Jag tror det.
Min syster och jag stod varandra nära. Satt uppe mitt i natten och drack varm choklad och åt leverpastejsmackor. Pratade och pratade och pratade. Drack billigt vitt vin och sprang på disco tillsammans. Vi pratade i telefon minst en gång om dagen och började alltid med; ja, det är jag.
Min syster hade och har ett hetsigt humör. Då, den gången när vår lillasyster dog hade vi inte pratat med varandra på säkert en månad. Hon blev förbannad för något, jag vet fortfarande inte vad, och drämde luren i örat på mig.
När vår lillasyster dog hittade vi tillbaka, men inte riktigt ändå. Vi pratade, grät och tröstade men inte med hjärtat.
Jag sörjde henne och förlusten av vår närhet. Ett par gånger var vi nästan där. När far dog. Vår omsorg om mor förde oss samman. Men inte riktigt.
När jag träffade Mannen var hon kallsinnig. Tyckte att jag borde varit ensam några år. Klarat mig själv. Av omsorg och oro, sa hon till mor. Som svarade att jag nog kunde ta hand om mig själv.
Jag kan inte förlåta det. Att hon inte såg hur lycklig jag var/är. Hur mycket Mannen och hans barn betyder för mig. Jag är en hel människa på grund av honom. Jag har hittat mig själv. Jag tycker om mig själv för första gången i mitt liv. Känner mig vacker. Värd. Allt bra som händer har jag förtjänat.
Det tog flera år innan jag slutade sörja vår kraschade relation. Innan jag slutade känna att jag borde ha gjort det eller detta. Att jag var ansvarig för att det skulle fungera.
För ett år sedan träffade jag en person här ute på gatan. Hon hade en hund som såg ut som en strävhårig tax med för långa ben. Vi pratade och när jag kom hem satt jag och försökte komma på var jag träffat henne förut. Nästa gång vi träffades kom jag ihåg. Vi gick ju vårdlinjen tillsammans! Efter 30 år så springer vi på varandra i kvarteret där vi båda bor. Vad är oddsen för det?
4-5 gånger i veckan går vi med hundarna i skogen. Pratar om ditten och datten. Högt som lågt. Allvar och flams. Vi är så tajta att det nästan är konstigt. Det finns inget som vi inte pratat om. Våra barn är jämnåriga. Vi älter och skrattar. Är djupa som Marianergraven och flamsiga som fjortisar. Vi har ungefär samma bakgrund och historia. Vi är rädda om varandra. Vi är tydliga med att vi tycker om varandra.
Det är fint. Jag har fått en syster. Utan de biologiska för/nackdelarna. Systerskap handlar inte om släktskap. Och ja, vi är utbytbara.
Jag blev verkligen berörd av det här, fint inlägg. Så sant så sant
Tack och välkommen hit!
Visst är det så. Men systrar av det inte-biologiska slaget slipper man avigsidorna från uppväxten – för det är väl där som allt trök grundläggs gissar jag…Själv har jag ingen biologisk syster, men jag har förmånen att ha hittat några som är av samma kaliber som din. Det är en oerhörd tillgång!
Det är en tillgång jag önskar alla!
Känner igen det där… sörjer vissa relationer inom familjen som aldrig fått bli bra, som inte finns, men har hittat nya vänner – senast en så sent som i förra veckan! och jag är så himla glad över honom, samtidigt rädd för att sabotera det som vi fann hos varandra. Det är trots allt inte ofta man träffar en äkta själsfrände, någon som hjärtat börjar sjunga av efter en lång pratstund.
Hej igen Josephine!
Grattis till din nya vänskap!
Ibland tror jag att man är mer rädd om de vänner som inte är släkt. Man måste göra sig förtjänt av deras vänskap. Man VÄLJER dem. De andra föds man med. Rätt svårt när man funderar på det.