierna som nu likt en tsunami väller över oss, vad är det för jävla dynga egentligen? Varför finner vi oss i att det sänds lyteskomik och elakheter på bästa sändningstid? Alla de olika kanalerna försöker slå varandra på fingrarna med värsta programmet. Och alla tittar. Diskuterar bedrövligt världsfrånvända hemmafruar och mer eller mindre imbecilla campare. Skrattar åt sextioplussare som super och bär sig åt som bortskämda brats från Stureplan. Sorgliga människor som åker färja eller göra av med hela sin årsinkomst på Ullared och bråkar i direktsändning över antalet schampoflaskor i kundvagnen.

Jag förstår inte grejen. Eller det roliga. Eller hur man ens kommer på idén att göra sådana här program. Är det så vi är. Lyckliga om vi får skratta åt någon annan. Glömmer vi oss själva och våra halvdana liv om vi kan göra narr av någon annans?

Jag blir illa berörd, generad och ledsen. Tycker det är obehagligt. Jag vill inte vara med. Inte bidra till sådana ”nöjen”. Varför är det inte fler som reagerar? Är alla så blasé och mediatrötta att vad som helst kan passera?

Nä, hörrni. Våga vägra skittv.

Denna fantastiska människa

Ömma Modern är nyopererad i ryggen. Nu en vecka senare stolpar hon runt med rollatorn, iförd korsett. Pigg, glad och bättre för varje timme som går.

Till och med på sjukhuset var de imponerade av hennes positiva sätt att se på alltihop. Inget gnäll utan idel vänlighet och en stark tro på att allt kommer att bli kalasbra. Den tidigare smärtan är borta, nu är det bara såret som gör ont.

Magiskt.

Mannen oroar sig dock för att hon kommer travandes rätt vad det är och dricker upp hans gin. Jag hoppas att det blir så.