månadsarkiv: juni 2012

Lite lagom mosig

Det blev en dag på havet. Långa Barnet har aldrig varit ombord på en segelbåt och vi har lusläst väderleksrapporterna inför veckan som han är nere här i Skåne. Just idag, bara idag, skulle det vara fint väder. Direkt efter frukost packade vi ihop och drog till båten.

Det blev en underbar resa till Helsingör. Bra vind och strålande sol. En lunch på en uteservering och lite shopping. Sedan tillbaka hem.

Nu sitter vi med rödbrända pannor och är alldeles mosiga av havsluft och sol. Jag tror vi kommer att sova gott inatt.

Imorgon rasslar de andra barnen in genom dörren med hundar och respektive. Tanken är att vi ska gå i skogen och sedan grilla. Jag misstänker att det blir livat värre. Vi blir ju några stycken.

Jaja, jag kan vila när jag blir gammal. Du milde vad jag kommer att ha många roliga minnen att tänka på!

Finaste fina

Flickebarnet med vidhäftande pojkvän var här över midsommar. Jag fick krama dem. Alla. Lycka! Gullebarnen!

Idag har Ömma Modern varit här. Sniffat på pionerna. Kramat sönder barnen. Ätit god mat. Druckit gott vin. Pussat på Harry.

Barnen gick iväg och köpte godis. Laddade ner en film och försvann in på kontoret. Axel mot axel ligger de där och snaskar samtidigt som de tittar.

På tisdag ska vi alla hålla en tumme, eller hålla ALLT vi kan. Då ska hennes skitrygg undersökas. Då ska jag vara en plåga. Det är då jag ska ställa krav. Ha synpunkter. Slåss för min mor. Vara en bitch.

Men. Tills dess ska jag njuta av pionen. Kärleken. Barnen. Harry.  Och kärleken.
Sa jag k ä r l e k e n?

Midsommarlycka

Barnen är hemma. Båda mina söner. De där oavbrutetpratande barnen. De som skrattar högt och sitter tätt ihop i soffan. De där som duschar skållhett och bara äter cheddarostbarnen. I en vecka får jag ha dem båda här. I en vecka får de sitta axel mot axel med varandra och skratta sig sönder och samman åt youtubefilmer.

De är så glada för varandra. De är så glada för mig och Mannen. De kramas och kramas och kramas. Lägger armarna runt mig när jag står vid spisen. Tränger sig ner, tätt intill i soffan.

Så. Jag är lite bizzy just nu. Jag lever varje timme med att tavarapå.

Andreas

Så heter han. Men, oavsett hur jag namnger honom vet ingen vem han är.

Det är så många år sedan.

Det var på den tiden då man måste arbeta 6 månader för att förtjäna 300 nya dagar med arbetslösersättning. Länge sedan alltså. Då kunde man välja var man ville arbeta. Jaja. Välja.  Det var inom någon kommunal verksamhet eller hos någon förening. Jag valde det jag kände kunde ge mig något. Där jag kunde ha någon som helst betydelse. Inte bara ett meningslöst vändande av papper hos någon förening dagarna i ända.

Jag skulle bli elevstöd på en skola. En skola som var känd för att vara belastad. Tung. Svårjobbad.  En skola där det gick tredje klassens elever. Och då menar jag inte tredjeklassare.

Två dagar i veckan skulle jag vara med de som gick i en samlad 2-3:a. Rara ungar i väldigt skiftande mental ålder. Alla ville lära, alla lyssnade. Läraren, en kvinna, lyssnade på alla mina idéer och vi hade, faktiskt, verkligen roligt. Målade Sverige på hela väggen. Alla landskapen, alla landskapsdjur och blommor. Klippte och klistrade. Allt det där jag aldrig fick göra när jag gick i skolan men skulle ha älskat. Jag tog ut svängarna.

Den andra klassen var en femma. De flesta var helt vanliga. Hade normala föräldrar. Barnen gjorde sina läxor, det som förväntades av dem. Kunde svaren. Visste hur man uppförde sig.

Dock. Ett av barnen, Andreas, visste inget alls. Han var den i klassen som var värst. Sämst. Den som inte någon kunde hantera. Den som skrek könsord och sprang uppe på bänkarna. Den som spottade på fröken och var så hotfull att alla backade.

Det barnet skulle jag ta hand om. Stötta. Vara en stark vuxen åt. Jag. En person som aldrig levt ute i den verkligheten. En som bara sett de egna välartade barnen. En som inte hade någon som helst erfarenhet av barn i kris eller skolverksamhet.

Jag kom dit, och hälsade på rektorn och lärarna jag skulle jobba ihop med. Välfriserad. Välklädd. Och full med välvilja. Jag tog i hand med dem allihop. Rektorn, hon som ville lösa alla barns problem. Läraren som sjukskrev sig så fort det blev jobbigt och ropade in facket. Läraren som inte tyckte om barn (det är väl bara att rycka up sig!). Läraren som ville alla barn väl. Det fanns hur många som helst. Jag var inte en i gänget. Jag var en som man fick på halsen utan att egentligen vilja. Kanske en man kunde ha nytta av?  Någon som kunde avlasta.

När hon, som sjukskrev sig, var frånvarande (mitt första ”case”), stod jag med ett gäng förstaklassare som skulle sysselsättas. En av grabbarna hade myror i byxorna. Milt sagt. Han rusade fram och tillbaka i klassrummet och var, störande. Jag sa till honom att; du kan säkert inte springa runt huset på 2 minuter. Och han sprang. Jösses som han sprang. Och jag sa; en gång till, som bevis. Sen kunde han sitta ner och skriva alfabetet. När han sprungit av sig.

I 3-4:an fanns det två syskon. En mörkhyad pojke och en ljus, ful och väldigt närsynt flicka. Pojken var ett resultat av morfar och kvinnan som städade. Flickan var ett resultat av morfar/far och dotter. Pojken var inte den smartaste, men han ville. Hade ett driv. En önskan. Flickan hade en alkoholiserad mor, som ofta dök upp på skolgården och hade diverse synpunkter på skolan och lärarna. Alla lärare sprang åt alla håll så fort hon visade sig. Förmodligen av både osäkerhet pga situationen och lika ofta med tanke på föräldrarna. Hon var inte så smart, flickan, men ville gärna vara den duktiga av dem. Jag var mest chockad.

Det var inte den svåra klassen.

Med de andra, femmorna, där jag skulle var 3 dagar i veckan, var det en helt annan sak. De var äldre. De hade mer koll. De visste hur man skulle göra. Och hur man inte gör. Det fanns en underton av våld. Något som skrämde mig.

Det här var otäckt. Jag var rädd. På riktigt.

Den unge som var värst, jobbigast, i klassen utvisades hela tiden. Det var honom jag skulle var stöd åt. Jag hade som sagt, levt ett skyddat liv. Aldrig sett något liknande. Nu skulle jag plötsligt förstå. Vara pedagog.

Han sprang uppe på bänkarna, hela vägen fram till katedern. Skrek könsord, kallade fröken för så mycket hemskt att jag inte ens begrep hälften. Väl framme spottade han henne i ansiktet och skrattade. Skuttade tillbaka och rann ut på rasten. Läraren sa åt mig att ta hand om honom.

Nästa lektion blev han utvisad innan han ens hann att sätta sig. Jag fick följa med ut. Vi satt i lärarnas pausrum. Eller jag satt. Han sprang. Längs med väggarna. Det gick fortare och fortare. Jag sa inte ett ljud samtidigt som han vrålade de fulaste ord han kunde komma på. När det pågått ett tag insåg jag att han saktade ner. Att han började springa på golvet. Jag satt stilla. Till slut gick han runt, följde rummet. En hand på väggen. Jag frågade om han gjort något, vad som helst i helgen. Mest för att säga något. Distrahera. Då berättade han om ”stödfamiljen”. Den där familjen som hade allt det man kunde önska. En hund. Lördagsgodis. TV-tittande. Skogspromenader. Jag petade in en fråga här och var. Lät honom fortsätta gå. Hörde honom berätta om en värld så främmande från den jag kände till. Så annorlunda mot den mina barn upplevde.

Till slut satte han sig ner. Mitt emot mig. Berättade mer om den där familjen. Den som skulle ta honom till Helsingör. Danmark. Landet där han aldrig varit. Det land som vi kan simma till om vi skulle vilja. Landet mitt emot där han alltid bott. Landet vi turade till när det var skolavslutning, som en festlig grej. Åt middag på båten och lät ungarna köpa godis innan sista turen. För att det skulle vara en kul avslutning på skolåret.

Vi hade många sådana race, jag och Andreas. Där han sprang och följde väggarna med sina söndertuggade fingrar. Där vi kämpade mot hans oförmåga att stava och skriva rätt. Och njöt av hans genialiska matematikförståelse. Han satt där och plitade, stora, sneda och fula tryckbokstäver, med en trubbig blyertspenna. Smutsig. Spretigt hår och en sur doft från det noppiga mjukisträningsstället från Ica:s klädavdelning. Ibland kom det små brottstycken där han berättade om sin mamma, hon som knarkade. Om den enda glödlampan de hade, den mamman flyttade runt, allteftersom de behövde den. Hur mamma sov på golvet i hallen och inte kom ihåg att ge honom frukost. Om pappan, som Andreas bara träffat några gånger.

När det talades om skridskoutflykten såg jag hur han hukade där i bänken. Låtsades som om det var något som inte rörde honom. På rasten gick jag upp vid sidan av honom och sa att jag fixar skridskor och fika, följ med! Han kom. Jag hade packat ryggsäcken med äldste sonens skridskor, mjölkchoklad och mackor. När vi kom till skridskohallen satte jag ryggsäcken någon meter från mig och efter ett tag smög han sig fram och drog den till sig och försvann. Senare såg jag honom sitta tillsammans med de andra och äta. Mitt hjärta sjöng. Tyst.

En annan gång när vi var utvisade från klassrummet och han återigen sprang på väggarna satt jag där och väntade ut honom. När han lugnat ner sig undrade han; tycker dina pojkar om mannagrynsgröt? Ja sa jag, gör du? Jo. Han älskade mannagrynsgröt men hans mamma tyckte det var för dyrt med mjölk så hon kokade havregrynsgröt på vatten istället. Det blev billigare. Dagen efter kokade jag mannagrynsgröt till honom på lunchrasten. Med massor av socker och mjölk. Han åt som om det vore den sista måltiden. När han gått gick jag sönder och grät jag förtvivlat på personaltoaletten. Mannagrynsgröt, herregud!

Det var många turer med mig och Andreas. Han ville inte gå hem när sommarlovet startat. Han bara fanns där och skräpade runt på skolgården. Var i vägen. Som ett plåster. Undrade vad jag skulle göra, ta vägen. Jag ville ta med honom hem. Ge honom det där som mina egna barn hade. All lyx med gröt, Danmarksresor, ninjaturtelslakan, bara leka i trädgården-saker.

Jag grät när jag kom hem till mitt eget. Över mina trygga, lugna, tillfredsställda barn. Över orättvisan. Av tacksamhet att jag inte behövde gå tillbaka dit till alla de där barnen. Och Andreas.

Rektorn tyckte att jag gjorde ett fantastiskt jobb och försökte på alla sätt att få behålla mig som Andreas stödperson. Skolan hade inte pengar till det. Jag fick sluta. Jag erbjöd mig att stanna kvar, i smyg. Jag hade ju min ersättning. Det hade inte kostat ett skit om jag varit där. Jag fick ”lön”. Skolan behövde inte betala. Men, det gick inte att lösa.

Det är inte samma kassa. Inte samma pengar. Och soc var ju redan inblandade.

Jag vet inte idag vad som har hänt med Andreas. Och jag är inte så säker på att jag vill veta. Ska man titta krasst på pengar och siffror så har det förmodligen gått åt helvete.

Men någonstans hoppas jag ändå, kanske den där mannagrynsgröten gjorde skillnad? Jag antar att jag får leva med ovissheten.

 

Jag läste boken ”Bara ett barn” av Malin Persson Giolito. Den triggade igång minnet av Andreas som jag trodde jag lyckats förtränga. LÄS DEN!

Men fötterna är rena

Vi har skurat båten. Såpat in den och skrubbat. Slabbat och sköljt. Jag har halkat runt i det såphala och försökt att inte ramla över bord. Rengjort kylskåpet och torkat av instrumenten. Harry har legat på bryggan och suckat, hur uttråkad som helst. Lackat en gång till, bara tre lager kvar! Vi har dessutom blivit medlemmar i segelsällskapet. Känns lite kul att höra till.

Imorgon ska kapellet på och genuan. SEDAN. ÄR. HON. KLAR! Jag trodde banne mig inte att den dagen någonsin skulle komma.

Nu är jag rödmosig. Fräknig och har liggelugg efter scarfen. Armhålsdoften är inte att leka med. Om jag låter bli att tvaga mig kanske myggen håller sig på avstånd inatt?

Jag tror det kommer att löddra såpa om mina fötter när jag hoppar i duschen.

 

Den där rädslan

Jag har hittat en blogg jag tycker väldigt mycket om. Malins blogg. Jag gillar hennes sätt att skriva och skruva till det. Det finns en vänlighet och humor där som känns bra. När hon hade ”frågestund” för några dagar sedan skrev jag och undrade över det här med att vara författare.

Jag fick ett bra svar.

För att skriva måste man ta sig tid. Och vilja. Vara motiverad.

Ja, så är det. Kanske dags att ta mig i hampan. Rycka upp mig. Sluta skylla på det där manuset som brann inne när datorn kraschade. Jag minns ju historien ändå. Nu finns det en chans att göra om den och kanske ta ut svängarna lite mer. Inte vara så rädd.

Egentligen vet jag inte vad jag är rädd för. Eller jo det vet jag ju. Spindlar bland annat. Men också, att bli refuserad. Utskrattad. Hånad. Dömd. Och, om jag skulle bli antagen, vad händer då? Måste jag åka runt och prata om min bok? Delta i en mängd aktiviteter med en massa andra, riktiga författare? Läsa recensioner som tycker jag borde gå hem och göra något annat. Typ lära mig sticka.

Allt det där skrämmer slag på mig. Får mig att prioritera avloppsrensning, köksfläktsrengöring, hänga på fejjan och läsa bloggar där modiga människor vågar gå sin egen väg. Kanske för att jag hoppas att jag en dag (när allt är färdigstädat) ska övervinna den där rädslan och våga.

Tack Malin. Du daskade till mig. Nu kan jag inte gömma mig mer bakom alla; jag ska bara.

Nu ska jag skriva ner historien igen. Nu. Jag ska inte ens duscha först.

När var och en får sitt

Jag har inga problem med att vi hanterar världen olika. Behöver olika. Löser saker olika. Så länge vi alla är nöjda med våra val, känner oss sedda, tillfredsställda och trivs. Vad är då problemet?

I flera veckor nu har vi kämpat med båten. Renoverat. Stressat. Fått förkortad tid på land då de som skulle ha platsen efter oss behövde komma till och lägga sina båtpryttlar där. Senast fredag. Förra veckan. Vi fick båten i vattnet torsdag. Än har de som hade så bråttom inte varit där och lagt någonting. Jo, jag blir lite grinig när det kommer till sådant. Paragrafryttarjävel.

Men, nu ligger hon i sin hemmahamn. Färdig och klar. Lite lackande kvar, men annars.

Jag och Mannen ramlade in genom dörren igår. Tröttare än tröttast. Slitna. Sönderstressade.

Idag åkte Mannen och badade. I havet (bara en sådan sak). Bastade. Taggade ner. Kom till ro. En snabbis till Ica Maxi och sedan soffan och lite tennis. Själv städade jag. Mitt sätt att rensa hjärnan. Få tillbaka kontrollen här hemma. Det har jag inte gjort på två veckor och det såg ut därefter. Dammråttor stora som PytteHarry. Äcklig toalett. Saggiga fårskinn. Så jag hade en date med Ajax. Och dammsugaren. Sedan dusch. Avslutade med en lång, ljuvlig runda i skogen med Harry.

Nu är jag fylld med såpdoft, klorofyll och vitt vin. Mannen med 16-gradigt bad, bastu och rosévin. Återstår räkorna.

Vi fick båda det vi behövde.

Jag förvånar mig själv

Jag är en doer. En sådan som med några snabba ögonkast konstaterar läget och utifrån det fattar beslut. Det går på några sekunder. Ibland så snabbt att jag inte själv riktigt hänger med. Oftast blir det rätt och jag funderar på hur snabb jag egentligen är på att läsa av min omgivning. På ett plan utan att vara medveten om det. Jag förvånar mig själv.

Jag är en problemlösare. Det har jag äntligen förstått (51 och still learning).  Plötsligt inser jag var Lillebror har fått den genen ifrån. Det slog mig när vi nu under vinter/vår har renoverat båten. Det är mitt livs första båt. Har inte en aning om hur man skruvar hit eller dit, mastar på eller sätter ihop ett kapell. Mantåg, vantskruvar, ditten och obegripliga datten. Men! Varje gång Mannen uppgivet säger; det här går aldrig, den passar inte, då rasslar det till i min hjärna och smack! så sitter den där. Lösningen. Ibland något oortodox men trots allt fungerande.

Nu förstår jag plötsligt en massa situationer i mitt tidigare liv där jag varit just, problemlösaren. Den där man skickar in när ingen vet hur saker eller människor ska hanteras. Den där som tar saker på volley och bara spelar vidare. Den där som ser vad som ska göras.

Jag blir både arg och trött. Arg för att jag blivit utnyttjad utan att något talat om just det för mig. Att jag utnyttjats. Använd så länge det behövts sedan kasserad. Vi tackar för din insats, men tyvärr har vi inte pengar att blablabla….

Trött för att jag jobbat sönder min kropp. Och mitt psyke. Min kropp, min lekamen, den där sladdriga saken jag släpar runt på dagarna i ända. Den som inte längre kan och orkar göra alla de där självklara doer-sakerna utan att krascha och gå i stå. Psyket som kan köra på högvarv och sedan plötsligt dö. Stanna. Sluta fungera. Allt blir stress och förvirring. En skvalande radio i bakgrunden. En gågata med människor som strosar runt och är ivägen. Bilkörning med bilar och cyklister överallt, ljussignaler och så mycket att hålla koll på och med en hastighet som gör att jag inte hinner tänka. Då kan jag inte längre ta ett beslut, lösa ett löjligt litet problem. Allt blir bara förvirring.

Den här sanslösa ”våren” har lärt mig mycket. Många saker. Men det bästa av allt; om jag slutar att försöka lösa ett problem genom att lyssna på andra utan bara tittar/ser var jag ser och låter min hjärna sköta jobbet, då löser sig det mesta. Då hittar jag rätt bland skruvar och muttrar. Och i glädjen över en fungerande hjärna fixar sig resten också.

Men nu, nu, ska vi ta en timeout. Lulla runt i hemmet, när vi väl vaknat, ta hand om saker och bara vara. Glo på rhoddisarnas fantastiska blomning. Se hur långt pionerna har kommit. Pussa på Harry. Äta. Kanske släpa runt dammsugaren ett varv eller två. Skvätta lite Ajax i badrummet. Bädda? Gå i skogen. Pilla navelludd helt enkelt.

Det ska vi göra. Eller inte göra…