Det är fredag. Igen.
Bomull i hjärnan idag. Underlig känsla. Egentligen borde jag släpa runt dammsugaren. Eller se på tv för att få veta vad den däringa prinsessan ska heta. Livsviktiga saker alltså.
Istället händer ingenting. Jag klipper med ögonen. Gäspar i kaffet. Pussas med Harry. Läser lite bloggar. Kollar fejjan. Pratar med Mannen i telefon. Ser mig yrvaket omkring och konstaterar att det är sol idag. Igen. Längtar till skogen. Vill gräva i trädgården. Vad jag nu skulle gräva efter är oklart. Funderar på att flytta ut en solstol och, om jag har tur, dricka mitt eftermiddagskaffe utomhus. Djupa grejer idag. Jag har också ett äckligt hårstrå på hakan som jag skulle kunna ägna en timme till att lokalisera och noppa bort.
I natt drömde jag om mitt försvunna manus. Är det möjligen en uppmaning att sätta igång och skriva igen? Eller är det kanske en mental dask i pannan för att jag missat att spara skiten på mer än hårddisken? Jag vet inte jag.
Jag vet ingenting. Inte ens vad prinsessan ska heta. Om jag går och lägger mig igen och går upp om en timme, liksom startar om, ser kanske den här dagen helt annorlunda ut? Den skulle åtminstone vara en timme kortare.
Å andra sidan hur blir det då med dammsugningen? Och eftermiddagskaffet? För att inte tala om det där namnet? Fast de namnger väl ungen ändå, även om jag är vilse i tiden?
Uppdatering: Estelle. Det ska hon heta. Bra, då kan jag kanske ta tag i min dag nu då?
Ostkupeläge ser jag. Känns igen. Jag gillade inte namnen först, men inser att man vänjer sig snabbt….
Den där ostkupan är ett stående inslag i min värld. Men strunt samma, jag gillar ost och tycker att en snygg kupa kan vara nog så klädsamt.
Jag tycker det är coolt att de vågar göra som de vill. Annars är det jag och en annan på fejjan som tyckte Barbro kunde passat bra.