månadsarkiv: juli 2012

Keeping up the appearances

Jag tänker ofta på det. Vad är vitsen? Poängen? Vem vill man lura? Sig själv eller sin omgivning? En kombination av båda?

Varför är det så viktigt för en del människor vad andra tror eller vet om en? Hur kan det gå så fel att ytan blir det enda som betyder något? Det måste ta så mycket energi att spela en roll. Att aldrig få visa vem man egentligen är.

Men vad händer om man plötsligt skulle öppna upp. Berätta. Utelämna sig.

Jag tror inte det händer något alls. Eller tvärtom. Jag tror att man skulle upptäcka att människor runt en faktiskt är bra människor. Ger man får man tillbaka. Omtanke, stöd, pepp och kärlek. Jag tror dessutom att man skulle inse att de flesta andra har likadana bekymmer som man själv. Oroar sig för samma och också behöver tröst.

Bjuder man in får man så mycket tillbaka. Visserligen finns ju alltid risken att någon handskas fel med ens förtroende men den risken måste man ta. Det goda överväger alltid.

Alive and still kicking…

Herregud! Det där livet! L I V E T. Det kommer hela tiden i vägen.

Är det inte segling, huset och leva så är det dödligt sjuka vänner som inte hinner säga hej till sina kommande barnbarn. Vi har varit igenom en hysteriskt sorglig och kärleksfull period.

Livet.

Vi lullar runt i ett oändligt kärleksrus. Det är passion och trygghet. Skratt, fniss och galen närhet. Och tacksamhet. Tacksamhet över att vi lever. Att vi har alla barn på banan. Att vi kan luta oss tillbaka och njuta.

På våra seglingar har vi mött en oändlig mängd människor. Trevliga. Rara. Spännande. Livshistorier har berättats. Vänskap har uppstått. I hamnarna har vi frotterat oss med hjärtevännerna. Pillat med elen på båten. Glott på folk, grillat och skrattat till tidig morgon. Hemma har det varit djupa samtal med barn som funderar över meningen med livet. Galna middagar och skrattiga vinkvällar med goda grannar och vänner.

Om några dagar drar Mannen till havs med barndomsvännen och jag blir gräsänka. Planen är att läsa ut de där 5 böckerna jag köpte på loppis. De 4 nya fick Ömma Modern låna hem. Jag har att göra. Kanske jag rentav rensar lite ogräs. Kanske.

Eller så ligger jag raklång i solstolen/soffan och gör inte ett dugg.

Den där alltså…

Jag vet ingen som får mig att skratta mig kissnödig som han gör.

Jag vet ingen jag kan vara precis den jag är tillsammans med.

Jag vet ingen som får mitt hjärta att banka så hårt för eller min kropp att knäa så med.

Jag vet ingen som har en rarare profil, vackrare hjärta eller hårdare biceps.

Jag vet ingen som är så ljuvlig att kyssa eller så trygg att sitta i en lutande båt med.

Jag vet ingen människa jag älskar så mycket.

Min Man.

Det spelar ingen roll

Är det höst nu? Det känns nästan så. Jag har inte badat en enda gång i havet. Inte för att det är viktigt, jag föredrar badkaret och en något varmare temperatur.

Inte heller fick jag ändan ur vagnen att plocka fläder för att göra fläderblomssaft. Men jag tänkte tanken. Det har heller inte någon större betydelse, jag dricker gärna min gin som den är.

Ogräset mellan plattorna har jag inte heller tagit bort. Kanske det dör av lukten från grannens ogräsbekämpningsmaraton med ättika. Men samtidigt vill jag ju inte att de där yttepytteplantorna som aklejan spritt omkring sig ska försvinna. Kanske jag pillar upp dem och planterar om i en bättre miljö. Så småningom.

Allt jag skulle baka. Ingredienser jag köpte står kvar i skafferiet. Men det äter ju inte bröd.

Gardinerna till båten skulle bytas ut. Jaja, de gamla hänger bra där de hänger. Jag har inte hittat ett snyggt tyg ännu.

Det är en himla massa jag inte gjort. När jag tänker på det. Men varför lägga energi på det?

Jag har gjort så mycket annat. Wordfeudat med ena svärdottern. Älskat. Kramat barn. Rensat Harrys öron. Tagit galet många bilder på mina jättevackra hortensior. Stoppat näsan i doftpionerna. Blivit dränkt av ett ösregn i skogen. Skrattat hysteriskt med SysterYster. Läst flera bra böcker. Hittat nya recept på broccoli. Seglat. Druckit vin i solnedgångar. Ätit fruktansvärt mycket god mat. Varit nära, nära Mannen. Hängt på altanen till långt ut på natten.

Vad mer kan jag önska? Ingenting.

Allt det här

…allt detta.

De braiga loppisböckerna för fem kronor styck. KostaBodaglasen för inga pengar alls. Den fina, monogramförsedda kökshandduken från loppisen. Den goda maten med rosé till. Hånglet med Mannen. Den hysteriskt G E N O M V Å T A skogsturen med SysterYster då vi garvade läppen av oss.

Någonstans inbillar jag mig att vi förtjänar det.

 

Sjöben och bränna

Just nu sitter jag i soffan. Mannen och Lillebror har somnat. Själv tycker jag att allt gungar och solen svider i skinnet.

Vi har haft fantastiska dagar på sjön. Seglat, seglat och seglat. Hon sitter som en smäck i vattnet, Anna-Gertrud. Vi har kockat i det minimala pentryt. Ätit grädd- och vitvinskokt fisk. Pratat och pratat. Herregud. Alla böcker jag släpat med mig ligger olästa. Jag har inte haft tid. Vi har så mycket text i oss som måste ut. Vem hinner läsa då?

Dessutom dök några av vännerna upp och vi åt lunch och hängde sedan hela eftermiddagen för att avrunda med grillkväll. Sköna människor. Och jävligt god öl. Han, ölmakaren, visade sitt lilla mikrobryggeri. Det var avsmakning och många skratt. Dimman hade lägrat sig över hamnen när vi väl kom tillbaka till båten. Trötta, nöjda och Harry full av svindyr specialbeställd korv.

Vi har seglat mellan hamnarna. Pratat med trevliga människor. Promenerat. Ätit kvällsmat på bryggan. Fått fem myggbett. Och en väldigt röd panna. Jag smorde noggrant in Mannen med 50pluskräm men glömde mig själv. Min kropp ser ut som dannebrogen. Röd- och vitrandig.

Nu är vi hemma och frotterar oss med Lillebror. Tvättar. Och tvättar lite till. Imorgon blir det jobb och fix. Sedan städning av båten. Det ska tydligen bli fint väder i helgen. Då drar vi igen.

Det finns så mycket att uppleva. Leva. Att leva upp.

Tilt

Hur mycket jag än älskar alla barnen och det faktum att de så gärna kommer hit, måste jag erkänna att det ibland blir lite mycket.Våra barn är stora, pratglada och högljudda. De pratar i munnen på varandra och skrattar som förrymda galningar. För att inte tala om hur all mat bara försvinner. Tar slut. Är borta. Herregud, vi är vana vid att lulla runt här och låta allt ta sin tid. Kissa med dörren öppen och gå nakna mellan dusch och garderob. Pilla lite på varandra när vi råkar gå förbi.

Den här sommaren kommer att gå till historien. Det har firats födelsedagar i ett. Mannen har jobbat ihjäl sig mellan varven och på det middagar till höger och vänster. Vänner och svärmor, barn, grannar och annat löst folk har liksom bara trillat in. Jag kommer inte ens ihåg när vi var ensamma hemma senast.

Lillebror är inneboende i sommar på grund av sommarjobb. Långa Barnet kom ner en vecka från huvudstaden. Musikungen med flickvän och två hundar damp ner i fredags. Det har sovits på längden och tvären i soffor och på golv. 78 kvadrat är ganska litet har vi upptäckt. Särskilt med en löptik som fick Harry att springa på bakbenen i 24 timmar och en ohyggligt stor och sanslöst klumpig blodhundsvalp. Herregud så mycket fläbb, slabb,  skinn och tassar. Krukor och ljusstakar åkte all världens väg när hans svans levde sitt eget liv. Det blev översvämning i köket när han drack vatten. Torrfodret hittade vi lite överallt eftersom han tydligen sparar det någonstans där inne i allt sitt kindskinn. Han är dessutom helt övertygad om att han är i Harrys storlek och förstår inte alls att det blir lite rörigt när han hoppar upp i soffan för att sitta i någons knä.

Så. I lördags rymde vi med båten till Rungsted. Bort från barnen och det kaotiska hemmet. Mannens halsont och förkylning spädde på med ren spelaläpputmattning Där satt vi sedan i solnedgången och bara glodde. Prata orkade vi inte. Resultatet är en något mindre mosig hjärna för oss bägge och fortfarande samma förkylning för Mannen.

Idag när vi kom hem beordrade jag Mannen till sängs och gick sedan lös på hemmet med Ajax och trasor. Tvättmaskinen går och går och går. Många lakan är det. Och strumpor. Men nu är här rent. Riktigt rent. Det luktar såpa och rengöringsmedel. Mina favoriter.

Långa Barnet har tagit tåget tillbaka till Stockholm och Musikungen med anhang är tillbaka där de hör hemma. Nu är det bara Lillebror kvar och han märks mest med de där tallrikarna med havregrynsgrötrester i gästrummet. Soffan är åter vår.

Det blir inga kulinariska övningar vid spisen idag, det är jag för trött för. Rygghelvetet har gått av. Men ge mig några glas rosé och ett korsord i fejktempuren så är jag kanske människa igen imorgon.

Kanske.